Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Hotad kulturmiljö

En av fem kyrkogårdar som besöks under försomrarna.

Vi brukar varje försommar besöka några kyrkogårdar för att se till gravplatser där Halvans anförvanter ligger begravda. Det tar en dag i anspråk att åka till de som är längst bort belägna i länet. Att åka genom ett sommarfagert landskap på småvägar är en upplevelse i sig. Ha med sig termoskaffe och tilltugg att inmundiga på kyrkogårdsbänk och senare stanna till för lunch på trevligt ställe (om det fungerar).

Man kan väl säga att Strängnäs stift har fina parkliknande kyrkogårdar även om många häckar mellan kvarteren tagits bort för att minska kostnaden för skötsel. Det är ändå lummigt och välskött. Mina släktgravar finns längre bort och får besök vid andra tillfällen.

Skillnaden mellan norra och mellersta delarna av landet är slående. Trots att sekulariseringen gått längst här i Mellansverige och många lämnat svenska kyrkan är det ändå mer välskött här. På landsbygden i norra Sverige ser jag kyrkogårdar som är som öknar. Inga träd, inga häckar, inga bänkar. Där saknas kunskap och ekonomi trots att inte lika många lämnat svenska kyrkan.

Och på samtliga kyrkogårdar ser vi omkullagda gravstenar, borttagna gravstenar staplade mot kyrkogårdsmuren, plastskyltar med text med kontaktförsök, skyltar med text om återlämnade gravplatser, tomma ytor där gravstenar tidigare stått, några skyltar med ”Kulturhistorisk grav” som oftast har storstilade stenar. Folkhemmets gravstenar, med mått som inte får överskridas, är sällan betraktade som kulturhistoriskt intressanta. Eftersom kyrkor är ett av mina intresseområden besöker jag en hel del och får samtidigt se kyrkogårdarna intill. Att utarmningen av begravningsplatser pågår i hela landet är hur tydligt som helst.

I senaste numret av branschtidningen STEN (klicka på länken) finns tre artiklar att läsa om KYRKOGÅRDENS KULTURMILJÖER. Kanske är det den med rubriken ”Hotade kulturmiljöer” som påverkar mig mest.


Lämna en kommentar

De som gick före

Vi har vintrat upp familjegraven med granris och en ljungplanta. Det gjordes för en vecka sedan. Inför alla helgons dag tände vi igår en lykta. Här vilar de som byggde och älskade det hus vi nu lever i.

.


3 kommentarer

Minnesvärt

Åkers kyrka i Södermanland har kanske den mest speciella och känslomässigt  mest tilltalande romantiska kyrkogård jag sett. Förutom vanliga gravplatser med huggna stenar på en plan yta framför kyrkan finns längre bort en ”skogskyrkogård”.

Namnen på de döda har huggits in i naturstenar som finns på platsen.

Det finns ingen direkt ordning på gravarna utan de följer naturens gång. En vacker naturpromenad innebär det att gå runt på kyrkogården. Då man klättrat överst på berget  möter man en  minneslund.

De bilder jag tog i juni är inte bra, stämningen är så mycket mer tilltalande än vad fotona visar. Här tror jag nog de bortgångna vilar i frid.

.


3 kommentarer

Memories

Eftersom det är Alla helgons dag passar jag på att visa en bild på en gravsten jag verkligen tycker om. Gravstenen finns på en liten kyrkogård intill en litet vitt träkapell söder om Sundsvall. Jag fastnade för överensstämmelsen mellan yrket på den döde och utformningen av gravstenen som är fantastiskt passande.

I sten har man huggit ut en stubbe, snedställt snittet och polerat det och därefter huggit in den dödes namn. Stammens skrovliga, ”barkiga”  yta har fått vackra rosor av olika slags lavar. Han som begravdes här 1917 var skogvaktare, träden och skogen var hans liv.

Döden och födelsen
Människans
viktigaste stunder
 
Om man inte talar om livet
 
Vad då tala om –
det är ju så alldagligt

Nils-Aslak Valkeapää  ur ”Vidderna inom mig” 1997