Resan

1975 började resan från landsbygden mot huvudstaden för en utbildning som inte fanns på närmare håll. Växer man som jag upp på gles landsbygd måste man flytta för den utbildning som inte fanns i Norrland. Redan som 15-åring flyttade jag dock till residensstaden med gymnasium för veckoboende. Nästan varje veckoslut tog jag bussen hem där rötterna och tryggheten fanns. 25 år efter flytten till Sthlm återvände jag för gott till landsbygden, men till en annan del av landet, inte till min egen släkts gård.

Beslutet att flytta från min hembygd innebar rotlöshet. Rotlöshet är priset för att ha släppt ett sammanhang där man har en bakgrund. På utsidan syns inte att jag är inflyttad från annan ort eftersom mitt utseende inte talar om det. Men lika rotlös som en person invandrad från ett annat land kan vara, kan jag känna mig efter att i generationer bott på en plats, min plats på Jorden men uppryckts med rötterna.

Den resa jag gjort har gett kloka erfarenheter och insikter. Och säkerligen format mig mer än jag förstår. Det är trivsamt i äldre människors gemenskap, har alltid tyckt om detta – att lyssna till och lära av livshistorier, se fårade ansikten och händer. Snart nog tillhör jag de med den ålder som jag trivts att träffa och tala med, och många av de gamla människorna är borta. Detta gör tillvaron lite ensammare, kanske lite ytligare.

Till det fina hör att jag numera även rår om mitt barndomshem där många egna minnen finns. Det är där jag befunnit mig nu i april och maj för att få stora arbeten genomförda och avslutade. Som jag sett fram emot detta. Resan mellan de båda Universumen – ett i söder och det andra i norr – fortsätter…