Råshult i regn och ro

Till småländska komministerbostället Råshult, där Carl Linneaus föddes 1707, kom jag en kväll med ösregn långt efter stängningstid. Jag valde att inte parkera på den enastående trista och fula asfaltparkeringen en bit från byggnaderna utan körde fram. Ensam vandrade jag sen omkring med stort paraply. Här har jag varit många gånger, långt innan satsningen 2007 då 300-årsjubileet för Linnés födelse hände sig. Funderade och tittade. Råshult är ett kulturreservat liksom Äskhults by.

Jovisst, det är nästan alltid intressant att besöka en persons födelseplats. Här har jag varit flera gånger tidigare. Råshults köksväxt- och till lyst-odlingar är fina och har utvecklats sedan mitt allra första besök. Ju mer omgivningen liknar den tid som ska illustreras, desto lättare är det att sätta sig in i levnadsförhållandena som då gällde. På Råshults besöksbyggnad/café sitter en tavla med rörliga lysande digitala siffror som stör blicken både nära som på fotot, och på långt avstånd. Den vänder sig mot Linnéstugan där Carl föddes och mot trädgårdsodlingarna. Siffrorna visade den energi som solcellerna på taket levererat. Ingenting klargjorde vilken energi som användes på Linnés 1700-tal (en vedtrave hade kunnat förklara detta) – nej, här fanns inte den typen av levandegörande pedagogik för vetgiriga besökare. Att komministerbostället var en bondgård framgår när man ger sig ut i kulturreservatet. Vad gav näring till åkrarnas odlingar? ”Äng är åkers moder” är ett gammalt talesätt som visar på att ängens hö ger foder till korna som producerar gödsel som förs ut på åkern och ger näring till sädesodlingarna. Okej då, kanske stod det beskrivet i någon utställning inne i caféet, och jag var ju här efter stängningstid denna gång, men jag såg inget försök att visa det materialiserat som t ex en gödselstack vid ladugården. Kanske finns här inga kor längre…

Övriga fasta skyltar är inte heller intagande. Det är stor skillnad jämfört med kulturreservatet Äskhults by.

Det som ger mig mest vid ett besök i Linnés Råshult är delvis kulturlandskapet och utmarkerna bortom bostället. Samt den gamla grusvägen som slingrar sig fram med gärdesgårdar på båda sidor, bitvis med hagmark på ena sidan. Grusvägen löper längst upp på en rullstensås – en ”getryggsväg”. Att sakta färdas fram på den vägen och beskåda den kringliggande naturen är en vacker upplevelse.