Kor – en kärlekshistoria

Publicerat den av MrsUniversum

Här ser ni hur läget är.
kossor
Vår tillfartsväg randas emellanåt av fridfulla kossor. Tummen upp! Det går 27 nötboskap på åkrarna kring vårt hus varav två är tjurar.
kossor2
vattenhål
Vattenkaret står en liten bit från mitt ateljéfönster. Här kan jag studera korna om jag så önskar.
vattenhål2
Jag tycker verkligen mycket om kor. Dessa snälla, kloka, eftertänksamma djur. Stora personligheter faktiskt.
pälsängern
Detta här är ”pälsängern” som vi kallar honom, tjuren av rasen belted Galloway. Ett randigt nötkreatur, haha…
För övrigt är det Hereford och Simmental som går här.
Kor_Årets
Har ni inte läst och tittat i boken Kor – en kärlekshistoria så gör det. Åsa och Mats Ottosson (som inte bor så långt härifrån) skriver så otroligt kärleksfullt om kossor. Hur livet med kossor var förr och dagens situation med bönder från hela landet, om nytänk som t ex kotell. Vi åkte iväg några mil för att lyssna på författarnas och fotografens berättelse om bokens tillkomst  och tankarna bakom den då den var nyutkommen. Då fick vi veta lite mer om det här porträttet:
Kor-årets pandabok 2011
Roine Magnusson har tagit alla de fina och ibland underfundiga porträtten av kossor.
Jag har två exemplar av boken. Så klart. Den första fick jag samma höst den kom ut av min make som vet om att jag älskar kor. Vem vet, kanske skaffar jag ett par hushållskor då jag blir pensionär. Det blir det mjölkkor tror jag.
Kor – en kärlekshistoria blev utsedd till Årets pandabok 2011.

.

12 reaktioner till “Kor – en kärlekshistoria”

  1. Mmm. Så trevliga grannar. Skulle jag inte ha något emot jag heller. När jag var (ett något större) barn hände det ofta att jag fick förtroendet att leda en kossa från lagårn till sommarbetet ett par kilometer bort. Platsen kallades Sibirien av den anledningen. Troligtvis tilldelades man väl en snäll ko, för jag minns aldrig några incidenter. Skolan hade över 20 kor, så vi måste varit en lång radda folk som knallade med kor, tvärs genom samhället. Kunde blivit fina bilder om någon tänkt på det. Jo. Kor.

    Gilla

    1. Va, Mira är du 100 år eller så? Kor i skolan? Okej, lantbruksskola kanske…? Leda 20 kossor genom samhället, det är en syn jag skulle gilla. Mer kossor till folket :-)

      Gilla

  2. Mysigt med kossor! Jag brukar gå en promenad med hunden där det finns kor och de är alltid så nyfikna på oss och följer alltid med så långt de kan. …

    Gilla

    1. Mira, håller med dig. Bättre och naturligare uppväxtmiljö får man leta efter. Och vackrare hus med för den delen (som du visar på din blogg).

      Gilla

  4. Älskade nöt!
    Barnen här hemma har under sin uppväxt berättade ofta hur grannkorna hade huvuden som tittade ut ur korumporna, tänk att få vara med om det!
    Nu är det tyst.
    Flera av de stora granngårdarna är sålda till fastighetsbolag o jag hoppas jag slipper uppleva ev exploatering av vår dalgång under min livstid.

    Gilla

      1. Än värre är det med skogarna. Förslag till byggnation hänvisas till skogsmark för att traditionsenligt freda åkermarken. Skogen tas ner och därmed försvinner rekreationsområdena med svamp, bär, blommor o fågelsång.
        Och åkrarna får vi inte beträda mer än med skidor vintertid.

        Gilla

  5. Sommarflickans sommarmamma tar henne med på långpromenad när vi är på torpet just för att titta på och beundra kor på en bondgård. Jag kommer att tänka på att mamma min har visat mig hur man fick bra grepp om spenarna när man mjölkade: Man sticker in tummen under pekfingret och sen tar man spenen mellan tummen och långfingret. Genom att böja och sträcka på de tre yttersta fingrarna mjölkar man sedan. Jag förmodar att man får mer klämkraft på det här sättet, tummen låser spenen.

    Gilla

    1. Jag, det där låter som en vettig hållning. Tack för att du lär ut. Undrar om någon annan någonsin skrivit ner en sådan kunskap. Jag tackar och bockar och hoppas att kunskapen lever kvar för framtiden!

      Gilla

Kommentarer är stängda.