Julens matmåste

Igår köpte vi drygt 2 kg benfritt kalvkött. Väl hemma gned jag direkt in det med salpeter, salt och socker och lade köttet i en 10-litershuínk. Där ska det ligga ett dygn, därefter i saltlag som hälls kokhet över köttet som därefter ska stå svalt i 3-6 dagar. Det vänds ett par gånger om dagen. Sen sköljs köttbiten av och ska sedan torka i svag ugnsvärme några timmar, t ex över natten. Därpå är det klart fast jag brukar griljera det också. Så gjorde mamma. Det här är ett måste på julbordet för min del – detta torkade kalvkött samt det goda runda brödet med farinsocker. Hur gott som helst, viktigare än både julskinka och vörtbröd i mitt liv.

Här har jag skrivit om ett julbesök i Delsbogården på Skansen där torkat kalvkött visade sig finnas på julbordet.

Torkat kalvkött åts traditionellt till julen, långt äldre än julskinkan som började ätas vid förra sekelskiftet. Eftersom jag är född och uppvuxen på ett litet jordbruk i norra Sverige hade vi en kalv slaktad varje höst, grannen var slaktare och kom när det behövdes. Vi barn såg på när kalven hängdes upp, flåddes, när inälvorna togs ur och blodet vispades runt i en stor bunke. Något senare tog mamma och pappa gemensamt hand om styckningen. Kalvtunga är även det en läckerhet som det är mycket länge sedan jag åt. Kalvlever är också supergott men tyvärr blir det inte ätit så ofta som jag önskar. Mamma gjorde också bland annat blodpalt, allt togs ju till vara. Min man, som jag på bloggen kallar Halvan (min äkta hälft), är stadsbo och har svårare för inälvsmat. Filéer ska det vara, inga ben i nötkött, fågel eller fisk. Påvert tycker jag :-)

Traditionen med torkat kalvkött till julen måste ha funnits i mammas släkt långt tillbaka, både tre och fyra generationer bort, ja än längre bakåt. Den tanken trivs jag med.

Idag är kalvkött mycket dyrare än skinka men det hejdar mig inte att förvalta traditionen. Det är ju så gott och smakar som inget annat!