Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Rejält

Titta vilket rejält virke som använts till foderlisterna runt dörrarna. Det här dörrfodret finns i hela bottenvåningen.

Profilen följer årsringarna och kärnan ligger centrerad. Profilen består, från tunnaste änden räknat, av hålkäl, halvstav,  karnis och band (eller platt) och hålkäl.  Listen är maskinhyvlad och vanlig vid förra sekelskiftet med inspiration från barock/rokoko men med ursprung i den romerska antikens listverk av huggen sten. Influenser från antikens profilgrammatik finns alltså  i mitt Universum (och inte bara här förstås) som uppfördes för bara 100 år sen. Detta intresserar mej. Av listverkens profiler kan man datera en byggnad.

Den här grågröna kulören, som var vanlig vid förra sekelskiftet,  ska vi återigen försöka få till igen.  Alla snickerier i salen och säkerligen även i kammaren  ska målas med linoljefärg i denna kulör.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser


2 kommentarer

Svedjefinnarna

Nu ger jag mig utanför mitt Universum för att berätta lite om några fantastiska miljöer. I samband med ett litet uppdrag  jag hade gjorde vi en resa till Värmlands finnkultur fredag – söndag i början av maj för några år sen. Nu vet vi mer om skogsfinnarnas/svedjefinnarnas historia, levnadssätt och byggskick. Vi besökte:

  • Torsby finnkulturcentrum (jättebra pdf från Vämlands museum att läsa om samtliga gårdar och miljöer)
  • Mattila (övernattning)
  • Juhola finngård (pdf)
  • Karmenkynna (friluftsmuseum i Lekvattnet)
  • Ritamäki
  • Kvarntorp /Myllylä

Svedjebränning på låtsas i Mattila turistby. Vi bodde här i en gammal stuga och gick över skogen till granngården Juhola med den vackra entrébron av skifferhällar.

Att komma till finngården Ritamäki var kanske mest sinnligt. En ensligt belägen finngård med endast grå timmmerhus, betad mark närmast gården, mossiga stenskravlen som kom till då marken bröts. För att komma dit fick vi gå 1,5 kilometer. Just då gick stora delar av stigen över ett kalhygge. Normalt ogillar jag stora hyggen men just här kändes det rätt – en gång i tiden hade ju svedjefinnarna bränt skog på stora ytor för att odla råg i askan. Alltså var upplevelsen inte fel insåg jag. Vi var ensamma till en början, sedan kom ett äldre par dit. Vi satt och fikade medhavd matsäck tillsammans på trappan till stugan. Alla hus utom bostadsstugan var öppna trots att ingen verksamhet pågick. Ritamäki var bebott fram till 1964.

Det finns mycket att skriva om svedjefinnarna i Sverige  men här vill jag bara visa några bilder från deras byggande och deras landskap. Tidigare har jag endast sett Finngården på Skansen och funderat hur man kunde bo i en rökstuga med öppen härd men utan skorsten. Nu vet jag.

Det är roligt med hus – vart man än åker finns något intressant att se. Den här resan är värd att göra om under sommaren då alla bostadshus är öppna.

Idag har vi eldat ris i hagen men vad är väl det mot att som svedefinnarna bränna hela träd. Hur som helst skönt att bli av med slånbuskaget.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Lämna en kommentar

Bräda vid bräda

Uthuset. Dagsläget.

Panelning pågår. Tord och Linus bygger, här hörs hammarslag – det är lyx. Hammarslag är ett utdöende ljud sägs det.

Panelbräderna är av tre bredder av standardtyp och de spikas på en bakomliggande lockbräda. Principen är alltså tvärtom mot lockpanel eftersom ”locken” spikas på först.

MrsUniversum har bilden av det första uthuset i tankarna och det hade stående slät panel, då med genomgående springor som fortfarande finns på lagårdsgaveln och loge. Alla andra hus har liggande enkelfasspont.


Lämna en kommentar

Ordlöst språk

Nu blir det ett inlägg om inget speciellt. Det är bara det att jag gillar snö och jag gillar mitt Universum. En smal gång är skottad fram till farstukvisten, en skovel bred. Jag tog bilder ur grodperspektiv så det ser ut att vara mer av den älskade vita varan än vad det egentligen är. Men så mycket att det går att skotta upp längs grunden för värmeisolering finns det i år. Det är en minnesvärd vinter!

Så kunde jag inte bestämma mig så jag lägger ut två bilder. Och Tranströmer fångar min känsla för snö…

Från mars -79

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord. 

Tomas Tranströmer ur Det vilda torget, 1983


4 kommentarer

Hönshuset förr

En bidragande orsak till att hönshuset här byggdes om var att den äldre man som under måååånga år hade hyrt traktorgaraget för sin bil efter att Universumet blev fritidshus 1966 och som hade två tävlingscyklar i hönshuset, beslutade att sälja bilen och strax därefter sålde han sina cyklar. Allt gick i ett – Haglunds eget beslut som gjorde att husen frigjordes och tanken på ny användning.

Då vi satte igång med arbetena  i hönshus/svinstia såg det ut så här.

Här kommer några före – efter bilder.

Det vi ser här är grisarnas avdelning. Golv av betong, väggar av regelkonstruktion med sågspånsisolering, lågt undertak. Nere till höger syns ”kissrännan” där grisarnas urin rann ut. I väggen satt en propp av trä som togs bort då urinet skulle väck.

○ ○ ○

Här var utgången mot baksidan, den väg grisarna tog då de släpptes ut. Dörren är på samma plats som den som skymtar på de två äldre fotona här ovanför. Det blev en ny isolerad ”stalldörr” här trots att den ursprungliga dörren inte var delad.

Halvan la in trägolvet med planering för två tvärgående bräder som markerar den tidigare gången. Att såga i ett fullt färdigt golv var inget som någon av oss vågade sig på och till sist förbarmade sig vännen Peter att ”såga sönder” trägolvet för att lägga i de tvärgående bräderna. Peter ordnade detta med den äran! Tack!!! På fotot är grisavdelningen till vänster och hönsens avdelning till höger. Golvet är ett Baseco golv av kvistig klass. Kvistarna ger liv åt ytan men framför allt ville MrsUniversum att huset fortfarande ska upplevas som uthus och inte bli för ”fint”.

○ ○ ○ 

Huvudingången finns mitt emot lagården. Grisarna stod till höger, hönsen fanns till vänster. Redena som skilde mittgång och hönshus åt, är borta sedan länge. På höger sida om gången fanns ovan nämnda ränna.

○ ○ ○

På 1970-talet byttes det stora mångspröjsade fönstret i hönshuset ut mot ett mindre tvåluftsfönster med enkelglas. Vi i vår tur bytte ut tvåluftsfönstret mot ett kopplat enluftsfönster. MrsUniversum ville ha ETT stort ospröjsat fönster någonstans i sitt Universum. Där till exempel en stor adventsstjärna skulle få hänga utan att krocka med spröjsar.

2001 var huset klart efter stora egna arbetsinsatser. Vi anlitade bara en snickeriverkstad till två nya fönster och en ny dörr samt plåtslagare till fönsterblecken.

HÄR finns fler bilder på dagsläget i uthuset.

För övrigt hörde jag talgoxen som sjöng sin vårlåt idag för första gången i år…


2 kommentarer

Kulturmöte

”Att leva traditionslöst är att underblåsa illusionen att man själv är världens mitt, att världen förändras med dig och för dig, motståndslöst. Traditioner påminner oss om att detta inte är fallet. För traditionen säger att världen förblir medan du förändras, medan du drar vidare, och efter att du dragit vidare. Samtidigt rymmer den ett paradoxalt löfte: att du själv förblir, ej som enskildhet, utan som del i ett flöde långt större än du själv.”

Det här var delar ur Peter Englunds tal vid Svenska akademiens sammankomst den 20/12 2009. Det är något att tänka på även då man byggnadsvårdar. Historien stannar inte vid min insats.

Nordisk kultur och medelhavskultur – en svensk gran och Falu rödfärg i möte med Giambattista Nolli´s karta över Rom från 1748 i bakgrunden. I Universumets f.d. hönshus. En kulturtradition möter och vävs ihop med en annan. Inte bara bokstavligt utan också bildligt.

Mycket i svensk byggnadstradition, och i mitt Universums dito, hänger på djupet ihop med antikens kultur. Lite häftigt tycker jag… Ett jättebra exempel på kulturmötet är eremitaget i form av ett litet grekisk tempel, i Forsmarks bruk, Uppland. Utvändigt är tympanomfält och kolonner klädda med granbark! Makalöst i sin genre!


4 kommentarer

Den lilla staden

”Min” lilla stad fotad i juletid i år.

Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Albertus Pictor har målat i valven.  På 1300-talet erhölls stadsprivilegier men platsen har varit bebodd långt tillbaka vilket flera fornborgar vittnar om. Rådhuset, vars baksida syns på ett foto, är uppfört 1834 och en karakteristisk empirebyggnad. Den gamla kvarnen nere vid ån från 1600-talet, är numera ett bibliotek. Där trivs MrsUniversum. Trästaden brann 1798. En borgargård blev kvar, den är nu hembygdsgård.

På torget framför rådhuset och kyrkan, befann vi oss på julafton klockan 18 då granen tändes och kören traditionsenligt sjöng in julen.

Topplacering.

Kyrka, rådhus, f.d. folkskola, f.d. kvarn – numera bibliotek.

Hembygdsgården är en borgargård med typiskt inhägnad täppa på andra sidan den lilla gatan.

Trästaden, den lilla.

Ån med byggnader, det svängda ”Stockholmshuset” i rött tegel bara så där 50 år ungt.

Ån med dammluckor samt den gamla kvarnen (biblioteket) och ån fotograferad längre nerströms vid hamnen. Ett varsamt restaurerat kvarter med fin gård (ekonomibyggnader och t o m utedassen finns kvar).


6 kommentarer

Uthus att leva med

Mitt ”hus” har fått en översyn, det som tidigare var hönshus och svinstia. Trägolvet är skurat med såpa, fönstren putsade, träskivorna behandlade med bivaxlasur. Här luktar jättegott…

Förut använde jag halvolja (50% balsamterpentin, 50% kokt linolja) till bänkskivorna men jag har övergått till bivaxlasur som torkar fortare. Jag kan placera tillbaka saker utan att de fastnar i halvoljan för att jag inte orkat vänta, otålig som jag är.

Kort om Universumets enda svarta hus med rött/vitt inre:
Cirkelsågad ospontad panel på väggar och tak
Limfärg, kritvit, egentillverkad
Slamfärg, Faluröd, kokad här på gården
Furugolv /Baseco/kvistigt för att få uthuskaraktär, dvs inte vara för ”fint”
Sju återbrukade fönster, två nya
En återbrukad dörr, en nytillverkad ”stalldörr”

”Kålros” att titta på intill datorn

Det är en skön kortkort promenad att gå över gårdstunet och till f.d. hönshuset/svinstian, idag min oas. I ur och skur, i morgonsol, i månsken och i snöyra. Alla funktioner som behövs måste inte finnas under samma tak tycker vi här i Universumet. Resonerar man så är det mycket lättare att bevara en gammal gård med alla uthus. Flerhussystemet får leva kvar. MrsUniversum trivs med det. Här inne finns också min favoritstjärna just nu. Vill verkligen rekommendera dig/er som bor på en gammal gård att ta till vara på ekonomibyggnaderna och finna ny funktion för dem.

Om du klickar på ATELJÈN i kategorierna i marginalen får du läsa mer om ombyggnaden.


Lämna en kommentar

På tapeten

Bostadshuset är konstruerat av stående timmer, ett resvirkeshus. Hjärtväggarna (de bärande innerväggarna) är också av resvirke. Invändigt är salen lerklinad (eller har varit) och på utsidan av timret finns vindpapp och enkelfasspontpanel.

Vi anar att i salen finns tre tapetlager.

  • Jugendtapet (som syns på det äldre fotot i tidigare inlägg) uppsatt på lerklining. Det tapetlagret har vi inte kommit ner tll ännu.
  • Limfärgstapet uppsatt strax efter 1934. I samband med detta spikades plywoodskivor upp. Jag hittade en lapp med beteckningen Ljusne plywood. Enligt wikipedia startade Ljusne plywoodfabrik 1936. På ena innerväggen spikades av någon anledning en porös träfiberskiva upp, typ treetex.
  • Brun medaljongtapet uppsatt 1982 på ännu ett lager skivor, denna gång spånskivor.

Jag trodde att det skulle finnas lerklining under spånskivorna och gick en kurs i lerklining. Men så var det inte. Där fanns tapetserade plywoodskivor och treetexskivor. Nu är det inte säkert att vi tar bort denna plywood ner till lerkliningen. Men kunskapen är bra att ha hur som helst. Gammal lerklining går att blöta upp och återanvända och behövs ny blålera behöver vi bara gå bakom knuten för att finna.

Taket hade spontade skivor från 1982 (översta bilden till vänster) och den gamla svanhalslisten återmonterad. Halvan tog försiktigt bort taklisten som ska återanvändas. Han är bra på att jobba försiktigt så snickerierna håller sig hela, jag är otåligare. Under takskivorna fanns en pappspänning som var helt perforerad. Tyvärr, tyvärr. Takpappen är nerdragen på väggen och målad vit. Därpå kommer tapetbården.

Vi har rivit bort takpappen och ovanför den fanns obehandlad pärlspont. Ena brädan hade beställaren Fredriks namn och adressen i den lilla staden där familjen bodde innan det här huset byggdes, stadsäga nr 97 ½ . Kul! Lerkliningen syns längst upp mot tak, väggens plywood till höger med lilla klistermärket högt upp som berättar att den kommer från Ljusne. ”Halvan” vill måla pärlsponten och få likadant tak som i de övriga rummen. Jag vill pappspänna igen för att salen ska utmärka sig som ”sal”, trots att den inte är större än köket då huset har fyrdelad plan, som blev vanlig vid förra sekelskiftet.  Hade planlösningen varit sexdelad eller av parstugutyp hade salen utmärkt sig som ett tydligt större rum. Bloggen Åsarps säteri har en väldigt bra arbetsbeskrivning på hur tak pappspänns på bästa sätt. Kanske kan vi också lyckas med konststycket!!? Och vi har ju pappspänt väggar i flera rum tidigare.

Väggen mot skafferiet, nuvarande wc/dusch var uppreglad. Dörren mellan sal och farstu via skafferiet byggdes för 1982. Dörrbladet med sin jugendgröna kulör finns bevarad på logen och karmen fann vi bakom spånskivorna. Den här kulören ska vi använda på snickeriernas linoljefärg precis som vi har gjort på övervåningen. (Hur huset är disponerat finns under fliken ”Om gården”.) Tegeltapeten sitter på den putsade ytan bakom vilken murstock och bakugn finns. Tapeten måste ha kommit till före 1982 då väggen reglades upp. Men när vet jag inte… Träfiberskivorna som står uppställda ska täcka golvet då vi fortsätter jobbet här inne. Tidigare täckte vi bara med plast men det är inte tillräckligt inser vi.


5 kommentarer

Tjärt arbete

 

I söndags tog jag itu med tjärning av trädörrarna till drängkammare och tvättstuga. Det var det soligt och varmt, perfekt för tjärning, tycker jag. Dörrarna  har tjärats fem gånger sedan år 2000. Innan dess hade de en rödbrun, lite flagande behandling som då, vid millennieskiftet, skrapades bort i möjligaste mån. Ursprungligen kan dörrarna mycket väl ha varit tjärade, vad vet jag?

Så här såg drängkammardörren ut innan jag satte igång med omtjärningen. På bilden här nedanför är tjärningen påbörjad.

Här ovan syns den tjärade ytan på klockstapeln i Härkeberga (flera andra kulturhistoriska byggnader ser också ut så här). Önskan är att Universumets dörrar med tiden ska bli likadana. Ytan anar jag har byggts upp genom flera lager trätjära som dragit in i träet och mättat det, därefter har tjärlagren lagt sig som en yta med härliga droppar ovanpå. Det märkliga med trätjära är att den inte täpper till och gör att träet ruttnar, det verkar som om ytan kan andas trots tydliga lager ovanpå. Med stenkolstjära brukar träet rötskadas – den stänger inne fukten. Hur detta går till har ingen kunnat förklara för mej, det är trial and error under decennier inom byggnadsvården, som visat detta.

De tjäror jag använde och som fanns på lager var fintjära från Classons trätjära (drängkammardörren) och fläktugnsbränd trätjära från Skogens kol (tvättstugedörren).

Båda har jag haft i kanske 15 år, de har stått i minusgrader under vintrarna utan att försämras. Tjäran från Classons trätjära är dalbränd och tillverkad genom bränning av furustubbar i en tjärdal. Det är den gamla traditionella framställningen av trätjära, ett hantverk. Den första och bästa tjäran som kommer ut en tjärdal är sirapsfärgad. Det är lätt att tro att den är av sämre kvalitet än svart tjära, men så är inte fallet. Det var intressant den gången jag var med och brände tjära, allt ifrån den speciella och nopggranna staplingen av de kluvna furustubbarna, täckningen med fuktig spån och mossa, tändningen, de första dropparna som kom så småningom.  Proceduren tar flera dygn och bevakning krävs hela tiden.

Trätjäran från Skogens kol är en restprodukt vid framställning av grillkol. Tjäran är fabriksframställd och produkten tjänar sitt syfte att skydda trä från att rötskadas. Den är svartare än fintjäran, men det blir ingen synlig skillnad på dörrarna. (Hos den här grillkol/tjärtillverkaren har jag sett ett helt timmerhus som skulle kolas – det kändes inte bra.)

Penseln jag använde var en rund anstrykare. Den förvaras i burken (om den är halvfull) tills nästa tjärstrykning. Jag borrade ett hål genom skaftet och fäste ett snöre genom det och knöt runt handtaget – då trillar inte penselskaftet ner i tjäran. Och jag slipper den tråkiga rengöringsprocessen!


2 kommentarer

Gårdstunet litegrann från ovan

Jag har funderat en del på vad ett gårdstun egentligen består av. Nationalencyklopedin säger: ” tun, äldre benämning på gårdsplan eller en inhägnad gräsvall, särskilt om en gräsbevuxen plats kring en bondgård ”.

Jag är uppväxt med det jag anser vara ett gårdstun. En plan, öppen gräsyta där djur, människor, kärror, cyklar, bilar samsades. Växterna som fanns där var de som av många betraktas som ogräs. De var tramptåliga och klarade torka bra. Jag minns groblad, gatkamomill som luktade så gott när man gick på dem, backskärvfrö, kråkklöver, syror och grässorter som jag inte kan namnet på.

Det tun jag växte upp med slogs med lie 1-2 gånger per sommar, senare med gräsklippare. Gräset hade bara chans att växa sig högt på kanterna, mot häcken som skilde tunet från trädgården.

Här i mitt Universum har vi inte ett gårdstun med gräsvall i NE:s mening, vi har en gårdsplan. Men jag tycker ordet gårdstun är så vackert att ibland säger jag det.

Den här bilden tog MrsUniversum för tre år sen då skorstenen höll på att muras om, så den är inte dagsfärsk utan tre år gammal – från den 4 juni 2006. Det är inte varje år jag stegar upp på taket för att fota.

Så annorlunda det är att se gårdsplanen litegrann från ovan. Så lummigt det är. Rönnen blommar, den hamlade almen har ostyrigt rund kalufs, de gamla ekarna finns där som vanligt, cyklarna är utflyttade därför att magasinet städas. Grusvägen leder till eller från gårdsplanen, grusgången leder härifrån och mot bostadshuset. Uthusen inramar planen. Mälardalen är herrgårdarnas region – även den enklaste bondgård tog efter med flyglar symmetriskt placerade i förhållande till mangårdsbyggnaden.

Där fruktträden står har vi en klippt gräsmatta, andra delar åter har ängsmark med gräs som slås med lie. Mossor i gräset bekymrar inte MrsUniversum. Vissa år finns mattor av gatkamomill bakom logen – en av MrsUniversums favoriter. Vacker, mjuk mattbildare, kul till formen och mycket godluktande. Vi låter de små bestånden av brännässlor finnas kvar – det har ju dock varit bondgård här och de växer på kväverika platser, t. ex. där gödselstacken fanns. Jag skulle kunna skriva mycket om örterna på gården. Just nu blommar tjärblomster i mängd uppe på ekbacken, innan dess gullvivor, svalört och ögontröst. Hundkäxen är vackerblommande just nu, men dem håller MrsUniversum efter innan de fröar av sig..

Finns det gårdstun idag? En villatomt är inte ett gårdstun. På landsbygden tycker jag att gårdstun är vackrare än strikta gräsmattor. Ibland känner jag mig ensam i min uppfattning…


7 kommentarer

Att leva på husets villkor

Bostadshuset i mitt Universum lutar! Ja, det lutar rejält! Snett är det! Men det roterar inte kring sin egen axel som tur är…ha,ha.  I ett tidigt skede mätte vi upp 11 cm nivåskillnad mellan köksfönstret och tvärs över till dörren till kammaren/vardagsrummet. 11 cm på 392 cm gör en lutning på 2,8 % vilket är nästan 2 grader. Vi vet vart kulorna rullar så att säga! Men vi tar numera inte snedsteg så ofta för man vänjer sig…

Huset står på en stenfot av huggen granit som i sin tur är grundlagd på lera, en tidigare sjöbotten. På grunden ligger en syllstock och på denna står resvirke, stående timmer. Någonstans där nere under stenfoten nära sydöstra hörnet finns en stor sten. Huset har ”gått” på ett grund. Snedheten beror inte på att murstocken har satt sig som är det klassiska orsaken för en sättning. De andra rummen här har relativt plana golv. Och ett viktig faktum är att sättningarna inte fortgår.

Det måste ha känts lite olustigt för nybyggarna när sättningen började märkas. Vi kan se hur fönsterbågar och dörrar har fått kilas på ena sidan och hyvlas av på den andra.

Under åren har råden till oss varit många. Alla har handlat om att räta upp, plana ut, jämna av. Här i landet ska allt vara så jämnt och maskingjort att det ibland blir opersonligt! Det skulle få stora konsekvenser att plana ut golvet: ett steg ner till kammaren, kapade spegeldörrar, kanske fönsterbyten. Då hade det ju snart varit ett nytt hus och i så fall skulle det vara mycket enklare att riva och verkligen bygga nytt, vilket vi var rörande eniga om att vi absolut inte ville. SÅ – vi bestämde oss snart att leva här på HUSETS VILLKOR, inte tvärtom.  Alltså ingen motorsågsmassaker i detta hus.

Bilden överst: ena köksdörren inför målningsbehandling. En träkil är påsatt till höger upptill på dörrbladet.  Nedan: efter att ytterväggen där köksinredningen skulle byggas har strippats. Fönstret är snett och vint, sidorna är lodräta. Titta på spröjsarna – de möts inte i mitten. Ganska precis under högra fodret är kökets högsta punkt. En intressant sak som kom fram var att timmerväggarna inte var lerklinade under tapetlagren utan kalkputsade.

Vi började med att ta oss an andra rum och uthus som var lättare att fatta beslut om. Under tiden vred och vände vi på alla tänkbara lösningar för köket. Tja, kanske var det MrsUniversum som funderade mest, andra hälften säger väldigt ofta ”Det är väl bra som det är”! Till sist var det dock färdigfunderat och tillräckligt många studiebesök var gjorda.

Givet för köket var:

  • att järnspisen skulle vara kvar
  • att dörrarna och fönstren skulle vara kvar.
  • att vi skulle undersöka om det gick att ta fram bakugnen, luckan fanns på det gamla köksfotot.
  • att pärlspont skulle användas i köksinredningen som skulle vara platsbyggd, eftersom skafferiet måste offras och det var byggt av pärlspont
  • att en spiskåpa av plåt skulle in i köket, inte en fläkt

Detta skulle väl ändå inte vara så svårt att få igenom. Men först ska här berättas om hur det gamla köket såg ut.