Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Vårljus och vårljud

Jag känner mej fri, glad, lös och ledig. Solen skiner, Halvan njuter av båtmässan i Älvsjö, själv jag tror jag tar en tur till blomsteraffären…  Igår lämnade jag från mej ett större uppdrag för anbudsräkning. Min och de andra konsulternas insats är klar så långt. Nu ska byggentreprenörer räkna på jobbet.

Våren lockar, vårdropparna tittar fram längs husgrunden, talgoxen drillar intensivt, ett väldigt angenämt ljud.

HÄR på denna hemsida kan ni höra ljudet jag hör…

.

Och nu ska jag berätta för er varför jag har ritat en sådan här tvådelad dörr i mitt arbetshus, en dörrtyp som aldrig funnits här. Jag som normalt  försöker vara ganska noga med att saker och ting ska se ut som förr.

Jo det beror på den här målande beskrivningen:

I alla gårdar hade man gubbar, som stod å knalla med sådant arbete. Det var nån gammal farbror, morfar ell. farfar, som bara hölls i vedliret, såga kubb till pärt å högg ved m m. Sedan när kubbarna vart riktigt genomtörra, sätte gubben sej till en dag å klöv pärt. Gubben sätte sej på huggstubben, i velire (vedboden} ell. i slöjdbo’n mittemot den öppna dörren, beväpnad med handyxa, med kort skaft, en liten träklubba med kort skaft, å en s. k. kvistkniv, även kallad huggare, ock så en bastant täljkniv. Framför sig ställde han en lägre huggstubbe, ca 12 tum i höjd, på vilken han ställde den kubbe (ämne} som han klöv ut pärt av. En sådan kubbe var ungefär 1/2 aln = 12 tum i höjd (längd) ock för att få kraft att slå med klubban, på kniven, feck inte den låga huggstubben vara för hög. För att få största möjliga nytta av daggsljuset, sätte han sej med ansiktet mot dörren, ”så han såg va’ han jorde”. Om det blåste snålt å kallt in genom dörr’n, ställde han denna halvöppen till skydd mot blåsten mot vindsidan, å ställde nånting mot dörrn, så den inte blåste igen, så det vart mörkt inne.

Längre tebaks i tiden hade man på en del hus, till ex. brygghus, å bodar, s.k. halvdörrar en övre å en nedre halva. Om det blåste rakt in genom dörrn,  jeck det bra att stänga till den undre dörrhalvan, så att det inte blåste kallt der man satt. Nu blev det bara för gubben, att resa kubben på ände, på den låga stubben, sätta kvistkniven, som här blev späntkniv, till övre ändan av kubben, med venster hand (näven), ock med höger hand, som han höll klubban i, slog han till på kniven bak, så att denne trängde ner i kubben, å spräckte ut en lagom tjock pärt. Jag, å fler till mig har även hört namnet spil, om pärten, å man talte ibland även om spiltak.”

Berättelsen kommer från en uppgiftslämnare i Västmanland 1945 och finns nedtecknad i Nordiska museets frågelista 130 om Spån och pärt som jag tidigare läst utförligt och noggrant. Jag lever mig verkligen in levnadsförutsättningarna för de gamle och älskar den nerpräntade dialekten.

Därför har jag gjort det som av somliga kallas ”stalldörr”, en tvådelad dörr. Jag ska kunna sitta här inne en vårdag som denna och höra alla vårljud men slippa drag på ben och fötter längs golvet. Smart va? Allt tillkommet för att jag läste den här enormt fina beskrivningen från Västmanland som fanns kvar i bakhuvudet då jag långt efteråt inredde mitt arbetshus.

Det intresserar mej mycket hur minnet fungerar och formar vår närmiljö och oss själva. Ser ni de tre räfflorna i dörrbladet? Det är ”kannelyrer” som jag minns från en marmorerad pilaster i ett bönhus byggt på 20-talet.

Nä, nu ska jag köpa snittblommor och imorgon blir det kaffe på sängen igen.  Det var ett tag sen nu.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,