Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Tapetlager

De här tapeterna har suttit i köket här i Universumet.

Den klart röda tapeten på fotot uppe till vänster sattes upp då huset invigdes 1910. Den är tillverkad av Norrköpings tapetfabrik. Den gröna medaljongtapeten kom sen, vackert jugendmönstad. Den nedre blomsterbårdsrandiga blå tapeten satt uppe ända tills den spikades över med spånskivor på 1970-talet och tapetserades med tapeten på sista bilden. Att vara tapetdetektiv hör byggnadsvård och restaureringar till.

I samband med omstrukturering av vindskontoren har de stora tapetsjoken nu fått sitt hem där. Men en stor del av lagren finns kvar under den nya pappspänningen och tapeten som kom upp 2005.


1 kommentar

Tilltro till byggnaden

  • Tro på byggnadens egenvärde.
  • Förstärk upplevelsekraften.
  • Underhåll varsamt för att rädda maximal materia till efterkommande.
  • Planera insatserna och upprätta ekonomiplan.
  • Använd material som åldras i samklang med sin omgivning.
  • Låt reparationen förstöras – inte originalet.
  • Få medkonsulter att förstå tankegångarna likaså hantverkare m fl.
  • Acceptera det naturliga åldrandet som en ofrånkomlig livsform. Det starkaste och perfekta är inte bäst.
Nybyggt bostadshus omkring 1910.

De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.

Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.

Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.

Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.

Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.

Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:

Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…


3 kommentarer

Folkhemmet Gyttorp

Så kom jag då tillbaks till Ralph Erskines bostadsområde i Gyttorp. Så fint. Jag var där på kulturhistorisk visning med RAÄ före millennieskiftet. Restaurering pågick och då visades även interiörer. Superfint! Både interiört och exteriört är bostäderna väldigt pietetsfullt återförda till ursprunget och detta renderade Nora kommun Europa Nostra-priset 2002. Området är byggnadsminnesförklarat.


6 kommentarer

I tankarna

Försök med skänk

Vad som finns i mina tankar just nu är vården och skötseln av den andra fastigheten. Lite större saker planeras men att börja med en stor byggnadsvårdsinsats på distans fungerar inte för mej. Planering och genomförande går ganska bra att fundera ut på papper men när det ska genomföras gäller det att ha mer tid på plats. Spännande är ordet!

Vi har stött på samma situation i mångt och mycket här i Universumet. 70-talet – hur restaurerar man det? Hur tar man hänsyn till de människor som en gång valde de material och fattade de beslut som ligger till grund för det jag nu kanske vill ändra på? Hur gör man så lite som möjligt utan att bortse från de egna önskemålen och tankarna. Hur byggnadsvårdar man en tidigare renovering? Äldre tapetlager går att byggnadsarkeologiskt ta fram – om det bara finns rester kvar – hur ställer man sig då? Ska man låta trycka upp samma mönster, leta likartade retrotapeter eller förhålla sig fri från de tidigare tapeterna? Är det en viss stämning eller är det antikvariskt trohet som ska gälla? Och hur ska man ställa sig inför möbler som en gång funnits i huset? Ska man komplettera med nya eller antika möbler? Hur hittar man de rätta hantverkarna? Frågeställningarna är fler än så…


Lämna en kommentar

Kyrkstäder

I norra delen av landet finns kyrkstäder. Små ”städer” med stugor med kammare där församlingsmedlemmar bodde för att kunna övervara kyrkhelger eller söndagars lagstadgade kyrkobesök då kyrkan låg avlägset. Det är fascinerande konglomerat av stugor. Som mest fanns 47 kyrkstäder i Norr- och Västerbottens län. Lule Gammelstad är numera världsarv.

En sidogata i Bonnstan i Skellefteå. Här finns 114 stugor med 376 kamrar bevarade samt tre stall. En blandning av framförallt takmaterial och fönsterluckors utförande med eller utan färger skapar en behaglig variation.
En sidogata i Lövångers kyrkstad.
En gata som leder till Lövångers kyrka (finns bakom fotografens rygg) med nyrenoverade kyrkstugor. Vi upplevde dem alltför enhetliga med bl a exakt samma ockragula kulör på dörrar och fönsterluckor och föredrog därför sidogatornas mer blandade karaktär. Även om patinan där emellanåt övergått i förfall, särskilt då det gällde broar (entrétrappor).

Har ni inte besökt kyrkstäderna i norra Sverige kan jag varmt rekommendera dem. Även samiska kyrkstäder finns som i till exempel Fatmomakke med runda kåtor istället för rätvinkliga hus.