Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Betestrycket hårdnar

Vi har hårt betestryck här. Från rådjuren. Så har jag hela våren, sommaren och hösten lyckats klara mina grönkålsplantor från att bli uppätna av kålmaskar och andra djur som vill åt dem. Det gick fram till helgen som var. Då sträckte rådjuren in sina långa trynen och käkade upp plantorna närmast inhägnaden. Rackarns odjur…
grönkål2
grönkål1
Några fina bestånd står kvar så  det räcker till julbordet. Men förargligt att jag inte tänkte på att sätta hönsnät också vid hörnet där grönkålen står. För övrigt är kökslandet höstgrävt och inget ätbart finns att buffla i sig.
gamla julkort
En trevlig sak är att hitta äkta gamla julkort till secondhandpriser, julkort som aldrig varit postade och helt intakta från tryckeriet. Här ser ni några av dem.

.


6 kommentarer

De söta odjuren

Här är dom, odjuren som äter upp mina blommor! Rågeten kom fram med sina två kid i torsdags. Jag satt vid datorn och såg något i ögonvrån som rörde sig. Där var de där sötnosarna. Jag hann få en bild genom fönsterrutan. Vi har hört kiden förut i sommar men inte sett de där bambi-gullen.

Det märks stor skillnad på framfusigheten nu när vi inte har getterna gående i inhägnaden i hagen. Rådjuren annekterar hagen och gör utflykter till rabatterna. Getterna hade en god effekt på det viset att de höll rådjuren lite mer på avstånd. I år blir det t ex inga blommande stockrosor vid stugväggen. Även malvorna äter de av. När det finns så mycket grönt utöver mina växter :-)

.


2 kommentarer

Kökslandet

Sen sex år tillbaka har vi ett inhägnat köksland. Rådjuren blev fler och allt fräckare så att hägna in var enda möjligheten att få behålla ettåriga växter och det ätbara vi odlar. I växelbruk.

Armeringsnät på ekstolpar håller ute odjuren, hur det är gjort går att läsa här. I fjol satte jag även hönsnät längst ner mot marken på ena kortsidan för att hålla ute kidens små huvuden som nafsar åt sig det mesta. I minst halva landet brukar jag så ettåriga blommor som jag plockar in för fint. Den dill jag odlar är alltid en blandning av blad- och krondill. Nytta och skönhet! Kålrötter vill vi lyckas med men det går dåligt med det.

Kökslandet i juni sett från övervåningen. Det ser ganska prydligt ut då…

… och hemkommen efter semestern hade slingerkrassen täckt mycket det året den här bilden togs :-)

Den gamla rabarberplantan finns kvar. Den är ointressant för rådjuren och växer friskt. Blommorna brukar jag ta in och sätta i vas bara för fint. Och för att rabarberstänglarna inte ska bli trådiga och träiga så snabbt. Under min tid här har man i Sörmland introducerat Rabarberfestivalen.

.


Kid

Tittut. Nu syns jag väl inte? Jag kan inte springa fort och hoppa högt så jag gömmer mej i gräset.

Rådjurskidet är väl sött. Otroligt sött. Usch.

Fotona är tre år gamla. Historien är den att Halvan hörde pipande läten i åkern då han höll på att jobba utomhus med bilen. Vad var det? Han såg ett par öron sticka upp ur gräset som ett V. V:et förflyttade sig mellan några få punkter. V:et var cirka 20-30 meter från honom. Han hämtade mej och och berättade att han såg en råget som betedde sig underligt så nära honom. Vi hörde de klagande pipen. Vad var det? Hade hon fött ett sjukt kid??

Vi bestämde oss för att närma oss pipandet. Halvan med en yxa i högsta hugg för att kunna döda det lidande djuret… Geten hoppade iväg på betryggande avstånd från oss. Jag gick sakta, sakta i täten och såg till sist ett litet kid på vingliga ben. Det kunde inte flytta sig och undgå faran MrsUniversum. Men något fel var det inte alls på det. Inte alls. Vi lät allt bero och gick därifrån för att sätta oss framför datorn.  Tryck på tangenter gav svaret – där stod att rågeten föder ett till tre kid och att hon gör det med några meter emellan dem. (För att skydda dem mot fara antar vi, alla dör inte om en räv råkar hitta dem.) För att kalla på uppmärksamhet piper kiden då de vill dia eller ha omvårdnad och geten rör sig mellan dem. Vad mycket man får lära sig då man flyttar från stan till landsbygden! Sen hörde vi det där pipande lätet i höggräset någon vecka framöver. Dag som natt. På bilderna här ovanför har det gått några dagar från födseln. Familjen höll sig i Universumets närhet. Våran katt tittade förundrat på dem då de en gång kom in på gräsmattan. Kiden var ju inte mycket större än hon.

Länge undrade jag sen om vi skulle ha klubbat det nyfödda kidet vi såg – men det skulle ha varit svårt, oerhört svårt. Gullungar. Skitdjur.

Ser ni  pimpinellrosen som en gång var? Idag finns inget vitt kvar på den för det åt rådjuren upp. Gottigott!

Passar på att visa det egenhändigt gjorda fågelbadet. Jag och en kompis gjorde var sitt betongblad för två-tre år sen. Svårt var det inte. Två STORA rabarberblad fick jag av Lotta som har väldigt gröna fingrar. En sandhög byggdes upp, bladen lades upp och ner på dem för att få en skålform. Vi blandade till betong och la på. Dan därpå var det klart, det tog bara lite tid innan rabarberbladens nerver skrumpnat och gick att pilla loss. Nu står badet på lärkstubben vid infarten till gårdstunet. Vi vet att fåglar badar där men kanske är det även vattenhål för rådjuren???

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


7 kommentarer

Odjur

Tog ett snabbt foto genom fönstret på ”hönshuset”  denna  eftermiddag. Det ni ser är riktigt gulliga odjur, de värsta marodörer som finns i mitt Universum. Yes!

Rågeten har bara ett kid detta år ser det ut som. Bra. Utmärkt. Kidet är så urbota gulligt med sina vita prickar men snart nog ett odjur även det. Men det är alltså bara ett på tillväxt, inte tre som är ganska vanligt.

I förrgår natt åt de upp alla blommorna och de flesta knopparna på pimpinellrosen Finlands vita ros. Yes!  Skott tog jag för cirka fem år sen hemifrån. Rosen ingick i min mammas brudbukett. Nu äntligen har busken blivit rund, tät och blommade rikligt just i år. Blommorna vände sig välkomnande  mot vägen och besökande. Shit!  Även knoppar och skott på buskrosen som skulle slå ut med rosa dubbla blommor, rosenbusken från Agnes tid som jag saknar namn på, smaskade de i sig. Dessutom har de käkat upp ”vindflöjeln”, den snabbväxande slingerväxten åkervinda som jag fångat in och som klättrar uppåt väggen på magasinet. Precis som man ordnade det för sig förr i tiden, min farmor hade en ”gardin” av vindflöjel/åkervinda framför sin veranda. Men nä, nu har de söta odjuren ätit gott  så det är tveksamt om den orkar växa upp ånyo.

I år har dock tulpaner stått säkert och kärleksörten har de underligt nog inte hittat…än. De sparar en del till de mörka höstnätterna förstås.

Efter att ha fotat sprang jag ut och skrämde iväg dem. Lilla kidet sprang in i ängens höga gräs åt ett håll, mamman övervakande och saktigare än normalt åt andra hållet. Borta. För tillf’ället…

Nästa år hoppas jag att  den rådjurssäkra perennträdgården är invigd. Dream on!

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,