Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


3 kommentarer

Punkt av ro

Det ska vara sommarnatt.
En lång vit skymning som bryts i dag.
Det ska spelas piano på radion.
Oändligt försiktigt.
Kanske det vackraste Chopin har gjort.
Det ska ticka av klockor i köket.
En vas med alla sommarens blommor
ska stå på bordet.
Ute i skogen ska en ensam nattviol växa
och jag skall lukta på den.

Det ska vara sommarnatt.
Ett glas gyllene vin
ska stå odrucket framför mig.
Det ska finnas en punkt av ro.
En liten plats som heter här.
Jag ska sitta där. Själva luften
ska vara av piano. Ett stilla fall
av toner.

Det ska vara sommarnatt.
En genomskinlig enkelhet
ska vara genom alla fönster.
En särskild
vit tystnad.

Elisabeth Rynell


6 kommentarer

Sent i november

nyakers
December närmar sig med stormsteg, pepparkakeätandet har börjat. Igår, söndag, räfsade vi löv. Ovanligt sent och ovanligt blött eftersom en omgång snö har täckt marken och sen smält. Det gör det lite besvärligare att räfsa och den dra bort löven till lövkomposten. Vinbärsbuskarna förnyas. Kökslandet är rensat. Jag fick även ner några lökar i perennträdgården. Marken här runt om plöjs just nu och den fårade jorden är så vacker.

I veckan gick jag på en föreläsning om gårds- och torpforskning och för övrigt strular min dator och det är aldrig kul. Igår kväll hittade jag den här dikten när jag letade efter en annan i min lyrikhylla.

 

Minnets åkrar

Från huset ser jag åkrar och fält, i alla väderstreck. Jag känner bönderna som brukar dem, Deras föregångare träffade jag aldrig, men historierna om dem har jag hört. Längre bakåt i tiden tystnar också berättelserna, kvar blir enstaka namn. Borta är likaså böndernas hustrur, deras barn, deras pigor och drängar, deras djur. Allt deras tal och alla deras tankar har försvunnit, sjunkit ner i mörker och mull.

Ur åkern återvänder från gång till annan de gamla, för längesedan använda redskapen. Stenyxor vänds upp av harv och plog i större mängd än på andra ställen i trakten.

Om alla de bönder som under femtio sekel odlat dessa åkrar och fält samlades, på en och samma gång, hos dagens gårdsbrukare! Inget hus vore stort nog, de finge trängas på någons gårdsplan. I sina högst olika klädedräkter skulle de stå där och glo på varandra, och frånsprungna för längesedan av sin egen tids språk och skulle de flesta inte kunna förstå vad de andra sa.

Men om de ställde upp sig i rad, efter ålder, då skulle talet löpa, från den förste till den andre, från honom till den tredje och så vidare, och så kunde de berätta sina historier från den ena änden till den andra av den långa kedjan av människor. Den allra äldste bondens historia skulle låta helt annorlunda i den nu levande bondens mun, men det vore ändå samma berättelse.

Så har minnet vandrat sina vägar genom den långa raden av mänskliga kärl, och kanske bevarar dagens historier ännu rester av de allra äldsta böndernas hågkomster.

Jorden är den samma.

Ur RASP av Per Helge


Lämna en kommentar

Det är mycket nu

Det är mycket nu.

Jag hinner inte skriva om det som händer som jag skulle vilja. Har inte ens hunnit få ner alla frön i jorden än. Idag har vi i mitt universum förberett oss att ta emot landskapsvårdare som kommer under morgondagen. Tornseglarna har anlänt och svirrar förbi i luften. Hundkäxen skummar på åkern utanför fönstret där datorn står. Det är mycket nu. Det är härligt nu…

 

I små, små fönster, i byns utkant
och i skogsbryn, finns ett hemligt tecken,
uppenbart för alla som vill se.
Där lyser pelargonian röd som ljuset
från ett utryckningsfordon utsänt av nån
vänligt sinnad makt, en överlevnadsblinkning
från den mildaste av motståndsrörelser.
Per Helge  ur ”I rågången” 1992