Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Kontroversiellt om takmaterial

För länge sedan gjorde jag en sammanställning över priser per kvadratmeter av olika takmaterial som normalt används på landsbygden. Om rangordningen fortfarande håller i sig har jag inte kontrollerat men jag förmodar att förändringarna sinsemellan är marginella. Så här blev min sammanställning då. Billigast överst, dyrast per kvadratmeter längst ner på listan.

  • Betongpannor är billigast
  • Trapetskorrugerad plåt
  • Pannplåt, varmförzinkad
  • Sinuskorrugerad varmförzinkad plåt
  • Eternit, fiberarmerad cement, sinuskorrugerad (Cembrit)
  • Trapetskorrugerad aluminium
  • Plåt som försöker likna tegel, ”Plegel”
  • Lertegel, tvåkupigt
  • Lertegel, enkupigt
  • Maskinhyvlad takspån
  • Handspäntad takspån


Spelar takmaterial någon roll egentligen? Foto från denna sida.

Inom de olika grupperna finns undergrupper. Pannplåt kan vara obehandlad eller med färgskikt, likaså är det med sinuskorrugerade cementskivor. Av någon anledning tog jag inte med takpapp som ju är det billigaste materialet och ett material som brukar gillas av byggnadsvårdare och arkitekter, ibland lagd med trekantlister under skarvarna. Inte heller tog jag med falsad plåt som ligger i det dyrare segmentet och där är skivtäckning dyrare än bandtäckning.

Lertegel är mer än dubbelt så dyrt som betongpannor. Varför slängs då fina lertegeltak? Förmodligen för att man inte förstår.
Dessutom finns flera andra rara (dvs. sällan förekommande) material och detaljer som en gång i tiden varit vanliga lokalt och som jag skulle värdera högt ifall jag ägde.

Precis som bostadsort, bostadsområde, storlek på bostad mm är kanske takmaterial också en socio-ekonomisk markör? Du väljer takmaterial utifrån ekonomiska förutsättningar, kunskap och utifrån vad grannar och bekanta väljer. ”Visa mig vilket takmaterial du har på bostaden och jag ska säga dig vem du är” :-) blir en parafras på ”Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig vem du är!” Det här är naturligtvis att dra allt till sin spets, att generalisera. Man kan köpa ett gammalt hus och tänka att trp-plåten ska bytas till tegelpannor eller falsad plåt inom några år. Ifall man bygger nytt stämmer resonemanget nog lite bättre.

Byggnadsvård i sig blir med tiden mer och mer en klassmarkör, byggnadsvård är en insikt som man endera växer upp med, bildar sig inom eller utbildar sig till. Det är sån´t man inte får tala eller skriva om här i landet – klasskillnader finns ju inte här eller… Kretsen byggnadsvårdare har varit ganska snäv men ökar stadigt i omfång och det är väldigt glädjande för oss huskramare. Men byggnadsvård är absolut inte detsamma som husrenovering. Långt ifrån.

 

 

Annonser


9 kommentarer

Husförbättring???

För några veckor sen gjorde jag en resa bortåt Bergslagen. Jag såg en hel del intressant men även den här pågående renoveringen av ett hus. Jag antar att ägarna tycker att det är en förbättring, då äldre material byts ut mot nytt och modernt. Men faktiskt så kan man med byggnadsvårdsblick, ha en annan syn på renoveringen, ombyggnaden.

De fönster med mittpost och tvärpost, som syns längst till höger, byts helt sonika ut mot ett mindre enlufts perspektivfönster som syns till vänster.  I mittdelen har vid något tidigare tillfälle fönstren bytts ut till tvålufts kopplade fönster.  I det äldre fönstret är alla 4 lufter öppningsbara och utåtgående. Det nya fönstret kan mycket väl vara ett vippfönster. Det gamla är kopplat med två glasrutor i bågen, det nya har 2- eller 3-lags isolerglas. Det gamla fönstret är snickeritillverkat med virke av god kvalitet och med profilerade poster mot insidan. Det nya har med stor sannolikhet stumma, klumpiga bågar utan profil. Bågen måste vara kraftig för att hålla den tunga isolerrutan.

Titta här i tabellen som jag hittade i Norge för så där länge sen. Där jämförs k-värdena (numera u-värden) i olika fönsterkonstruktioner.

Det fina hantverksmässigt lagda plåttaket (målad järnplåt), lagt med skivtäckning med förskjutna falser, byts ut mot ”plegel”, billig fabrikstillverkad plåt i skivor som ska likna tegel, eller rättare sagt svarta betongpannor.

För mej innebär det här ett byte neråt, både vad det gäller materialkvalitet och utseende. På köpet försvinner det kulturhistoriskta värdet.

Slutligen kommer panelen kanske att bytas ut mot t.ex. lockpanel. Och vågrätt över fasaden, strax över bottenvåningens fönster, kapas panelen och en horisontell bräda eller plåt läggs in och målas vit (absolut inte i fasadkulör). Sådana avskärningar har en historisk bakgrund – de gjordes på gavlarna för att en lång bräda var dyrare än två korta. Då försökte man dölja skarven genom att måla allt i samma fasadfärg. Numera hör den horisontella skarven till modulhus där hela väggar fraktas på lastbil. En hel gavelvägg är krångligare att frakta än två gaveldelar. Dessutom skarvar man även långsidornas väggar numera. Och skarven accenturas med avvikande färg. Det hela skriker ut att det inte är platsbyggt, inte lösvirke och inte arkitektritat. 

Det gamla huset har, självklart i alla välmening men utan kulturhistorisk och teknisk kännedom, strippats sin identitet. Jag är ganska säker på att varken det fina hantverksmässigt lagda plåttaket eller de äldre fönstren hade varit omöjliga att ha kvar och samtidigt få ett vackert, bekvämt och energisnålt boende där kulturvärdena skulle ge huset högre andrahandsvärde.

Det är lätt att låta som besserwisser då det gäller hus och renoveringar. Alla människor bor, alla vet hur det är, alla har en åsikt, alla vill något och har rätt att välja själv. Och även jag har rätt att tycka till – men önskar att jag inte trampar någon för hårt på tårna! För att göra rätt val gäller det att inte bara lyssna på och lita till byggvaruhandeln eller gör-det-själv-tvprogrammen. Många byggprodukter är nya och har inte haft någon prövotid på marknaden och då är det risk att man ”köper grisen i säcken”. Då det gäller det här med hus är det extra svårt att få förståelse för antikvariska och även teknikhistoriska synpunkter.  Byggvaruhandeln har starka lobbyister i sina led.