Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Byggnadsvårdsprinciper i förändring

Golvsocklarna i kammaren var lätta att skrapa rena från 70-talets vita färg. Den första jugendgröna strykningen från 1910 fanns kvar inunder. Dörrblad och dörrfoder var svårt att skrapa med bibehållen originalfärg kvar. Det gjorde att de senare täckmålades men inte golvsocklarna. Under de många år som byggnadsvård pågått har också inställningen till patina förändrats en hel del.

Skurklossen/fodersockeln, dörrfoder och dörrblad täckmålades med den jugendgröna kulören användes i andra rum innan kammaren gjordes i ordning.

Foton från olika skeden av arbetet.


2 kommentarer

Underhåll

Ja, det är sådant här som måste göras ibland.

Byte av trasiga tegelpannor. Ligger de överst vid taknocken får man bereda väg genom att plocka bort en eller ett par rader hela vägen upp och sen gå på läkten som frilagts. I detta fall borras även hål i de pannor som byts överst eftersom de ska spikas fast i översta läkten. I det här fallet byttes även en liten bit av översta läkten – spikläkten har legat där sedan 1924 såvitt vi vet!

Titta även på det vackra munblåsta fönsterglaset, så levande, böljande eftersom det är hantverksmässigt tillverkat. Floatglas eller flytglas, får aldrig den skönheten.

Man ser även de märken på den vitmålade fotbrädan som tornseglarna gjort under åren när de flyger in i sina bon. Love it!

Personligen tycker jag att byggnader som är underhållna, som har lagade eller utbytta delar, har synlig nötning, känns mer älskade än de gamla husen som får makeup med helt utbytta tak, helt igenom bytt panel, helt utbytta kök, helt ny planlösning. Tendensen nu är att gamla hus med patina är sig själva nog – om allt äldre byggmaterial byts ut tappar byggnaden sin ”själ”.

Det som har betraktats som fult är det nya vackra.

Patina är det nya sköna.

Handens verk som är synligt välkomnas åter igen. Betänk som exempel att varje enkupig tegelpanna på bilderna är handslagen=handgjord!

Jodå!


Lämna en kommentar

Farstukvisten

Bostadshusets inre är klart. Nu återstår några åtgärder på farstukvisten – sen är hela huset vårdat. Åsikterna går isär när det gäller målningen. Jag vill absolut inte måla takets undersida (taket har fått takpappen utbytt tidigare) eftersom jag gillar den krakelerade linoljefärgens yta. Patinan. Halvan vill något annat, han vill skrapa och stryka allt med ny linoljefärg. Jag vill bara måla det som finns nedanför träbjälken som bär upp taket – och eventuellt även bjälken. Vi får se vem som vinner…


Lämna en kommentar

Landsbygdsdrömmen förverkligad

Tänk, när jag flyttade från huvudstan ut på landet under andra halvan av 1990-talet var internet en rätt ny teknik. Det gjordes reklam i papperstidningar och tidskrifter för att arbeta från landet med bild på en kvinna/man som liggande i en hängmatta knappade på sin laptop under ett fruktträd :-) Jag köpte en Macintosh PowerBook, skaffade ett abonnemang för fast företagstelefon med fax (den tekniken var ännu inte utagerad) och startade ett företag. E-post var relativt nytt, jag ordnade ett internetabonnemang och mejlkonto. Inte långt därefter köpte jag min första mobiltelefon.

Bild från nätet.

Under första året satt jag i drängkammaren och arbetade. Det var helt i sin ordning och på vintern började jag arbetsdagen med att elda i gjutjärnskaminen. Det blev rejält varmt och skönt där inne ganska snart.

När vi under sommaren skulle ha släkten på besök passade drängkammaren bäst som gäststuga. Jag flyttade till köket på övervåningen i bostadshuset. Där trivdes jag sisådär då ytskikten inte var de jag önskade mig och jag hade andra planer än att ändra dem just då, ville vänta med beslut tills jag visste säkert vilken tapet och vilken snickerikulör jag skulle välja. Det var helt rätt tänkt vet jag nu. Utsikten genom det spröjsade fönstret med nio rutor var dock fin med djurlivet utanför: ekorrar som smaskade på lärkkottar, småfåglar, harpaltar som lekte i bland maskrosorna på vallen, rådjur och någon älg som stövlade förbi någon gång. Det var något helt annat än vad jag vant mig vid i stan innanför tullarna. När vi hade besök från Costa Rica (med sitt fantastiska djurliv) förundrades min väninna när hon såg rådjur på rätt nära håll – något riktigt exotiskt för henne.

Att arbeta i köket där uppe på övervåningen var inte att tänka på i längden. Att flytta arbetsplatsen till hönshuset slog mig först när jag såg förbi det läckande taket, nerfallna sågspånsisolering, betonggolvet och det låga undertaket och fasadplåten från 70-talet. Huset var trist och gick från början under radarn. Byggnadsvård blev det, arbetsplatsflytt likaså och ateljén invigdes. Det var det bästa som hänt här efter att vi ordnat wc inne i bostadshuset samt rinnande varmt och kallt vatten i köket. Innan dess levde vi med utedass och vatten i hinkar som bars in i köket. Det där gammaldags levnadssättet var oerhört nyttigt och intressant för att kunna förstå villkoren för de människor som en gång levde sina liv här. Sen dess har mycket annat hänt men inget som radikalt ändrat vår livsstil här.

Vi räddade ett ödehus, en ödegård. Det har fått ta sin tid med byggnadsvården. Vi har inte följt de välvilliga råd som vi fått om att räta upp skevheter, använda moderna färg- och byggmaterial, alltså uppdatera huset till något det aldrig har varit. Ibland har det inte synts att vi lagt ner arbete och energi på något och det kan ju upplevas som surt när det inte märks vad som gjorts och man får frågor om ”när ska ni åtgärda det där” ställs ;-)

Har ni också förverkligat en dröm om livet på landsbygden eller tvärtom – livet i en stad?


6 kommentarer

Återbrukat taktegel

Nygammalt tegeltak.

På bostadshuset i Universumet byttes takmaterial för ett antal år sedan. En gammal fallen ekonomibyggnad hade exklusiva enkupiga lertegel på taket. Vid förfrågan fick vi väldigt gärna plocka ner dem, bonden ville bli av med takteglet och hela faderullan. Ekonomibyggnaden skulle senare under året jämnas med marken.

Fallna tak och vanvårdade hus – en alltför vanlig syn på svensk landsbygd. Exklusivt byggmaterial får gå till spillo.

Jag våndas över alla gamla ladugårdar och ekonomibyggnader som rivs. Deras konstruktion, deras gamla vasstaksläggning under tegelpannorna, deras värde för kulturlandskapet kan inte fullt ersättas. Det är så lite som dokumenteras.

Ett byte skedde från svart plastbelagd trapetskorrugerad plåt till enkupigt handslaget lertegel med hjälp av den där ruinerade ekonomibyggnaden.

Vi fick god hjälp av kompisar att plocka ner tegelpannorna, fraktade hem dem gjorde bonden. Hade vi varit mer framsynta hade vi tagit till vara på ännu mer från den där ekonomibyggnaden då vi har insett att här behövs annat patinerat byggmaterial också. Men nöjda är vi över det nygamla tegeltaket.

Under rubriken TAK under kategorier i marginalen så finns mer att läsa om taken.


Lämna en kommentar

Ogräsjärn

Det här gamla smidda ogräsjärnet fyller sin funktion mycket väl. Något modernare har inte köpts hit till gården. Träskaftet var dåligt i nedre änden, det var bara att kapa och spetsa och fästa det smidda järnet där igen.

Inte för att vi är så väldigt emot rotogräs som maskrosor, de finns och tillåts men kanske inte precis exakt var som helst. I år är det ryssgubbar som ska hållas i schack. Och åkertistlar som kommer med flygande frön från åkrarna runt omkring, många hamnar i kanterna på kökslandet. De rycker jag för hand.

Jag lät alla mina maskrosor finnas
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset när sommarn är slut,

för hela året drömde jag
om vår korta sommar drömde jag
och äntligen kom den
och jag fick rå om den.
Då gömde jag
små sommarminnen gömde jag.
Maskros som tändes
i solen som brändes gömde jag.

Jag målade våran brygga med tjära
fast det finns impregnering av modernare sort.
Men det luktar så gott när man kommer nära
och den doften behövs när sommarn är kort –

för hela året drömde jag
om vår korta sommar drömde jag
och äntligen kom den
och jag fick rå om den.
Då gömde jag
små sommarminnen gömde jag.
Tjärdoft som kändes
i solen som brändes gömde jag.

Jag gjorde en liten visa att sjunga
när sommarens båtar har glidit förbi
och isarna ligger tjocka och tunga.
För visor kan längta och längtar gör vi –

för hela året drömde jag
om vår korta sommar drömde jag
och äntligen kom den
och jag fick rå om den.
Då gömde jag
små sommarminnen gömde jag.
Maskros som tändes
och tjärdoft som kändes gömde jag.

MASKROS OCH TJÄRDOFT – text (& musik): Carl Anton  Axelson