Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Åholmen






Det blev en vårpromenad med en kompis, ett flanerande i Åholmens naturpark. Blåsippor och tibast var det färgstarkaste vi såg och några tidigt utslagna vitsippor lyste upp fjolårslöven och vildsvinsböket. Parkanläggning vid Mälaren har sina rötter i Linnés naturtämjande 1700-tal med vitrappad Linnépaviljong och minnesstele över Linné. Det var den naturparken vi besökte med kaffekorg, belägen längs vägen mellan Eskilstuna och Västerås precis norr om klaffbron vid Kvicksund – en gång lyriskt beskriven i den sentida dikten ”Lycksalighetens ö”. Dikten är väldigt högtravandemnjjjjjjjjjjjjjjjjjbnnnnnnnnnn (kattkliv på tangentbord) och inte riktigt i min smak men vill beskriva känslan av att tvingas sälja sin favoritplats på jorden. Tänker på hur det ska bli när jag blir tvungen att lämna mitt Universum. Åholmen ägs sedan 1913 av svenska staten.

 

Han går en dag och tar farväl
av det, som varit hans.
Vi kunna se gestalten väl
i sommarsolens glans.
En gammal man med skrumpen kind
och styv och knäsvag gång,
han sätter sig vid Stora Lind
och lyss till binas sång.
En man, som går från gård och grund
och vet han snart skall dö,
förvisso kallar denna lund
Lycksalighetens Ö.
*
Den allra sista dagen led.
Han måste fara hän,
men i sin packning tar han med
ett fång av unga trän,
som sprungit ur hans egen mark
och trotsat köld och snö
och örter från hans Åholmspark,
Lycksalighetens Ö.
En man, som inte hoppas stort
för med sig bort till fjärran ort
sin egen hembygds doft.
*
Hans hembygds doft är samma än
men är för andra kär.
Vår hembygds doft – så känn och känn
hur jorden doftar här
och hör på trädens sommarsus,
som aldrig stillnar av,
och se hur brisen dansar ljus
på slättens sädeshav!
Ur varje sus och varje ton,
som till vårt hjärta nå,
vi känna här i sommarron
de dödas hjärtan slå.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe, 1928