Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


10 kommentarer

Bondgårdens byggnader

Gårdens djur behövde någonstans att bo och djurens mat behövde lagras någonstans efter skörd. Även människorna behövde bostad och byggnader för att ordna sina liv på ett drägligt sätt under 1900-talet.

Ladugården började byggas 1905. Den är liggtimrad, delvis reveterad och ursprungligen täckt med ett vasstak. Ovanpå hela utrymmet med kobås, kalvkättar och häststall finns höskullen där årets höskörd förvarades. Höet var lätt att få ner till kornas foderbord genom en lucka i taket. Mjölkrummet bör ha kommit till i samband med att mjölken började levereras till mejeriet. I gårdsarkivet finns ett andelsbrev i Mjölkcentralen, Lantmännens Mjölkförsäljningsförening, från 1/8 1931 så där har vi ett årtal att ta fasta på. Vid infarten från den dåvarande vägen mot Ängsholmen stod ett mjölkbord där mjölkbilen stannade och plockade upp mjölkkrukorna. I väntan på mjölkbilen förvarades dessa i vatten i mjölkrummet för kylning.

Bostadshuset stod klart 1910 och familjen flyttade dit den 21 november samma år. Bykstugan, tvättstugan, stod troligen klar då. Bredvid tvättstugan stod vagnslidret (som jag aldrig sett, det revs på 1970-talet). Där förvarades som hörs på namnet vagnar, trillor, kärror som drogs av häst – dvs vår tids garage. Ihopbyggd med lidret (”lägret”) fanns vedboden.

Efter 1924, då de vuxna barnen tog över bondgården, byggdes en drängkammare för den extrahjälp som anlitades när det var bråda tider. Även sädesmagasinet uppfördes i samma veva. Det är byggt i två våningar som är förskjutna med halvtrappor i förhållande till varandra. Längst ner, under halva magasinsbyggnaden, finns en matkällare med svale. Den är murad av stora huggna stenblock från Eksåg. Det var en murare Johansson som byggde den välvda matkällaren. Andra magasinshalvan som är helt i trä, blev förvaring av redskap och ytterligare vagnar. Ovanpå alltihopa är utrymmen där bland annat säden förvarades. Väggarna är av regelkonstruktion, taket har kraftiga takstolar med okantade bräder lagda omlott som underlag för läkt och taktegel.

Hönshus och svinstia byggdes även de på 1920-talet då andra generationen tagit över driften av gården. Under sågspånsisoleringen i trossbotten hittade vi dagstidningar daterade 1924 då vi byggnadsvårdade hönshus/svinstia. Som vi förstått det av arkivhandlingar köptes en markyta till gården vid den tiden och magasin och hönshus kunde uppföras.

Torrdass har alltid funnits i ungefär samma läge. Men när mjölkrummet byggdes till flyttades torrdasset något lite vilket kan ses på äldre foton. Under nuvarande dass och redskapsbod göts då en urinbrunn i betong. Urin från kor och hästar rann ner i ”albrunnen”, som den kallades, för att senare spridas ut på åkrarna. Bakom dass och bod, från gårdstunet sett, fanns gödselstacken dit gödsel från ladugården skyfflades ut genom en dörr.

Logen är stor. Den är av stolpverkskonstruktion med rejäl spännvidd och byggdes i vinkel med ladugården. Ett portlider går rakt igenom logen. I portlidret, eller logkistan som man sa här, stod tröskverket på hösten efter skörd. Man hade en tröskförening så tröskverket flyttades från gård till gård och delägarna hjälpte varandra vid tröskningen. För övrigt har jag ännu inte funnit ut helt hur logen nyttjades förutom förvaring av halm. Den har senare breddats med en sektion. Logen hade vasstak ännu vid Agnes och Davids bortgång 1966.

En traktor inköptes i slutet av 1950-talet, en Bolinder Munktell Victor. Den fick sitt lilla garage i sydväst intill logen, ett garage som en normalstor personbil idag inte går in genom portarna på.

* * *

Och HALLÅ! Här på gården finns ingen LADA. Ingen LADA. Och har aldrig funnits. Lador förvarades torrt hö i, vinterfoder till kreaturen. Ladorna är små byggnader. Och ladorna stod på utmarkerna långt bort från bondgården. De var inte vanliga här i Mellansverige, de hör till norra delen av landet. Här ligger gården mitt i den mark som hör till, ingen hölada på utmarken krävdes eftersom här inte fanns någon utmark. All mark var belägen nära gården. När jag hör/läser bebyggelseantikvarier benämna vilken större ekonomibyggnad som helst på landsbygden som ”lada” ryser jag och tappar förtroendet för den personens kunskap om vårt byggda kulturarv. En LADUGÅRD är ingen LADA! Ett SÄDESMAGASIN är ingen LADA! En LOGE är ingen LADA!


4 kommentarer

Olägenheten med stora ekonomibyggnader

En olägenhet med stora ekonomibyggnader är att rätt många vill ha plats för förvaring i en stor loge som inte längre används för jordbruksändamål. Man ber att få lämpa av saker man inte själv har utrymme för. Efter skilsmässan, under vintern, tills barnbarnen blir stora… Och den som äger förvaringsutrymmet kan själv inte städa och ordna upp ytan utan att kånka runt på stora tingestar. Lever man ihop med en människa som dessutom inte klarar av att säga nej blir det snart nog oöverskådligt. Ni hör att jag är trött på kaoset.

En annan olägenhet är så klart att man själv kan samla på sig för mycket, kanske till och med tidigare generationers/ägares föremål. Det kan vara riktigt frustrerande. Om man som jag vill ha översikt och fri rörlighet ;-)