Fodren runt lagårdsdörren fick en uppdatering i helgen. Det var en mycket enkel åtgärd som kommer att synas mest under grådisiga regndagar under höst och tidigvår då mycket ser grått och trist ut. De där dörrfodren har jag stört mig på ett par år då de syns varje gång jag kliver ut ut ateljén. Nu blev de åtgärdade. Skrapade och målade med bruten vit linoljefärg.
Skrapat… och målat.
Att använda linoljefärg håller på att bli synonymt med att byggnadsvårda. Jag värjer mig mot detta. Att bedriva byggnadsvård är djupare filosofiskt än så. Men så klart jag använder linoljefärg en sådan här gång, samma färgtyp som fodren tidigare varit målade med (det syntes på krakeleringen).
Fönster med foder målades för några år sedan. Tycker om när allt inte görs samtidigt, att allt inte blir ”perfekt” på en och samma gång. Något år framöver ska ladugårdens övre väggdel slamfärgas röd men det får bero ett tag till. 1950-talets rödfärg duger än.
Byggnadsvård och underhåll kan vara samma sak men behöver inte vara det. Men i detta fall med målade dörrfoder blev begreppen synomyma.