Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

En liten åtgärd

Fodren runt lagårdsdörren fick en uppdatering i helgen. Det var en mycket enkel åtgärd som kommer att synas mest under grådisiga regndagar under höst och tidigvår då mycket ser grått och trist ut. De där dörrfodren har jag stört mig på ett par år då de syns varje gång jag kliver ut ut ateljén. Nu blev de åtgärdade. Skrapade och målade med bruten vit linoljefärg.

Att använda linoljefärg håller på att bli synonymt med att byggnadsvårda. Jag värjer mig mot detta. Att bedriva byggnadsvård är djupare filosofiskt än så. Men så klart jag använder linoljefärg en sådan här gång, samma färgtyp som fodren tidigare varit målade med (det syntes på krakeleringen).

Fönster med foder målades för några år sedan. Tycker om när allt inte görs samtidigt, att allt inte blir ”perfekt” på en och samma gång. Något år framöver ska ladugårdens övre väggdel slamfärgas röd men det får bero ett tag till. 1950-talets rödfärg duger än.

Byggnadsvård och underhåll kan vara samma sak men behöver inte vara det. Men i detta fall med målade dörrfoder blev begreppen synomyma.


4 kommentarer

Nu är rätta tiden

Att måla utomhus under tidigvår när luften är varm och det knappt blåser och inga flygfän fastnar i den nymålade linoljefärgen är perfekt. Jag har målat ett par skåp till tvättstugan och på fotot är en av luckorna som penselstryks. Det här var när det var några riktigt varma dagar i april. Skåpen och luckorna fick torka inomhus.

Påskliljorna gjorde och gör mig sällskap utomhus.


Lämna en kommentar

Skrapa tak

Det är såååå tråkigt och obekvämt att skrapa bort färg på takbräder. Vi snackade just om vad som varit allra besvärligast under alla år med byggnadsvård i vårt Universum. Skrapa tak blev det unisona svaret. Ändå har taken i huset endast haft två färglager – ett linoljefärglager som original och ett lager vit färg från 70-talet.

Här på övervåningen var det ändå bara 2.10 i takhöjd så arbetsställningen gick väl an, trappstege behöves inte som på bottenvåningen med 2.50 i takhöjd – men fasspontbräderna var rollade med 70-talsfärg som satt hårt och det var absolut inte lustfyllt att arbeta med. På bottenvåningen däremot med 2.50 i takhöjd krävdes trappstege.

Här i huset finns ursprunglig pärlspont- eller fassponttak i alla rum. Men i wc/dusch och i salen är pärlsponten kvar under andra ytskikt som pappspänning, i salen obehandlade. Att tak är besvärliga att arbeta med beror ju på att trappstege ofta behöver användas både vid skrapning och målning, arbetsställningen är obekväm. Man måste dessutom vara två för att pappspänna tak.

Men tro det eller ej – vi börjar längta till att börja med ett nytt projekt, i en ganska snar framtid ska vi ge oss in i något åt det här hållet igen. Tänk, vi ser fram emot det med spänning. Det är vägen som är mödan värd som Karin Boye skaldade med dikten I rörelse.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd 
–men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


Lämna en kommentar

Farstukvisten

Bostadshusets inre är klart. Nu återstår några åtgärder på farstukvisten – sen är hela huset vårdat. Åsikterna går isär när det gäller målningen. Jag vill absolut inte måla takets undersida (taket har fått takpappen utbytt tidigare) eftersom jag gillar den krakelerade linoljefärgens yta. Patinan. Halvan vill något annat, han vill skrapa och stryka allt med ny linoljefärg. Jag vill bara måla det som finns nedanför träbjälken som bär upp taket – och eventuellt även bjälken. Vi får se vem som vinner…