Hästskjuts

Här på gården fanns ingen bil under tiden här var fungerande jordbruk (till 1966). Fortskaffningsmedlen var att gå till fots, cykla eller åka hästskjuts. Livet gick i en ganska behaglig lunk tror vi som bor här nu. En stor del av maten producerades på gården, vilket ju var det dagliga arbetet att framställa, och man behövde inte lämna ägorna dagligen. För den skull gick det inte att ligga och dra sig på sofflocket dagarna i ända. Förutom sönda´n som var behövlig vilodag. För att få mat måste jord och djur skötas, och sådant tar tid.

Det här är David, gårdens husbonde. Han sitter på kuskbocken, kanske ska han till stan för att handla eller hämta bekanta vid järnvägsstationen. Hästarna heter Sally och Munter. Kanske är det 40-50-tal? Lärkträden har ju vuxit sig stora. Långt bort ser man hövolmar, eller är det nekar, kärvar?

Det här är samme David, familjens ende son. Här är han tonåring och bor inne i den lilla stan med sina föräldrar och sina systrar Agnes och Berta. Flickorna syns till vänster i bild, föräldrarna till höger. David och statussymbolen numro 1, den nyryktade hästen, står i mitten. En vagn skymtar. Familjen drev åkeri innan de flyttade till Universumet under 1900-talets första decennium för att odla på egen inköpt mark. Hästarna var hjälpmedel och arbetskamrater, riktigt personliga kompisar blev det nog – mera än en traktor blir.

Vagnen på övre fotot finns kvar. Den borde skötas bättre men vi har varken kunskap eller tid. Nu förvaras den bara, skötseln av de gamla fordonen är eftersatt. Fintrillan fick se dagsljus då jag öppnade magasinsporten i samband med tjärstrykning med trätjära.

.

Läs även andra bloggares åsikter om hästskjuts, kuskbock, arbetshästar, statussymbol, tidigt 1900-tal

Den längsta dagen

Igår var det sommarsolstånd. Sommarens mitt. Årets ljusaste dag. Underbart vemodigt!

Bondpionerna mitt på gräsytan blommar nu, vid husväggen har samma sort blommat över och kronbladen ligger i drivor på grusgången.

Nu är det dags att städa matkällaren för precis en vecka runt midsommarsolståndet lyser kvällssolens strålar dit in och gör allting tydligt. Det är precis som om de, som lät bygga magasinet med matkällaren inunder, hade räknat ut detta. Vilket sammanträffande! På samma sätt som morgonsolens strålar nådde in i Parthenontemplet på Akropolis i Athen. I templets cella, det innersta rummet med endast en dörr och inga fönster, träffade solstrålarna statyn av Pallas Athena ett magiskt ögonblick på morgonen. Det var uträknat av ”de gamle grekerna” eller arkitekterna  Iktinos och Kallikrates.  Jooo, nu tar jag då i och jämför mitt Universum, en bondgård i kyliga nord, med ett välkänt grekiskt tempel…

Matkällaren murades för övrigt av granitblock av en murare Johan Johansson, enligt uppgift från vår informationskälla farbror Haglund som i sin tur fått uppgifterna från David och Agnes som brukade gården förr och som han kände. Johan hade varit rallare och stenarbetare men arbetade vid källarens tillkomst på bruket här intill sta´n. Jag är oerhört glad att ha haft möjlighet att fråga gamle Haglund en del om livet förr här på gården.

..

Läs även andra bloggares åsikter om sommarsolstånd, pioner, matkällare, Parthenon, Akropolis

Lagt tak ligger

På nya uthuset har vi  lagt  tegeltaket själva med återanvänt tvåkupigt tegel. Nocken la vi på det speciella sätt som nockarna på de andra uthusen på gården är utförda med överskjutande tegelpannor från ena hållet.  På fallet mot gården ligger strängpressat och formpressat tegel, tillverkat på nu nedlagda tegelbruk som Årby i Hållsta. Har man blandade typer sorteras de och läggs lämpligen i ”kolumner”  ihop från takfot till nock. Det är bättre än att lägga typerna samlade i rader.

På takfallet mot åkrarna ligger strängpressat tegel från Vittinge och Heby som vi köpte på Blocket. Visst är det lite plock, pussel och uträkningar att lägga, men omöjligt är det på inget sätt. Jag visar en bildkavalkad.

.

Ströläkt och bärläkt 25×38 mm. Takpappen byggarna valde är T-tak YAP Super. Överskjutet på nocktegel ungefär 100 mm. Det är förstås viktigt att börja rätt vid vardera takfot för att få till överskjutet.

.

.

”Halvan” borrar hål för fastspikning av hela raden överskjutande tegelpannorna i bärläkten.

Det här blev klart i maj vecka 20, sen åkte vi norrut några dagar. Fönstren är levererade. Nu väntar vi på byggarna som väl borde komma och göra klart sin del.

Taket på tvättstuga med drängkammare var en av förebilderna. Det har legat i så där 90 år nu.

Där ligger teglet på underlagsbrädor på förvandring,  läkten är spikad i dem. Även så kallade bakar med bark har använts. En del skräp har samlats men taket är tätt! Nedan en närbild.

.

Och så här ser lagårdstaket ut. Tegeltaket är läktat ovanpå vasstaket som finns kvar under. Mjölkkammaren fick nytt papptak 1997. Teglet på utedass med redskapsbod la ”Halvan” om ifjol med träfiberboard under, se här.

Lövkompost och varmkompost finns där gödselstacken låg då här var riktig bondgård. Den ligger i skuggan av loge, dass, ek och fläder så fukten behålls och komposten fungerar därför bra. ”Halvan” är en hejare på kompostering och talar alltid så väl om ”sina” maskar.

Läs även andra bloggares åsikter om tegeltak, taktegel, uthus, vasstak, papptak,

Mjölka kor

Visst är väl den här bilden härlig. Här står kor på kö för att bli mjölkade av David. Utomhus. Det är tidig kväll ser jag på skuggorna. För övrigt är allt sig likt. Här på gården fanns åtta kor, två hästar, höns och minst en gris. Kalvar och någon kviga också förstås.

Jag kan inte avgöra vilken sorts kor det är. De har horn och är mörka, kanske rödbruna. Är kossorna SRB – svensk rödbrokig bokskap?  SKB – svensk kullig boskap?? Någon som vet mer än jag om kossor?

Nej förresten, allt är sig inte likt. Den smala grusvägen som stryker förbi bakom korna är borta. Den är numera åkermark. Vägen ledde bort till grannarna en bit bort. Nu kör man bil en rejäl omväg för att ta sig dit. Kommunikationsmönstren har förändrats rejält sedan bilismen blev rådande, alltså efter andra världskriget.

Själv får jag nöja mej med en ko-parad på spiselkransen. Av min allra mest förstående vännina har jag fått denna jättefina utsmyckning som gjorde mej riktigt glad.
..
Läs även andra bloggares åsikter om mjölka kor, mjölkpall, Sverige förr

Världens snyggaste entrébro

De här hällarna som bildar en entrétrappa till Juhola finngård i Värmlandsskogarna, är bland de vackraste sätten att komma in i ett hus som jag sett. Flata naturstenshällar av skiffer som nötts av många fötter. Som stöd under den översta hällen ligger en rundare sten. En ren inspirationsbild att bevara på näthinnan för min del.

Här i Universumet har vi också en entrébro till ”hönshuset” av natursten, granit är det nog. Självfallet har vi bevarat den. Men vad är klumpig granit mot flata, smäckra skifferhällar???!  Men hur som helst tycker jag att det är intressant med lokala material, som ger en så´n härlig varitationsrikedom i vårt avlånga land. Min förhoppning är att lokala lösningar och material bevaras även i vardagliga miljöer som slits av vanliga människor och familjer. Juhola finngård, inte alltför långt från Torsby och norska gränsen, är nu ett museum. Stolthet över lokal variation önskar jag oss, likriktning är väl för trist…

.

Läs även andra bloggares åsikter om Brohällar, naturstenstrappa, Juhola, skiffer

Vintertvätt – so what?

Så här tvättade man fram till 50-talet och på landsbygden ännu  längre.  På Hagalunds tvätterimuseum visas hur det kunde gå till. Det är koncentrerad kulturhistoria som blir oerhört intressant tydliggjord. Här i Universumet finns järngrytan kvar som var inmurad i tvättstugan. Den har under något decennium använts som blomplantering och fick då ett hål i botten. Nu finns den i förvar på tvättstuguvinden.

Vatten kokas upp med björklut (dåtidens hemmagjorda tvättmedel), vittvätten som legat i blöt i kallvatten över natten, kokas upp över öppen eld och rörs om då och då. Det här gäller bomull som blev vanlig på 1800-talets andra hälft, linne tvättades annorlunda eftersom det inte skulle kokas och röras om.

Efter kokningen ses plaggen över och gnuggas vid behov extra mot tvättbrädan.

Sedan skulle tvätten sköljas ur. Här sker det i en isvak som sågats upp på sjön. I Hagalund handlade tvättning om stordrift då det begav sig, som inkomstkälla. Annars sparade bondmoran vintertvätten till våren då en jättebyk skedde. Klappträet, berättades för oss besökare, var föregångaren till vridmaskinen och numera torktumlaren.

På vintern skedde torkningen mest inne i den glesa torkladan med extra luftningsöppningar, även om det på bilden hänger tvätt utomhus.  Här gällde frystorkning som tog ett par dagar. Sen mangling eller strykning – museét har ett utmärkt parad av föremål för detta.

Örngottsbanden kunde krusas med tång (finkrusigt) eller med hjälp av en kniv (bredare krusning). Jag måste passa på att berätta att då jag flyttade till Universumet och fann min föregångare Agnes örngott, tvättade jag dem, manglade och krusade örngottsbanden för hand utan att någonsin ha gjort det tidigare. Sen la jag in dem i linneskåpet där banden nu rinner ner som ett vattenfall då jag öppnar skåpet. (Nu får jag stor lust att skriva om de gamla textilierna här i Universumet – kanske blir det av nå´n gång framöver.)

Några tidiga modeller av elektriska maskiner för tvättning. 

Det här är ett oerhört intressant och svårhittat museum tycker jag. Det mesta som hör till tvätt finns där. Visste ni att såpnejlika, denna ”mormorsväxt” har sitt namn för att hela växten har använts som tvättmedel? Inte heller klädnyporna var bortglömda, olika modeller fanns i samlingarna. Klypor av trä lika väl som av plast.

Ett besök på Hagalunds tvätterimuseum i Vårby, Huddinge, rekommenderas å det allra varmaste av mig som konstaterar att sin tvättmaskin vill jag inte vara utan!

Läs även andra bloggares åsikter om tvätt, tvätta, tvättmedel, isvak, vinterbyk

Landskapsvårdare

Nej nej, jag har inte ledsnat på snön.  Det är inte därför sommarbilder visas. Jag är en sann snöälskare och att vi just nu får mera härligt kall snö ser jag inte som en nackdel efter några dagars blasktöande! Det är ju bara första mars än. Tids nog kommer våren och då blåsipporna blommar ska jag njuta av dem!  Men här planeras för sommaren och därför lite gröna bilder från förra året.

Getterna Tor & Sagas ägare undrade i förrförra veckan om vi fortfarande vill ta hand om dem till sommaren. Svaret blev absolut  ja.  Nedan finns ett utdrag ur en bok om djur och landskapsvård som kanske kan vara till nytta för fler än Universumets invånare.

Saga käkar äppelblad under kontrollerade former, Tor syns i hagens hägn.

”Björnbär, slån och nypon är taggiga eller törniga buskar som kan bilda rotskott. De vållar ibland problem både vid restaurering och löpande skötsel. Tidigare hörde de främst hemma vid hägn, i åkerkanter, i bryn och i betes- eller slåtterrefuger i gräsmarkerna. När buskarna röjs svarar de med ökad skottskjutning. Men småskotten är trampkänsliga och ett tillräckligt högt betestryck kan förhindra åtminstone ytterligare spridning. Får och getter noppar dessutom blad och småskott på gamla buskar där de kommer åt för taggar och tornar. I fårbetesmarker kan nyponbladen bli helt avbetade så långt upp som fåren når. Buskarna kompenserar detta genom att växa i höjden. Efter några år kan en sådan buske lätt knäckas genom snöbrott och hela busken blir då åtkomlig för fåren, som på så sätt kan ta kål på den. Men pass upp för mycket nyponbuskar i fårbetesmarker. Lammen kan fastna ide taggiga buskarna. Nötkreatur noppar gärna av de taggfria årsskotten på slånbärsbuskar så att en tät och ofta vacker ”vägg” bildas på buskarna. Hästar äter någon gång från slån, men knappast från björnbär och nypon.

Björnbär består av en rad småarter som kan bilda frön på könlös väg men den vegetativa förökningen spelar störst roll för spridningen. Hos björnbärsarter som växer nedliggande eller bågformigt kan också stamtopparna slå rot, vilket gör dem extra besvärliga.”

Texten kommer ut en bok vars titel och författare jag inte känner till. Kopian ser ut att vara tagen ur en handbok för landskapsvård. Jag fick textkopian av en handläggare på länsstyrelsen i samband med att jag för några år sen frågade om hur man får bukt med slånbuskage. (Vi har även fått in otrevliga revande björnbär som man snavar på.)

Landskapsvårdande get

Kortet här ovan togs i höstas då getterna gjort sitt för säsongen. På försommaren syntes inte huset.  Bladen på slånen har dom ätit upp men kvistarna är kvar och grönskar igen till våren. Men med hjälp av utmattningsteknik ska vi med getternas hjälp försöka få rent under ekarna. Jag blir mer och mer beundrande över tidigare jordbrukande bönder som med sitt arbete med redskap och djur på ett naturligt sätt höll landskapet öppet. Det kräver åratal av idogt gnetande.

Tor tror han ska rå på en ek, haha…

I november kapade vi ett gammalt slånbuskage med några få kraftiga stammar (10-15 cm diameter) som stod på rad i ett dike. Buskaget står kvar, väl sammanhållet av taggar men förhoppningsvis uttorkat under vintern. Det ska vi elda upp innan det blir för torrt i markerna. Tanken är att de nya skotten, som säkerligen kommer upp, ska Tor & Saga tugga i sig.

Läs även andra bloggares åsikter om landskapsvård, getter, slånbär, björnbär, hagmark

Iskall verklighet – vinterbyk

Söndag den 28 februari är det vinterbyk vid isvaken intill tvätterimuseet Hagalund, Vårby, Huddinge, Stockholm. Klockan 12-14.  Nu lär det vara is på Albysjön, jag borde passa på att för första gången besöka detta unika och enda tvätterimuseum.

Jag håller på att läsa bok nummer två:  Barn av sin stad  i Per Anders Fogelströms Stockholmstrilogi. Där kan man få en viss inblick i tvätterskornas villkor under tiden 1880-1900. Jag fattar inte riktigt varför jag inte läst Mina drömmars stad-serien tidigare?

I Hemslöjden nr 1/2010 finns ett fyrasidigt reportage om museet med mycket vackra bilder.

Jag kan berätta att det är lite kyligt här i Universumet! Halvan trodde inte sina ögon då han tittade på termometern igår morse. – Den här visar nog fel! tyckte han. – Jag måste titta på den digitala, var hans ord. Men det visade sig stämma att det var -29,4 grader Celsius. Halvan, som alltid bott i Mälardalen, säger sig aldrig ha upplevt sådana köldgrader någonsin. Men det har jag, norrländska som jag är.

Kistan

Den här enkla kistan av pärlspont har Halvans farfar tillverkat. På locket syns att en skylt har suttit. Undrar vad det stod på den? Inne i kistan på en liten krok i bakkant hänger nyckeln då kistan inte är låst. Omtänksamt ordnat.

.

.

I den här kistan förvarar jag textilier: varma och goa filtar och plädar, en rya att lägga på sängens fotända då det är kallt, extrakudde. Allt ylle i plastpåsar på sommaren för att undvika mal och pälsängerangrepp. Skulle vara intressant att veta hur andra löser det sistnämnda problemet. Efter att för många år sen ha fått en stickad tröja genomborrad av ett hål under sommarförvaring i min dåvarande lägenhet i Sthlm, vågar jag inte chansa utan lägger ylle i plastpåsar.

Ytterligare en kista av samma material och samme farfar finns, med likadan kulör. Den har välvt lock. Jag tycker verkligen att det är bra att kistorna finns kvar här.

Torkade äpplen

Här i Universumets matkällare finns fortfarande vissa av våra äppelsorter fullt användbara. De vi inte äter färska eller gör mos av brukar vi torka.

Jag har läst så många förslag i tidskrifter och böcker om hur äppelringar bäst torkas. I nästan samtliga fall ska el användas: torka i ugn på svag värme, torka i elektriska ollor, torka i mikron. Jag tycker inte det känns bra med så mycket energianvändning för att få torkade äpplen (eller svamp eller kryddor).

Hur gjorde man förr tänkte vi och testade. Man skalar och kärnar ur äpplena, skär dem i rätt tunna skivor, trär upp dem på t.ex. blompinnar, hänger upp pinnarna i snören på brödstången i köket.

Gissa om det är en härlig upplevelse att komma in i köket första morgonen efter att äpplena hängts upp (vänstra bilden). Doften är underbar! Det tar fyra dagar i rumsvärme för äppelskivorna att torka färdigt och då ser de ut som till höger.

Sen stoppar jag dem i papperspåse/-ar. De får ju inte bli helt torra och inte heller får de mögla. Efter ytterligare ett par veckor stoppar jag papperspåsarna i en plastkasse som jag försluter nästan helt. Ett par nävar äppelringar åker in i en Reda-behållare som vi nallar ur emellanåt. Det här tycker vi är godis!

Barr-ros

Jag gjorde en ”ros” av grankvistar i mellandagarna. En välkomnande och enkel utsmyckning utomhus på snön.

Det var fäbodstintorna som brukade smycka fäbodstugan genom att göra en barr-ros utanför ingången. Då på sommaren och kanske med en blommande vild ört i mitten, t.ex. en rallarros/mjölkört. Men jag tycker det går lika bra på vintern!

Hur man gör en barr-ros finns beskrivet i Hemslöjden nr 3/2005. Det enda som behövs är grankvistar i tre olika längder som man ”flätar” ihop i mitten. Den håller ihop i en enhet och går att flytta.

Snön ligger kvar och en smal gång har skottats in till tvättstugan. Härligt! Drivan ha lagt sig alldeles lämpligt över kryddlandet med bland annat lavendel, buxbom och vinranka. I fjol vinter dog två gamla lavendelplantor eftersom jag inte skyddat dem tillräckligt mot kylan. Det här ska väl ändå räcka som isolering?

I hinken håller en islykta på att skapas. Minusgrader ger härliga möjligheter…

Den lilla staden

”Min” lilla stad fotad i juletid i år.

Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Albertus Pictor har målat i valven.  På 1300-talet erhölls stadsprivilegier men platsen har varit bebodd långt tillbaka vilket flera fornborgar vittnar om. Rådhuset, vars baksida syns på ett foto, är uppfört 1834 och en karakteristisk empirebyggnad. Den gamla kvarnen nere vid ån från 1600-talet, är numera ett bibliotek. Där trivs MrsUniversum. Trästaden brann 1798. En borgargård blev kvar, den är nu hembygdsgård.

På torget framför rådhuset och kyrkan, befann vi oss på julafton klockan 18 då granen tändes och kören traditionsenligt sjöng in julen.

Topplacering.

Kyrka, rådhus, f.d. folkskola, f.d. kvarn – numera bibliotek.

Hembygdsgården är en borgargård med typiskt inhägnad täppa på andra sidan den lilla gatan.

Trästaden, den lilla.

Ån med byggnader, det svängda ”Stockholmshuset” i rött tegel bara så där 50 år ungt.

Ån med dammluckor samt den gamla kvarnen (biblioteket) och ån fotograferad längre nerströms vid hamnen. Ett varsamt restaurerat kvarter med fin gård (ekonomibyggnader och t o m utedassen finns kvar).

Cirkelsågat

Väggar och tak inne i arbetshuset består av cirkelsågad furupanel som sågats på sågen i den lilla stan. Jag la in en beställning och innan bräderna sågades ringde sågverkaren och ville att jag skulle komma och bedöma ytan och synligheten av sågtänderna. MrsUniversum ville ha samma struktur som den gamla brädpanelen och hade med en referensbräda. Arne, som han heter, skränkte några av sågtänderna, förstörde alltså den fina inställningen på klingan, för att jag skulle få tydliga märken av den!!! Snacka om serviceanda… Idag kan man såga så fint att det nästan ser hyvlat ut. Det var väldigt intressant att klättra upp och vara med då bräderna sågades till på den STORA sågen. Bräderna är av tre olika bredder och de är inte spontade. Gliporna mellan dem blir olikbreda.

Stjärnskugga i december på cirkelsågade bräder där klingans tänder har gjort önskade märken.

Allt målades med två strykningar kritvit limfärg förutom högväggen som blev faluröd för att rummet ska bli lite intressant och även upplevas varmt på vintern. Dessutom övergick huset från att vara rött på utsidan till att bli Falusvart och jag önskade att husets faluröda tradition skulle finnas kvar någonstans.

Från omkring 1924, då uthuset byggdes, har det varit helt vitmålat invändigt. Fram till 2000-talets början fanns ett innertak 2 meter över golv. Då innertaket revs hittade vi tidningar från 1924 under sågspånen. Detta, och en köpehanding av mark intill uthuset, gör att vi sätter tillkomsten till 1924-25.

Tidningarna har vi sparat, förutom en som vi byggde in  i bjälklaget. Där  la vi även saker och information från vår tid. De som river huset en gång i tiden, ska få information om oss: en Dagens Nyheter där galna-ko-sjukan behandlas, information om vilka vi är och vad huset användes till ursprungligen – med fotografier av hur det såg ut invändigt innan vi körde igång.

Och under tröskeln la vi en guldtia… Traditionsrikt som attan med mynt under tröskeln!

Gårdsnamn värda att vårda

I samband med kommunernas och Postens adressförändringar försvinner gårdarnas namn väldigt fort och lätt. För att över huvud taget kunna behålla det måste man ta initiativ själv.

Här påbörjades omdaningen i september 2002. Jag slet verkligen för att få ha kvar Universumet i adressen. Kommunens förslag var ett gatunamn här ute på landsbygden med ett tvåsiffrigt gatunummer. Det kändes helfel för oss! Huset ligger 350 meter från vägen. Lika fel som ringklocka vid dörren och gatunummer på husfasaden.

En belägenhetsadress ska innehålla gatunamn eller bynamn och gårdsnamn. I vår datoriserade värld kan endast nitton (vill jag minnas) tangentnedslag användas i datoriserade adresser. Så även om kommunen påstår att man kan skriva gårdsnamnet efter gatuadressen så finns det i praktiken inte alltid utrymme för detta.

I längden kommer gårdsnamnen att försvinna även från kartorna om ingen använder dem. Jag tittar ibland på historiska kartor från 1700-1800-talet och hittar benämningar som jag inte visste fanns. Landskapet var då finmaskigare indelat, hade fler och tätare benämningar på platser och ytor, jämfört med på många kartor idag. Numera behöver vi egentligen inte platsnamnen då vi snabbt passerar i bil, landskapets olika benämningar kan av många tyckas onödiga. Men just här i Universumet värnar vi dem och jag fick efter mycket pappersarbete och många telefonsamtal (t.ex. Lantmäteriet, Riksantikvarie-ämbetet, Posten, ett otal till kommunen, grannar) behålla vårt gårdsnamn i adressen. Beslutet kom den 14 oktober 2003. Det var verkligen en sak att fira!!!