Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Julfrid

God Jul önskar jag er med julevangeliet hugget i sten på en storartad arkitektonisk skapelse.

Här är scenen med födelsen i djurkrubban – Maria, Josef och Jesusbarnet.

Några dagar senare måste familjen dra iväg till Egypten för att förhindra att det lilla barnet skulle dödas av Herodes. Barn var just då ett hot mot den romerske lydkonungen, någon av de nyfödda var spådd att ta över riket. Speciellt fridfullt var det knappast.

Allt detta står att läsa i  Lukasevangeliet 2:1-20.

Samma scen som ovan men från en annan vinkel.

Jag har varit i Barcelona tre gånger. Den här senaste gången, 2009, var första gången efter OS 1992. Turisternas pengar har gjort att Sagrada Familia nu är taktäckt. Vid första besöket där var hela långhuset en grusgrop med en schaktmaskin. Nu finns intrikata takvalv á la Antonio Gaudi.

Ett litet knyte till barn är ursprungligen anledningen till att vi skapat en sådan ledighet som julen. Märkligt men härligt! Här lämnar vi Universumet för att besöka den tidiga julottan. Att vi skulle iväg  på mellandagsrea är inte att tänka på. Här tar vid det lugnt och spelar spel, lägger pussel, äter, äter, tittar på nåt tv-program, mumsar godis, tar en promenad och träffar familj, släkt och vänner. Så långt från den kommersiella stressen som möjligt. Så väljer vi vårt liv just nu.

Frid & fröjd!!!

.


4 kommentarer

Gardin

Inför veckans besök klippte jag nya tidningspappersgardiner till två av magasinets fönster.

Av sparade gammelstora DN gjordes dom. Tyvärr är det svårt att få tag i svenska dagstidningar med enbart svartvitt tryck. Sådana gör sig bäst som gardiner tycker jag.

 

På magasinet, där säd torkades, förvarades i jutesäckar och maldes, tycker jag inte att det får bli för ”fint” med sydda tyggardiner. Men samtidigt vill jag gärna ha lite ombonat. Därför dessa pappersgardinkappor.

Detta är en av inspirationskällorna: Tomtangården i Klövsjö, Jämtland.

Tomtangården är en kringbyggd gård, etablerad 1771 och permanent bebodd till 1967.

 

Ett besök där kan jag varmt rekommendera. Åk dit och låt dig inspireras av äldre tider. På fotot ovan skymtar man en gardinkappa av tidningspapper och här har slipstenen sin givna och betydelsefulla plats. Förr användes ju lien till att korta av gräs och lien måste ha vass egg. Likadant gällde för knivarna för slakt och hushållsbestyr.

 Grått är flott.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


6 kommentarer

Utsikt från hemlighuset

Nu utnyttjas utedasset frekvent igen. Där är en rofylld plats att dra sig undan till, gärna med dörren på glänt eller varför inte vidöppen om det går för sig. På dasset finns tidningar och korsord så där kan man stanna rätt länge. En gång för inte så länge sen fanns bara detta hemlighus att användas året om. Jag tror nog det fungerade ganska bra då med.

Där har man utblick över gårdstunet just nu. Vår katt svassar cool höger i bild med svansen i topp. Ekens bruna blomhängen har fallit till marken och fastnar längs gränsen mellan gräs och grus. Jag gillar att årstidernas nerfall syns så tydligt. På dasset lever jag nära naturen. Det är ju byggnadsvård också att behålla hus med den funktion de en gång byggdes för.

För den som är intresserad av dasset ur historisk synvinkel kan jag varmt rekommendera Kalle Bäcks lättlästa vetenskapliga forskning som resulterat i boken Det svenska dasset – inte bara en skitsak! med underrubriken En historisk studie av dassets betydelse som forum för social kontakt och medborgaruppfostran. I den lilla tunna och seriösa boken från 1993 kommer det fram saker som jag aldrig reflekterat över tidigare, trots att utedassen fanns över hela landet, på landsbygd och städer, till inte alls så länge sen. Läs den!!!  Så här lyder förordet:

Någon har påstått att det finns två saker, som kan få stora delar av svenska folket att vrida sig av skratt. Den ena är långkalsonger och den andra är dass. Det första kan jag förstå. Det andra är jag mer frågande inför. Vi svenskar har uppenbarligen en mycket kluven inställning till dasset. Samtidigt som det tydligen väcker stor munterhet, är vi internationellt mycket frigjorda i vårt förhållande till dassbesöket (även om vi – som undersökningen kommer att visa – är långt mindre frigjorda numera). Den för oss historiker så kontroversielle Herman Lindqvist har påstått att det finns ett svenskt nationaldrag. Medan fransmän, spanjorer eller italienare med behov försynt försvinner eller möjligen påstår att de måste pudra näsan, reser sig svensken även i de största och förnämsta sällskap och ljudligt proklamerar att han måste gå på toaletten.
 
Det finns två risker med att skriva en bok om dass och dassbesök. Den första är att inte bli tagen på allvar. Här är jag emellertid optimist. Jag tror mig nämligen kunna övertyga i varje fall dem som ger sig tid att läsa boken att syftet är uppseendeväckande seriöst.
 
Den andra risken är att bli betraktad som populist; att i sin forskning hänge sig åt publikfriande ämnen. Detta är svårare att värja sig mot. Det är och har länge varit en dödsynd av vetenskapsmän i allmänhet och historiker i synnerhet att ägna sig åt publikt ögontjäneri. Till mitt försvar kan möjligen andras att jag är för sent ute. Det stora utställningsprojektet Den svenska historien har med önskvärd tydlighet visat att ett trendbrott i historie­intresset har inträffat. Det är inte längre de vanliga människornas historia, som står i fokus. Det är istället som under nationalromantikens dagar rikshistorien med kungar och krig, fältslag och freder som lanseras. Dasset har otvivelaktigt en plats i historien, men knappast i den senare kategorin.
.
.


Lämna en kommentar

Tall och fura

Det är inte bara björknäver som är vackert. Tallens bark är inte heller så ful. Titta här:

Passar på att berätta om ett sällskap med en behjärtansvärd inriktning, klicka här nedanför:

FETVEDENS VÄNNER                       http://www.fetvedensvanner.com/

Det  jag har hört om fetved, törtallar, dvs. tallar som dött på rot är detta:  förr i tiden, då en bonde fick en son, randbarkade eller ringbarkade han det antal tallar som krävdes för att timra ett hus. På sonens myndighetsdag var tallarna mogna att fällas. De hade då en mycket hög andel kärnved, därmed rötbeständiga, och utmärkta för sonen att timra ett hus med lång livstid utav. Visst är det väl långt från dagens virkestänkande…

För övrigt fick jag en kommentar av Karin då jag skrev om näver i byggnader. Hon berättar att i Stockholms skärgård finns ett gammalt hus med fasad av björknäver. Bild på det ovanliga och fina huset finns här: http://www.arkitekt.se/s11963

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


2 kommentarer

Stadsbesök

Var på uppdrag i stan igår. Längtade till ett antikvariat på hemvägen, stannade vid stans trevligaste.

Upptäckte att ett café öppnat i motsatt hörn. Och mitt emellan ligger en frisör. Det mesta man behöver på en och samma plats. Det här är annars en del av stan där få verksamheter pågår förutom boende. Jag gick in på antikvariatet, köpte en bok, satte mej på en av Café Norrs utomhusplatser med en latte och läste. Perfekt!

Jag läste i en bok om bondesamhället, Svensk bondekultur, av Gösta Berg och Sigfrid Svensson.  Utgiven 1971, samma år som mina föräldrar upphörde med jordbruket. Ännu en bok om mitt och så många andra svenskars ursprung. Idkar stadsliv och läser om landet.

Ifjol var första gången i jordens historia som fler människor bor i städer än på landsbygden. .

.


9 kommentarer

Kom och köp en gård i Köping

Subject: Gammalt orört bostadshus på gård som är till salu i Munktorp.

Fick ett mejlutskick idag som ursprungligen kom från från Hemslöjdsförbundet i Västmanland. Tre foton bifogades.

Hej!  Att sprida till alla som tycker om gamla orörda timmerhus att äga och vårda. Jag har haft förmånen att få besöka den gård i Litsberga, Munktorp som just nu är till salu Köping Litsberga 4:2 och 5:1. LRF konsult

Se HÄR på hemnet. Bilderna på nätet visar inte så mycket av husets interiör. Det är hembygdsgårdssatus. Orört. Det finns några schablonmålade tapeter. Bifogar några bilder hur det ser ut i det gamla bostadshuset. Ingen har bott i det på 50 år. Det finns också en liten loftbod intill det gamla bostadshuset.

Hälsningar Anna Karin Reimerson/hemslöjdskonsulent

Visst vore det väl fantastiskt om denna gård kom i rätta händer, i händerna på byggnadsvårdare. LRF Konsult trycker inte på det kulturhistoriska värdet i sin beskrivning.
.
Jag bidrar med informationsspridningen på detta sätt och agerar husförmedlare för första gången via bloggen. Det är så här Lotten med Litet torp brukar göra. Ingen dum idé alls!
.
.


5 kommentarer

Luffarslöjd

Det här grytunderlägget gillar jag mycket. Det är inköpt för en billig peng i någon av alla dessa inredningsprylaffärer för några år sen. Det är funktionellt, vackert och tilltalar min kulturhistoriskt intresserade ådra. Maskingjort luffararbete, nyskapande med gamla rötter.

Det ligger på ”vedlåren” bredvid spisen som ett inredningssmycke, lika vackert då det inte används som funktionellt då det brukas. Det tar avstamp i grytunderlägget som kommer här:

Det här är äkta luffararbete från förr. Det har säkert fyllt sin funktion i det tidigare hushållet här i huset, kanske ända från  begynnelsen.  Minst lika mycket ett smycke som det förra! Den kära Agnes lär i alla fall ha fått bruk av det. Men jag tycker att båda är lika trevliga att ha i min ägo!

När jag ändå är igång kan jag ju visa vad jag just nu använder som slevskål vid spisen (eller vad det nu kallas). Min gamla Gefyr av Stig Lindberg kommer väl till pass. Träsleven har hängt med länge, länge… Ett riktigt allmogeföremål.

Och detta kryss ligger alltid på köksbordet, redo att ställa heta grytor på. Inköpt på Bo 01 i Malmö. Minnen till prylar är trevligt att ha. Eller rättare sagt: det är trevligt då prylar påminner om trevliga saker som hänt.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


11 kommentarer

Ladugårdar och logar

På bilden ser ni den vackraste lagård som finns här i trakten enligt mej. Mittre delen, den lägsta borde vara ganska så gammal. Den är tillbyggd med högre delar i båda ändarna.  Jag tycker om den här sortens byggnader. Dess historia har jag inte forskat i men att den funnits längre än vår lagård står klart. Kanhända är mitten en lagårdsdel med bås för korna inkluderande stallplats för en häst. Denna mitt har byggts till med loge för hö och halm samt ett vagnslider. Det är alltså min gissning.  Från mitt största fönster i arbetshuset ser jag silhuetten av lagårdens baksida då löven fallit och solen går ner på kvällarna. Jag tycker mycket om synen därför att fantasin bubblar fram så där i skymningen. Det är alltså grannarnas fina lagård.

För ett par år sen röjde och avverkade de rejält intill gaveln och byggnaden frilades. Jag njuter av byggnad och stenbumlingar.

Jojomen, här i Stensborg bodde amatörfotografen Martin Lundkvist till sin död 1970. Den var han som fotograferade i vårt Universum för länge sen, vilket vi är tacksamma för. Många av negativen finns nu hos hembygdsföreningen.  Det hände att fotografen själv lät sig porträttfotograferas:

Tillägg: Denna lagård/loge från 1920-talet är nu (2014) hotad av rivning då nya bostäder planeras på den gamla gårdstomten. Risken är att det välhållna landmärket försvinner och landskapets historia blir svårare att läsa av och förstå.

Tillägg 2: Ladugården revs 2018.

Detta är en välhållen loge som tillhör en lite större gård. Titta på stenbumligen vid hörnet – bättre påkörningsskydd får man leta efter. Gillar! Den gamla vägen ringlar fram genom landskapet och mellan husen. Gillar!

Det här är namn på gårdarna här i närheten.

Rosenberg, Gustavslund, Nytorp, Anneberg, Malinborg, Mälby, Stensborg, Fridhem, Norrgården, Lillgården…

Då kommunen tillsammans med Posten gjorde adressändringar i trakten 2003-2004, försvann de här gårdsnamnen ur adresserna och ersattes med gatuadresser. Än finns de på kartan men vem vet hur länge…

Mitt Universum fick behålla sitt namn genom en trist och omständig arbetsinsats från mej. Vi slapp den belägenhetsadress, den gatuadress som vi blev tilldelade. Idag finns gårdsnamnet kvar i adressen, helt utan gatuadress. Det är en bit kulturhistoria tycker jag. Bor man på landet kan jag också tycka att en gatuadress är malplacerad, t ex Bredavägen 173.

Kommunen lovade att gårdsnamnet skulle få var kvar i adressen men placerad efter gatuadressen vilket flera grannar nappade på. I gatuadressen ryms i vår dataålder 17 tecken (eller var det 19?). Men 17 tecken innebär då: Bredavägen 173 = 13 tecken. Kvar blir 4 tecken till gårdsnamnet, nämligen Univ. Med tiden, det förstår ju alla, kommer gårdsnamnet att falla bort helt.

Detta är Breda vägen – även hus som ligger långt ifrån vägen får fastighetsadressen kopplad till denna. Vägen anlades någon gång i skiftet mellan 1960- och 1970-tal. Innan dess ringlade den fram i landskapet.

Detta är den minsta av lagårdar. Lite för välmålad och vacker för att vara levande landsbygd och inhysa kreatur men den här lagår´n är den minsta jag sett finnas kvar här i trakten. Just därför säkerligen väldigt gammal och också mycket, mycket intressant. Ska jag knacka på någon gång och be att få se och dokumentera om något finns något intressant kvar invändigt? Tänk om kobås, hökrubbor, kalvkätte, stallplats, byggnadskonstruktion, vasstak under teglet finns kvar…  allt med störtskön patina.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


5 kommentarer

Tomten

Från ett vackert, snöigt och kallt Universum önskar jag en god och fridfull jul!!!

Förra december läste jag den här fantastiskt stämningsfulla Victor Rydberg dikten, fast i ny tappning, åtminstone för mej. Det var Nora med bloggen Noras paraply som högtidligt deklamerade den. Den har stannat kvar i minnet så nu lånar jag den av Nora och låter er som inte njutit av den redan få ta del av go´biten:

 La Nizz!
Fimbulnoktürn’ hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas.
Lunan traskas la rutt sordin’,
snoj lajt’ in blanko sür la pin’,
dito sür baldakino.
Nizz’ ist nur piggelino.
 .

Titta in på Noras blogg. Förra december vandrade hon runt i Skansen alla gårdar och fångade julstämningen från olika landskap! Jag hade planerat in onsdagen till detta men så blev inte verkligheten – men vänta bara, nästa jul då…    Även i år har hon nyttjat årskortet och fotograferat julstämningar. Fiiiiint!!!

.

 

Här läser Hilda Borgström samma dikt på det sätt vi är vana:


6 kommentarer

1600-talets kartor på internet

Jag fick en kommentar till förra inlägget från Mats  H, med information som fick mej att sitta lite längre framför datorn. Nu vill jag ge vidare tipset till alla med intresse för sin hembygd, sin fastighets historia eller de som är intresserade av skönheten som finns i gamla handritade kartor: umgås först och främst med familj och vänner under  julledigheten, men finns tid över till något annat så kan det vara värt att gå in på Riksarkivets hemsida och se efter om din socken finns med bland scannade 1600-tals kartor. Hela landet finns inte på nätet ännu. Det fina med de här kartorna är att karttexten, som annars är svårtydd för en person som inte studerat handskrift från 1600-talet, är tolkad och därmed lättläst. Dessutom kan man söka på ord och företeelser som lantmätarna beskrivit i sin text. För övrigt är 1600-talets handskrift en skönhetsupplevelse  i sig. Klicka här:  http://www.riksarkivet.se/geometriska   Ett gratisprogram, DejaVu, laddar man ner gratis för att kunna titta på och läsa kartorna.

Så här såg det ut 1646 i centrala delarna av den by där jag föddes. I byn fanns 6 gårdar, en ligger lite mer utanför och syns inte på utsnittet. Man kan se de uppodlade delarna – åkermarken ritades grå eller brun med randiga plöjningsfåror och ängsmarken markerades med små grästuvor eller som ovan med gröna prickar. Gärsgårdarna, eller hankgärdesgårdarna (härifrån kommer uttrycket inom hank och stör) som omgärdade byn är utritade som svart streck med två återkommande stiliserade gärsgårdsstörar. Gårdens bebyggelse är markerad  med ett enda hus som symbol för gårdens alla byggnader. Till vänster ser man att två kilar som går in mellan gärsgårdarna fram till bebyggelsen. Det är fägator där kretauren släpptes ut på skogen. Allt odlat och brukat var inhägnat för att kor och getter inte skulle komma åt grödorna. Men på skogen fick de mumsa i sig vad som gavs.

Vägar och vattendrag finns markerade vilket gör det möjligt att ta reda på hur gammal en vägsträckning är genom att jämföra med yngre kartor. Vägar är också kulturhistoria och de försvinner och byggs om i snabb takt då infrastrukturen förändras av trafiktekniska skäl.

De här kartorna kan man använda för att jämföra med kartor som upprättats efter storskiftet (1700-talets mitt), enskiftesreformen 1803 och lagaskiftesföroreningen från 1827. Om hur man kan gå till väga finns utmärkt beskrivet i Sveriges Hembygdsförbunds bok Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, av Niklas Cserhalmi 2002. Den är väldigt bra och lätt att ta till sig tycker jag. Där har jag också hittat följande:

År 1628 fick Anders Bure, adlad Andreas Buréus, i uppdrag att kartera landets samtliga hemman och kartlägga hela landet. 6 lantmätare utbildades per år. Varje lantmätare hann kartera ett sjuttiotal byar eller ensamgårdar var per säsong.  Kartorna kallas jordebokskartor och på de första karterades bara inägomarken (tomt, åker och äng). Protokollen innehåller gårdarnas storlek i mantal, åkrarnas storlek i tunnland eller seland, vilken typ av jordmån den bestod av, hur ängen var beskaffad och hur många lass hö den gav i avkastning.

*******

Just nu faller kall vit snö, det blåser och vi är insnöade trots att vi fick plogat igår kväll. Vi har snöat inne och det bekymrar mej inte värst. Vår väg hit till Universumet är just en sådan gammal väg som blev över då man på 60-talet byggde en ny, spikrak och asfalterad väg en bit bort. Vår grusväg som förr var vägen norröver  från den lilla stan är nu den sista sträckan som plogas. Mitt Universum är en gård som består av ett antal kronolotter som såldes till den familj som slog ner bopålarna här omkring 1905. Det har jag skrivit litegrann om här.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


3 kommentarer

Välplanerad arkitektur

Arkitektur av hög klass, kulturhistoria hela vägen. Spjutspetsinredning och spjutspetsarkitektur av sin tid! Ett mode som sent omsider, i omformad tappning, sjönk ner i folklagren. Det här är objekt som vårdas väl…

Castletown House, fasader påbörjade 1722, interiören färdig 1760-1770-tal.

Jorå, 1700-talet var också vitt. Ingen annan kulör har hittats under det stuckvita.

Men det är bara entréhallen med trappa som är vit,  övriga rum på samma gods är väldigt färgstarka. Här syns Long Gallery med influenser från romarriket och de väggmålningar man fann vid utgrävningar i Italien under andra halvan av 1700-talet.  Upptäckten av Pompeji och Herculanum ett stort inspirationsfält, och tidens ledande konsthistoriker och konstteoretiker Johann Joachim Winckelmann, spred kunskapen och modet ut över Europa.

En ljuskrona av glas från Murano i samma galleri.  Förskräckligt tjusig!

Rum i fil… så långt från mitt Universums korsformade planlösning man kan komma, kanske. Det skadade sidentyget på väggarna byts inte i detta röda rum, utan får fortsätta ruineras tills nästa restaureringsinsats görs.

Här har sidenet bytts till nytt glänsande, tjusigt.

Skridskoåkare direkt från 1700-talet. Ledig stil kan man väl påstå.

Förbindelsegång från paradrummen till köket, avsedd för husets härskarinna. Kolla golvbräderna. Sågade svängda!

Russborough House – palladiansk arkitektur att njuta av. Av detta bygge, som påbörjades 1741, visar jag bara exteriör och en landskapsutblick.

Landskapet omdanades med spadar och skottkärror för att bli böljande och ”naturligt” som modet föreskrev. Jag tycker verkligen om det vi kallar engelska parker. Får håller ägorna öppna än idag, the ha ha-ditch skymtar längst fram. Det finaste och därmed mest osynliga diket, avsett att osynligt hålla fåren borta från slottets absoluta närhet och de värdefulla, planterade växterna,  såg jag en gång i Stourhead i Wiltshire, England.

Foton från ett studiebesök i höst till Castletown House och Russborough House på Irland.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


15 kommentarer

Det kollektiva minnet

Jag har förstått att det kollektiva minnet är stort, det sträcker sig väldigt långt tillbaka… men hos enskilda individer sträcker sig minnet ibland knappt bakåt till mor- eller farföräldrarna. Hur ska vi kunna vara stolta över våra egna liv, göranden och  låtanden om vi inte känner till vår dåtid i form av människor, byggnader, föremål, berättelser? Eller så väljer vuxna människor medvetet att ta avstånd från, och därmed glömma, förfädernas byggnader och prylar, som kommit till genom deras arbetsinsats eller deras pengar. Då blir jag lite beklämd att det är så här i Sverige. Okej, visst kan jag tyckas ha en naiv inställning.

Adeln har alltid varit noga med att genom bland annat byggnader stadfästa sina anor, sitt existensberättigande. Men stora delar av svenska folket river, slänger, eldar upp, förstör sina egna rötter. Ibland bara för att man vill glömma sin bakgrund som inte upplevs ”fin” nog. Vi svenskar vill vara så förbenat ”moderna”.

Kulturmiljövården har sedan 1970-talet börjat vårda även allmogemiljöer, enkla byggnader och gårdar… Ändå finns det endast ett torp som är byggnadsminnesförklarat och detta enligt uppgift i Småland.

Arthur Hazelius samlade in typiska och praktfulla byggnader till friluftsmuseet Skansen i huvudstaden på 1800-talet slut… han var förutseende, industrialismen med stora samhällsförändringar hade kommit igång på riktigt och snart var mycket av det gamla borta. Skansens samlande har fortsatt och man visar byggnader från alla samhällsklasser.

Jag undrar om vi i framtiden kommer att se en förändring i synen på ägande och ting inom familjen/släkten?  Med hjälp av föremål och byggnader har man möjlighet att förstå sin släkts levnadsvillkor och därmed sin egen tid. Självklart kan inte allt sparas inom familjen, självklart kan inte allt sparas över huvud taget… Men bra mycket mera än vad som görs.

Jag önskar att vi vore mer stolta över vad våra föregångare åstadkommit. En karvad träbit, ett vackert trägolv som förstörs om det slipas, ett virkat överkast, ett målat gammalt skåp, ett arbetsredskap, en möbel från 1900-talet kan ha ett stort affektionsvärde för barnbarnsbarnet. För att inte tala om ett helt hus!

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,