Medelålders Plus av Sven-Bertil Bärnarp. Den här serien gillar jag även om jag inte är pensionär. Redan för 10 år sedan hade jag en träffande Bärnarp-strip här på bloggen.
Kokkaffe är en klassisk metod för att tillaga kaffe, där grovmalet kaffe värms upp i exempelvis kastrull eller kaffepanna. Tidigare var detta det vanligaste sättet att tillaga kaffe på i Sverige. Det är mitt sätt att dricka kaffe. Dricker det dock inte på fat eller på bit (=hård sockerbit).
Vilken rolig och fin sommar jag haft. Det var länge sedan jag kom till så många olika inspirerande miljöer. Här skulle jag gärna sitta och arbeta för att sedan lägga mig att vila. Kaffet skulle jag koka i rörspisen som står i ett hörn som inte syns.
Jul- och nyårshelgen har varit vilsam, den vilsammaste på länge. Ni vet, så där som att ligga på en soffa och titta på en långsamt snurrande virvatell. Jag var någon annanstans, rätt långt från shoppingcenters och flertalet sociala medier. Istället blev det direkta träffar med härliga människor. Bilderna är från en julhelg här hemma ett annat år.
.
Odlarglädjen kan avnjutas till kaffet.
Praktmalvor (Malope trifida) hör till de barndomsminnen jag numera odlar själv. De påminner mig om glada tant H.
”Ta en malva till nu, var inte så försiktig. Ta en malva, var inte så trögbjuden!!”
En bild på den här kaffepannan har funnits i marginalen på min blogg ända sedan jag startade den för sju år sedan. Tillsammans med en livsvisdom hämtad ur en veckotidning.
Ingenting vet man.
Vad som helst kan
hända. Om ett ögonblick kan allt
vara annorlunda.
Nu sätter jag
på lite kaffe.
Men vad är det som sitter och trycker på locket? På knoppen?
Något virkat. Hattifnatt? Bra-att-ha-grej?
Nej, en kaffehatt såklart! Jag tittade av en tillfällighet i en husmors klippbok från 50-talet. Där fann jag svaret – den virkade toppen är en kaffehatt. Bara så ni vet. Oumbärlig om man har en kaffepanna med lock med en knopp som leder värme. Med kaffehatt på bränner man sig inte. Eller kanske enbart för att snofsa upp kaffepettern. Bara så ni vet… Och tala inte om förspilld kvinnokraft.
Livsvisdomen om kaffetårens lugnande verkan, som jag klippt ur en veckotidning, är myntad av Lena Katarina Swanberg om jag förstått saken rätt. Den är av samma kaliber som livsinställningen ”Om än världen går under imorgon, planterar jag ändå ett äppelträd idag.” Man kan väl säga att jag verkligen försöker leva livet med detta kloka tänk för ögonen.
.
Gårdsalmen hamlades.
Kaffe dracks med den här utblicken.
Det sista stora slånsnåret i hagen togs ner och lades på hög. Stickor i händerna och rispiga armar, taggarna går rakt igenom kläderna. Eldas någon gång framöver, på valborgsmässoafton brändes en annan rishög. Kompostjord är utspridd på rabatter, perennträdgård och köksland.
Lärkens luddiga och mjuka barrblad är vackert ljusgröna.
Igår kväll var det nästan fullmåne.
.
Ingen har väl så bra som Elsie Johansson f. 1931, beskrivit vedspisens centrala roll i ett enkelt hushåll, beskrivit dofter, ljud, vanor och seder förknippade med köket och dess centralpunkt värmekällan. När jag läste de första två delarna av trilogin om Nancy – Glasfåglarna (1996) och Mosippan (1998) förflyttades jag till 30- och 40-talets Sverige och landsbygds-Uppland, i en familj som beskrivs mycket kärleksfullt.
(I sista delen av trilogin om Nancy flyttar man till stan och livet blir annorlunda och i mina ögon inte lika intressant för min förståelse av livet förr.)
Jag såg in i ett liv som mina föregångare levt, fick tydliga bilder och sinnesförnimmelser av det. Det var stort!
Människor som upplevt vedspisar som något annat än jag själv har gjort, som en nödvändighet för att få värme vintertid, inte som en ”mysig” och romantisk sak från det förgångna som idag nästan är en statuspryl i kretsar där man vill lefva lantligt :-)
För mej innebär vedspisen trygghet.
Inget vet man.
vad som helst kan
hända. Om ett ögonblick kan allt
vara annorlunda.
Nu sätter jag
på lite kaffe.
