Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


1 kommentar

Äntligen

Så står då soffan här.

Kraven var specifika. Jag älskar clubfåtöljer, sitter bra i dem då jag läser och nu ville jag ha en soffa med ungefär samma förutsättningar. Den ska ha lika höga armstöd som rygg. Den ska ha bekväm sitthöjd och vara mjuk och fast på samma gång. Klädseln får gärna vara av 100 % naturmaterial. Den ska absolut inte ha några kuddar att puffa och fixa till, den ska ha ben av trä – inte metall och inga hjul. Soffan ska kunna stå framför ett fönster i kammaren och får då inte vara så hög att den skymmer utsikten eller tar bort infallande dagsljus. Den behöver på intet sätt anspela på en äldre miljö.

I juni levererades denna soffa.



På fotona är det inte färdigmöblerat. Inga böcker  i bokhyllorna, ingen matta…
Man sitter oerhört bekvämt i soffan, hörnen är jättesköna. Och inte kommer några föremål eller smulor att samlas mellan sits och rygg. Där finns ett gap där som förhindrar detta. Så smart och originellt. Äntligen en soffa att trivas i och med. Den är avsedd för offentlig miljö men står nu här i Universumet.

Jag valde ett möbeltyg från brittiska Camira av 30 % lin och 70 % ull. Slitstyrkan är > 50.000 Martindale.

Visst, den gamla schaggsoffan i salen är kvar.

Annonser


1 kommentar

Tömt

Här inne kommer det ganska snart att hända saker. Tiden som verkstad är över, huset är tömt. Det är grymt spännande kan jag intyga…
annexet
Planlösningen är bestämd. Plywood likaså. Vissa andra ytskikt funderar jag på.
materialprover
Här ligger några prover och ser snygga ut.

.


3 kommentarer

Julförberedelser i staden på 30-talet

Så här visar Skansen upp julförberedelser i järnhandlarbostaden, ett boende som illustrerar 1930-talet även om byggnanden uppfördes tidigare. Jag gick omkring bland de julöppna husen på Skansen den 23 december förra året, en upplevelse jag kan rekommendera alla. Det var hur avstressande och givande som helst att går där dan före dopparedan. De flesta människor hade fullt upp med julstressen och befann sig inte där på landets första friluftsmuseum ;-)


Det är tillfälligt avbrott i julstök och julpyssel i vardagsrummet. Kolla in dammsugaren,  en kungscissus på väggen, fernissat trägolv och nermålat tak bland mycket annat.

Den här familjen bodde i två rum och kök inrymt i samma byggnad som butik och lager. Jag visar foton från vardagsrum och kök.


På den låga golvbokhyllan finns julgott framme – dadlar, fikon och blandade nötter som ska knäckas. En tennljusstake i art deco pryder också hyllan samt assietter och fruktknivar för de kommande julkalasen.


I köket ska julporslinet diskas i den emaljerade diskbaljan på zinkbänken. Rinnande kallt vatten finns, likaså en liten elektrisk spis jämte den gamla vedspisen.


I det ljusa köket finns julbonaden av papper på plats och adventsljusstaken med de fyra stearinljusen på rad. Apelsiner hör också julen till, någon dekorerad med nejlikor. Men än är det för tidigt för att julduken ska ha hamnat på köksbordet.


Frun i huset har strukit dukar med hjälp av det elektriska strykjärnet. Det här är ett modernt hem med många bekvämligheter till följd av indragen elektricitet,  centralvärme och kallvattenledning.


HÄR kan man läsa lite mer om järnhandlarbostaden på Skansen.

Och här hemma i Universumet är det stökigare än så :-) Möbler huller om buller, glas och porslin på snart alla plana ytor i köket. Men vi går mot sköna tider. Salsgolvet är vaxat, de flesta ekmöblerna inoljade, elen till radiator och uttag dragen och vi njuter av ett tomt men färdigt rum.  Så blir det nog aldrig mer i vår livstid i salen så vi avslutade gårdagskvällen i stearinljusens sken med att njuta av det vi åstadkommit.

.


5 kommentarer

Återseendets glädje

Två lampetter av tenn kommer fram någonstans ur djupet. De har förvarats länge sedan de plockades ner från salens vägg.

De bara väntar att bli dammfria och rengjorda. Ärligt talat, det ska bli otroligt kul att göra dem i ordning för att sättas upp igen.


Tennförmålen kom in i huset med Lisa som flyttade hit i samband med giftermålet 1934 med David, den ene av syskonen som ägde gården och drev jordbruket här.  Paret fick några få år tillsammans, sedan dog Lisa i magkräfta som det hette, på julafton 1940.  Ekmöblemanget ska också det vara från hennes tid här påstår Halvan.


För mej är det som en verkligt glad lilla julafton att börja leta undanstuvade inredningsdetaljer. Undras just var gardinstängerna med sina knoppar är ;-) Fastän prylarna är kända upplivas jag av återseendet. Det ska bli spännande med den nya salen, få se om den blir klar den här sidan nyår :-)

.


14 kommentarer

Ljust & fräscht

Nu är det snart ett år sedan vi använde Halvans födelsedagspresent som bestod av trerätters inklusive föreställningen Ljust & fräscht med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert på Berns salonger. Föreställningen var bra, talande, man nickade instämmande rätt ofta, skrattade igenkännande både åt sig själv och andras inställning till den rådande inredningstrenden. Sen for vi hem och ”vitade”  till det här i Universumet:

Lätt, fräscht, enkelt, ganska avskalat…

Ljust & fräscht-boken köpte vi samtidigt och många igenkännande hummanden mumlas fram då jag läser. De träffar svensksjälen mitt i prick rätt ofta. Elakt men ändå inte. Vet ni hur många inrednings- och livsstilsmagasin det ges ut i Sverige?

Ni förstod säkert att jag skojade med det ljusa köket. Så här såg det ut efter att skåpen grundmålats med mager linoljefärg. Det var då det. Nu är de ådrade som ”långhalm”

Jag tänkte ta med ett utdrag ur bokens slutkapitel, mitt-i-prick-träff enligt mitt sätt att se på tillvaron. 

Kan man bo sej lycklig?

”  En av de saker som vi verkligen har gemensamt i Sverige idag, är att vi är mer eller mindre missnöjda med vårt boende Att vi alla längtar efter något lite bättre Det är klart att det rent undantags­vis finns någon som är nöjd, eller åtminstone påstår sig vara det. Men det är antagligen mest snack. Även den som har 400 kvm topprenoverat på Strandvägen i Stockholm är lite missnöjd med att det inte är kvällssol på terrassen och har man ett helt slott så tänker man att ”Jodå, det här är nog bra, men man skulle köpa stället strax intill och bygga om till hemmabio eller spa med inomhuspool”. Och finns det någon som på allvar är helt nöjd så vill vi inte höra talas om det. Det är i så fall någon, typ Lill-Babs, som alltid är glad oavsett vad som händer.

Det finns också ett intressant historiskt och socialt perspektiv på detta Sverige är ett utpräglat medelklass-samhälle! Det är hela tiden den borger­liga identiteten som blir utgångspunkten, och dess hela grund är ständig förändring! Medelklassmänniskan måste alltid vara lite missnöjd och ha en förbättring i sikte. Det här kan låta konstigt, men blickar vi bakåt så är det väldigt tydligt att de andra samhällsklasserna har mycket längre traditioner Arbetarklassen kommer ur det gamla, svenska bonde­ståndet och här har det alltid funnits en enkel och saklig identitet av hårt arbete och starka traditionsband att luta sig mot. Man har vetat vem man är, helt enkelt. Överklassen har också alltid haft en tydlig identitet, konservativt ruvande på sina tillgångar och privilegier.

Medelklassen däremot är historiskt sett en nykomling på den sociala scenen Den har sina rötter i de stadsbor (borgare = de som bor innanför borgens/stadens murar) som från me­deltiden och framåt kom att befolka de framväxande städerna. Från att då ha utgjort bara några få procent av befolkningen, är medelklassen idag den största gruppen i Sverige. Och alltså samtidigt den som har den vagaste identiteten. Eller det kanske är en orättvis formulering? Medelklassens identitet består väldigt mycket i att aldrig slå sig till ro, att vara i ständig förändring. Man har alltid strävat framåt, uppåt och ofta lyckats bra med det, delvis just därför att man inte varit begräns­ad av en massa starka traditionsband, såsom arbetare och överklass hämmats av.

När folk under 1800-talet i stor skala började flytta in till städerna så blev medelklassidealet det som blev själva normen. Man skapade bilden av den lyckliga kärnfamiljen (rätt okänd fram till dess) och det är ingen tvekan om att den tidens bild av familjelycka – samling kring fotogenlampan för umgänge, läsning eller handarbete – har direkta eller indirekta avläggare i dagens magasinsbilder av familjer som upp­krupna i soffan läser ur samma bok eller skrattande umgås vid den nyinstallerade köksön.

Men att medelklassen ständigt växer innebär också att den skiktas i allt fler olika statusnivåer, Och att man hela tiden måste hitta nya saker som visar var man befinner sig på statusskalan. Här kommer då till exempel den stän­diga förnyelsen av vilken sorts mat som gäller och som har fått svenskarna att avverka ett trettiotal internationella kök på några decennier (Libane­siskt? Nej det var förra året, nu äter vi ceviche eller koreansk bibimbap). Och det är alltid medelklassarna som går i täten och är testpiloter, för det är de som ständigt har något att bevisa och som riskerar att tappa sin sociala position om de inte hänger med och är moderna. Den rädslan behöver vare sig arbetare eller överklass känna på samma sätt, och det är slående att det är just i dessa skilda läger som man fortfarande äter traditionell svensk mat såsom kroppkakor och oxbringa (även om de sistnämnda ofta intar den i förädlad form på Operabaren). Medelklassen däremot har alldeles för mycket att förlora på att ertappas vid en tallrik ospännande husmanskost.

Denna förnyelsekamp förekommer inom en mängd olika områden, inte minst i hemmets vrå och det är i det ljuset man ska förstå varför det just är svenskar som uppfunnit sådana utpräglade ”ständig förnyelse-koncept” som Ikea och H&M (se kapitel ovan om Ikea möbelsekten). Man kan utan tvekan säga att förändring blivit ett slags självändamål det är förändringen i sig man vill åt mer än själva resultatet av den. Den är alltså att jämföra med Henriks lönnrum (se kapitlet ”Drömmen om James Bond-boendet”). Man vill ha ett lönnrum för att det är så ball, inte för att man egentligen har något att gömma i det. Det handlar naturligtvis i grund och botten om en helt känslomässig association; människor med lönn­rum som man sett på film verkar vara betydelsefulla och leva spännande och intressanta liv. Om jag hade ett lönnrum skulle också jag vara en mer spännande människa?  

ur Ljust & fräscht-boken. Jakten på det perfekta boendet,
av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert 2011.

 
Ett färgstarkt hem som jag tycker mycket om genom bloggen ”JAG BLOMMAR”,  är Marias kreativa hem i Norrbotten.
 

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


14 kommentarer

Kanske lite för mycket…

Har satt upp en gammal väggsamlare. Så vanlig i hemmen på 30-/40-talen.

Men vem sparar på påsar, korkar och snören nu för tiden? I så små mängder?

Det är ett fint och folkligt korstygnsbroderi köpt secondhand.

Den här förvaringspåsen hänger på köksdörren i farstun. Ahhhmen, är det inte lite för mycket? För romantiskt? För konstruerat? Det tog ett tag innan jag beslutade att  sätta upp den. Fortfarande kan jag tycka att den ger ett lite musealt intryck även om än den är mycket fin. Fast då borde den förstås hänga inne  köket.

Den har så fina ringar, märlor, att hängas upp i. Jag tror de är av plast, tidigplast typ bakelit även om jag inte känner några skarvar.  Ringar fanns traditionellt även av ben och horn. Det är inget man slänger i soporna precis. För att slippa spika synligt  i dörrspegeln, träddes trådar genom märlorna och tåtarna fästes med tunn stålspik i överkant av spegeln.

På grund av att MrsUniversum har svårt att ha framme gamla nyttoföremål till prydnad, står inte de  fina porslinsburkarna till mjöl, gryn och kryddor som finns här i huset sen förr, framme. Det blir så romantiskt eftersom de inte kommer att fylla någon funktion förutom som vara vackra detaljer. Vi har ju Reda-behållarna av glas för dylika varor och de används flitigt. Kanhända är jag alldeles för ”hård” mot de vackra gamla tingen där de står undanställda i förrådet. Hur tänker ni?

Det är ingen självklar avvägning om  föremål ska finnas framme eller inte och hur de i så fall exponeras. Jag ser så många vackra stilleben med gamla föremål på bloggar men jag förmår mej sällan att göra samma sak själv.

Är lite rädd  att det blir instängt,  jag vill att ”dörren öppnas mot friska luften”.  Kanske ändrar jag min inställning, det har hänt förr och det är intressant. Spetsgardiner var t ex verkligen inget jag ville ha innan jag flyttade till Universumet.  Som tur gör vi olika personliga val.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


5 kommentarer

Va nu då?

Någon gång ska väl salen bli klar för inredning…


Jamen hörni, nu förvånar jag väl samtliga som brukar kika in här hos Mitt Universum!
Ibland är det kul att inte göra det förväntade, haha… Här ovan ser ni nya barockiga möbler som verkligen sticker ut. Man tror att de är från det skämtsamma, pastelliga postmodernistiska 80-talet men nej, de är färska och finns på nedanstående företag:

Jag brukar få utskick om olika möbler och bygg- och inredningsprodukter.  MrsUniversum tycker om olika stilar och det behövs  i min yrkesutövning. Därför har jag också helt olika inredningar i bostadshuset och i min ateljé och trivs med det. Men någon kameleont är jag inte,  vissa värderingar vill  jag inte rucka på.

Möblerna ovan tänker jag dock inte köpa för att möblera salen med. De är inget för mej.  Men kanhända är detta morgondagens antikviteter?

.
.


3 kommentarer

Stora Hyttnäs igen

Här kommer några till bilder från Stora Hyttnäs i Sundborn, Karin och Carl Larssons granngård. Besöket i augusti resulterade i en mängd foton, här visas bara tre av dem. Några andra finns här. På bergsmansgården Stora Hyttnäs bodde de tre ogifta syskonen Linderdahl kvar hela livet. Bengt, den siste av dem dog 1983.

Kalasdukning i matsalen med engelska servisen från Minton. Brutna linneservetter med monogram.

Ett av rummen på övervåningen, Nils rum. 1800-tal med massor av prylar. De röda kuddarna är av Karin Larssons formgivning. Även målning på möbler och lite annat syntes komma från grannarna. För övrigt är deras hem väldigt olika och därför spännande att jämföra.

Till sist den välkända farstukvisten till Lilla Hyttnäs i Sundborn, familjen Larssons hem en gång i tiden. War välkommen kära Du, till Carl Larsson och hans Fru!  Nu driver släktingar det hela som stiftelse där hemmet turligt nog visas upp som museum. Väl värt ett besök!  Här har jag hittat mycket att inspireras av. Men Stora Hyttnäs har mycket att ge som jämförelse om man har vägarna förbi Sundborn.

.

.


Lämna en kommentar

1700-tals textil

Jag fick en fin stuvbit kattunstyg av en väninna. Ett nytryck av ett bomullstyg (kattun = cotton) med 1700-talsmönster, just det här tror jag var ett provtryck.  Ett företag som trycker upp både bomulls- och sidentyger med äldre mönster är Durán Textiles AB. Men det här trycket kommer inte därifrån.

Av detta tyg har jag sytt tre påsar för sandkorvar att lägga mellan fönstren i höst då innanfönstren sätts in.  Då får ni se dem på plats. Att detta inte stämmer med Universumets sekelskifte 1800-1900 tycker jag verkligen inte gör något.

Ett annat textilföretag som trycker 1700-talstyger i nytryck är Ljungbergs textiltryck. De trycker även tyger av klassiska formgivare som t.ex. Viola Gråsten, Stig Lindberg och Karl Axel Pehrson förutom mönster av nutida formgivare.