Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Bukett

Plockade in en liten bukett snödroppar i helgen.


Den fick förgylla köksbordet när vi åt middagssoppa…


…på relativt nyköpta djuptallrikarna Bukett från Gustavsberg i flintgods. De är formgivna av Wilhelm Kåge och var i produktion 1936-1939.  Jag tycker de stämmer så bra in i vårt enkla kök.

(Påminner mej om Arbetarservisen / Liljeblå av samme formgivare som togs fram till Hemutställningen 1917 på Liljevalchs. Många vackra vardagsvaror formgavs till den utställningen, t. ex. Uno Åhréns tapet Elsagården som tillverkas av Duro och finns i deras Gammelsvenska kollektion.)

För övrigt syns vår vardagsassiett ur Ikea PS kollektion 1998 *  av Gunnel Sahlin och dricksglasen Alla tiders glas av Ingegerd Råman från 1998.


Jag tycker det här är vackra vardagsvaror.  Glasen är hållbara och klarar både varma och kalla drycker, PS porslinet har i några få fall blivit kantstött men har varit ovanligt hållbart eftersom de används så gott som dagligen. Det är väl ett tecken gott som något på god design att man inte tröttnar på vardagsporslinet?

Ikea PS porslin_1998_500
Vi köpte ett dussin av varje: assietter, djupa och flata tallrikar i samtliga färger. De två mattallrikarna är vita med färgad undersida – genialiskt enligt mitt sätt att se.

Ikea PS poslin_500
Kollektionens servis presenteras som på bilderna ovan i ett litet häfte som jag har kvar. På omslaget stod ”En presentation av ny, ung, svensk form för trivsamma hem.”  
* På baksidan av kollektionshäftet står att priserna gäller t.o.m. 10 augusti 1998 så jag drar slutsatsen att det är 1998 års kollektion som presenteras där.

.


11 kommentarer

Jag blir inte provocerad

… av krönikor och debattartiklar som beskriver och gör narr av stelbenta och likriktade byggnadsvårdare som slänger ut pengar i mängd på sina hus och förvandlar dessa till något helt annat.
Nej det blir jag inte!

Jag blir inte provocerad av spetsiga krönikor om oss byggnadsvårdare (de visar lika mycket brist på kunskap hos krönikören själv). Nej, jag tycker det känns bra att någon rör om i grytan så vi får tänka till. Jag provoceras inte personligen därför att jag inte känner igen mej i det som beskrivs, jag känner mej inte träffad. Inte alls. Här i Universumet går vårdandet i långsamt, få dyra specialdetaljer köps in trots att speciallösningarna är ganska många, vi är inte helt dominerade av modet, varken det som existerar inom byggnadsvården eller i världen utanför. Men jag känner till ismerna och modena.  Genom att ta arbetet i långsam takt hinner vi anpassa oss efter huset. Det  hör också ihop med byggnadsvård av privata bostadshus, att mycket görs av ägarna själva för att ”lära sig” huset.  Endast där det krävs hantverksskicklighet som vi saknar, anlitar vi byggnadsvårdare duktiga hantverkare. Det är viktigt att komma ihåg att det är stor skillnad på byggnadsvård och en  vanlig hemmagjord snabbfixrenovering.

Ni anar inte hur olik salen blev det jag fört tänkte mig som nyinflyttad, ajajaj…  Då var tanken fondvägg, danska kvadratiska reoler längs ena långväggen med utvalda moderniteter placerade på exakt rätta ställen därpå, varför inte några Pungovaser med carrarraglasyr av Stig Lindberg  och andra klassiker ;-)  Vilken tur att jag hann omvärdera situationen och rummet. Jag älskar visst det modernistiskt sparsmakade – men inte i den omfattningen här i huset! Det är skönt att slippa stirra sig blind på en enda trend och anpassa sig efter den, skönt att se fördelarna med det ena och det andra, kunna njuta vänners nybyggda hem med minimalistisk inredning. Det ger ett djup åt tillvaron. Om man resonerar så kommer inte bostäder förstöras, förvanskas genom att väggar rivs, rumsfunktioner byter plats osv.  Naturligtvis är det en utopi att inga förvanskningar, ingen förstörelse ska ske men bättre än dagsläget kan vi nog få det, kanske med lite mer styrning/information/utbildning uppifrån. Det skulle behövas mer styrning även av kommunernas detaljplaner. Här i landet är vi lite osäkra, emellanåt lite fantasilösa och därmed otroligt beroende av andras åsikter, därför går vi alla i samma riktning. Här behövs folkbildning – törs man skriva det? Och vem som ska sköta detta har  diskuterats så länge jag varit yrkesverksam.

Jag vidhåller min ståndpunkt att ”byggnadsvårdsindustrin” och retrotrenden skapar onödigt höga priser särskilt på nytillverkade inredningsdetaljer/ reservdelar. Jag tar ett lite larvigt exempel här – att betala 119 kronor för 3 meter hyllpapper tycker jag nog är i överkant. Jag väljer en annan tillverkare, dock inte för att jag inte har råd utan för att jag inte vill gynna något jag inte tror på.  Min inställning kan nämligen liknas vid: ”Mera hyllpapper till folket!” ;-) eller vackrare vardagsvara, bättre byggdetaljer, för flera. Okej, jag vet att det är vanskligt-  ändå har jag den ståndpunkten. Kanske är det egoistiskt men jag vill kunna röra mig här i landet och bli glad av det jag ser, inte behöva bli deprimerad över hur det byggda kulturarvet där jag inkluderar bostäder, förstörs.

Detta här har man försökt med långt tidigare. Och misslyckats. Ni som känner till Hemutställningen  1917 på Liljevalchs vet att duktiga arkitekter och formgivare skapade inredningar, möbler, glas och porslin avsedda för arbetarklassen och därmed till priser som inte skulle vara övermåttan höga. Men, som det står i wikipedia ”Arbetarklassen, som man hade vänt sig till, lyste dock med sin frånvaro och visade sig ointresserad. Istället blev “vardagsvaran” på Hemutställningen ett nytt mode för överklassen.” Och numera är produkterna samlarföremål hos medelklassen, sådana som jag ;-)

Tänk om någon slog sig in på byggvarumarknaden med en tålig, välgjord, estetiskt tilltalande ytterdörr som är möjlig att underhålla så att den ovane fastighetsägaren som letar efter något att ersätta den trasiga ytterdörren (eller vilken byggdetalj det nu månde vara) hittar den där dörren till bra pris och väljer den istället för en helt opassande vit standarddörr med lite chic uppglasning, omöjlig att måla om. Genom att sälja många kan priset hållas nere inbillar jag mig. Många fler än ägaren blir lyckliga av att se hur välbehållen byggnaden man passerar är. (Fönster och ytterdörrar är något vi byggnadsvårdare reagerar starkt på när de bytts ut).


Ellen Key skrev i Skönhet för alla om glädjen och möjligheten att med små medel ordna det trivsamt för sig. Det här läste jag för många år sedan under arkitektutbildningen och de etsade sig fast. Så underbart att enkelhet och second hand är högsta mode bland fler och fler idag. Minns mina egna första inredningar och känner igen mej i beskrivningen från vilda Västern. Pengar betyder inte självklart att man har smak och att man är lycklig.

Hur falsk den föreställningen är att skönhet i hemmen endast vinns genom rikedom, det ser man bland an­nat i de hem som är överlastade med me­ningslösa lyxföremål och konstsaker. Där finns inget djupt skönhetsbehov, ingen per­sonlig smak, som gjort sitt urval eller givit fö­remålen en tydlig plats. Där är de mest sam­manhangslösa ting hopförda och ordnade av tapetseraren! I sådana rum, fulla av drape­rier och braskuddar, skärmar och mattor, porslinsmålningar och glödritningar, staty­etter och tavlor, grips den skönhetsälskande av en lidelsefull längtan till raka motsatsen, till enheten och enkelheten i ett gammaldags lantrum med stela, uppradade möbler, vita nättelduksgardiner och tomma väggar! Men han vet att sådana rum numera sällan finns och att det intetsägande skall möta honom även i de mest avlägsna trakter i form av Makartbuketter, japanska solfjädrar, målade tallrikar, pressade brons- eller mässingsprydnader, skä­ra och blå vaser m.m, m.m. Och till detta kommer att arbetsbor­det ofta är för litet eller placerat så att ljuset kommer från höger istället för vänster, att lampan är för hög eller för låg, att sängar­na är för trånga, att gardinerna utestänger dagern. Med ett ord: att all denna fulhet hindrar såväl ett lätt arbete som en stärkan­de vila och att man därför omedelbart hämmar sitt arbete genom likgiltighet för den grundläggande saken och omedelbart ökar det genom ansamlandet av krimskrams som skall hållas rent och som är i vägen!

Någon sade, om ett annat land, att ”de som har pengar har ingen smak och de som har smak har inga pengar”. Men un­der slutet av 1800-talet kan man om Sverige säga att där skydde smaken rikedomen i lika hög grad som fattigdomen och blev där­med alldeles hemlös. De flesta kvinnor visade inte ens så mycket smak att de värdesatte ett stilfullt, gammaldags hem, om de ärvt ett sådant, eller kunde omforma det för den nya tidens krav utan att alldeles förstöra dess egenart. Alla dessa nu vanställ­da rum skulle ha kunnat se behagliga ut om man endast haft de möbler i dem, som verkligen behövdes. Ifall man på väggarna satt upp några träsnitt eller fina fotografier eller ifall man i en enkel gulbrun eller grönbrun lerskål, en sådan som man får för tjugu­fem öre på torget, arrangerat några grenar. Ifall allt krimskrams varit borta och endast enkla glas med blommor stått på byrån och några böcker hade legat på bordet. Ifall rummets färger va­rit samstämda istället för att skära sig mot varandra och alla fula handarbeten varit utbytta mot enkla hemvävda dukar, mattor och gardiner.

En amerikansk författarinna berättar att hon en gång kom till ett blockhus i Västern och då hon trädde in i rummet greps hon genast av den lika oväntade som behagliga känslan att hon befann sig i ett hem inrett av en kvinna med smak. Väggarna var endast av stockar, bordet av omålat trä, sittplatserna av pack­lårar. Men dessa var klädda med nankin i en varm gulbrun färg, med en rak bård av blått band liksom även gardinerna och bordsduken. En ljus halmmatta låg på golvet och en vas med vildblommor och några böcker var de enda prydnaderna. Men dessa enkla medel gav ändå rummet, långt borta från kulturens rikare möjligheter, ett intryck av bildning och harmoni.

Ett ungt konstnärspar som inte hade råd att beställa ens de enklaste möbler gjorde själva hela möbleringen till sitt vardags­- och matrum av packlårar, en utväg som naturligtvis inte rekom­menderas som så praktisk att efterfölja, utan här endast nämns som exempel på hur man i nödfall kan klara sig. Matbordet och fruns sybord utgjordes av en större och en mindre packlår, vars bottnar man behållit men sågat ut sidorna på så att endast fyra ben var kvar. En annan lår blev serveringsbord eller ”buffetvagn” bara genom att den vändes med botten upp. Vägghyllor fick man genom att man på ett par mindre lådor behöll botten, och ena kortsidan eller långsidan, och skar ut de andra sidorna, så att de endast bildade en kant med kraftiga linjer. Taburetter fick man av fyrkantiga packlådor, vars sidor som stod mot golvet skars ut i halvcirkel. Allt detta målades nu i rött eller vitt, med dekorati­va blommor här och där. På bord och ”buffetvagn” lades hemväv­da, vita fransade dukar och på vägghyllorna sattes gamla ler- och träkärl upp. Två andra packlårar ställdes i vinkel mot varandra i ett hörn och på dem breddes bondvävnader och bänkdynor ut, så att det av detta blev den trevligaste lilla hörnsoffa.

Genom några veckors eget arbete skapade detta unga par på så sätt ett stilfullt, hemtrevligt rum som i ören kostade dem vad andra gett ut i kronor, ofta utan att ge samma behagfulla resul­tat. Nuförtiden har påläggsömmen återupptagits, varigenom man med jämförelsevis lite arbete kan få ett vackert resultat till bår­der på dukar och förhängen, till kuddar och dylikt, om detta ar­betssätt används med smak för färger och mönster. Ännu enkla­re arbetssätt finns för liknande ändamål. Men eftersom tid inte bör offras på dåligt material och bra material är dyrt, blir dessa handarbeten aldrig billiga. De hemvävda gardinerna och bords­dukarna med enkla mönster och vackra färgsammanställningar blir ide flesta fall såväl det mest hållbara som det billigaste.

*

Här är krönikorna och debattartiklarna jag syftar på i inledningen. Jag tycker det är bra att frågan om byggnadsvård-renovering-restaurering diskuteras:

29 december 2012 Värst förstörelse vid renovering inomhus

19 juli 2011 Kulturmiljövården är inte en rikemanshobby

19 juli 2011 Ingen kris för byggnadsvården

.