Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


3 kommentarer

En favorit-ljusstake

Mitt förhållande till ting är oftast stark. Så är det med denna sjuarmade ljusstake. Här kommer bilder från tidigare år:

Just den här ljusstaken hittade jag i en hemslöjdsbutik och slog till direkt fast priset var ganska högt för mig då. Ljusstaken är fantastisk i sin enkla geometriska form – den kan utsmyckas på olika sätt. Eller inte alls. Ibland blir det nio små röda julgranskulor…

Var den än står under advent gläder mej i resan mot jul. Under julveckan flyttar den alltid in i köket om den inte redan står där. Finns det något mer stämningsfullt än levande ljus?

Ett annat år hänger det t ex halmprydnader, glasstjärnor, näverhjärtan och flätade korgar av papper i rutorna.

Den klarar sig som sagt även väldigt bra utan utsmyckning. Den är otroligt flexibel och den tillhör inte slit-och-släng-samhället. Den har blivit en advents- och jultradition här i Universumet.


8 kommentarer

Lera + koskit på väggen

Lerklining eller lerputs heter tekniken att smeta en blandning innehållande bland annat lera över en timmervägg invändigt eller inflätat ris, halm eller grenverk eller att fylla ut facken i ett korsvirkeshus.

Den blandning som man använder för lerklining kan (i norra Europa) bestå av blålera, sand, finfördelad halm, kospillning, kohår och vatten. Om beståndsdelarna blandas väl försvinner lukten av kospillning när lerkliningen torkat.
Lerklining användes länge inomhus i svenska timrade hus för att ge ett slätare underlag för tapetsering eller stänkmålning. För att lerblandningen skulle fästa på väggen kunde man råhugga väggen med en yxa eller slå in träpluggar.

Bitar av lerklining från klinhus som brunnit förekommer på boplatser från förhistorisk tid i till exempel Irak (omkring 6500 f.Kr.) och från bondestenåldern i norra Europa – tekniken är alltså uråldrig. Soltorkat lertegel har använts i murstockar in på 1900-talet och lerbruk är än idag det enda bruk som gäller då kakelugnar sätts upp.

I mitt Universum är flera väggar lerklinade bakom andra ytskikt. Jag har förstått att det här är en byggmetod som inte är så känd bland gemene man. Visar några bilder från Universumet.

Här ser man en lerklinad yta i den ännu icke åtgärdade kammaren efter att modernare skivor, tapet och spännpapp tagits bort. Det är den grå ytan som är lerbruk… Vi förstår inte varför man slutat vid dörren men anar att det finns en förklaring.

…här är en närbild.
Vi har en förhoppning att det ska vara lerklinade väggar, åtminstone ytterväggar, här i kammaren , som kommer fram då vi tar bort 1970-talets skivor. Det vore så roligt och intressant att få lerklina här hemma. Finns lera kvar tar vi ner det som sitter dåligt eller rasar ner. De torra kokorna återanvänder vi genom att blanda upp dem i vatten. Mer lerblandning behövs troligen och då får vi mixa ingredienserna själv.
lera
Blålera tog vi då det grävdes för VA, vi har några hinkar på lut. Här är ren blålera en bit ner, gammal sjöbotten som det är här.

Här är ett av de recept som florerar:

1 del vanlig blålera
1-3 delar sand beroende på hur fast leran är
1 del boss/hackad halm
1 del spillning från ko eller häst
Kohår i lämplig mängd tillsätts för att erhålla bra armering.
Vatten

Lägg komponenterna i en tvångsblandare och låt blandningen gå något torrare till att börja med så att det hela mosas ordentligt. Tillsätt sedan mer vatten och låt gå tills dess att inga klumpar finns kvar. Bruket mår bra av att blandas under en längre tid, men passa så att den inte blandas för länge. Då får bruket en soppliknande konsistens. Blandningen ska vara porös och ganska våt vilket gör bruket lättarbetat och det fäster bra mot underlaget.

Lerputs kan användas på de flesta byggmaterial men behöver en putsbärare i form av vassmatta, reverteringsnät eller annan ojämn yta för att fästa. I liggtimmerhus förekom det förr att väggarna råhöggs med yxa eller att träpluggar slogs in i timmerväggen, för att ge lerputsen bättre fäste.

Först isättes djupare ihåligheter med lerbruket. Efter det att isättningen torkat, putsas hela ytan med ett 3-5 cm tjockt skikt med bruk. Var inte för noggrann med det första lagret, utan stryk på ordentligt med bruk och allt i ett svep. Det sista lagret ska vara ca 1 cm tjockt.

Beståndsdelarna i lerputs är lera som bindemedel, sand som magringsmedel och fibrer som armerande material för att inte putsen ska spricka när den torkar. Armeringen kan bestå av hackad eller ohackad halm, kutterspån, hampa, djurhår, torv eller kogödsel (bättre än hästgödsel) . I gammal lerklining kan man även hitta andra armeringsmaterial som småkvistar, mossa, men också material från myrstackar. Recepten kan variera beroende på att leran har olika egenskaper från plats till plats. Lerputs behöver endast läggas på i två lager, en tjockt pålagd grov­puts fungerar som utstockning, och en tunn finputs för att få en jämn och slät yta. Ytan kan sedan tapetseras eller målas med kalk-, lim- eller silikatfärg. Vid utvändig lerputs bör ytan målas för att skydda mot regn och väta. Det finns många fördelar med att använda sig av lerputs. Det är värmetrögt, vindstoppande, tätar mellan timmerstockarna, har hygroskopiska egenskaper som tillåter fuktvandring vilket ger ett bra inomhusklimat, ljudisolerande och det är ekologiskt, brandhämmande och billigt eftersom materialet traditionellt tagits lokalt från platsen där huset ligger.

Källa: Skansen, lerbyggare Johannes Riesterer

Det finns väl knappast något mer lokalt byggmaterial och miljövänligt dessutom. Det är väldigt ofta som traditionella byggmaterial och ekologiskt tänkande går hand i hand. MrsUniversum gick tidigare en kurs i tekniken att lerklina som länsmuseet höll. Kanske får jag nytta av de kunskaperna framöver. Är du intresserad av den här jordnära tekniken för vindtätning och för att få ett plant underlag på väggen så finns kurser för detta.

På nätet kan man läsa om lerklining bland annat här:

Örebro läns museum
Alternativ.nu
Byggnadsvårdsföreningen

 

(I köket här är ytterväggarna tätade med kalkbruk, en annan väl fungerande och utmärkt vindtätning. Om detta ska jag snart skriva på bloggen.)

.


2 kommentarer

Flera danska bondgårdar

Det finns olika sätt att förhålla sig till en gammal byggnad. Förstås. Så klart.
Här är några gamla fyrlängade bondgårdar på Fyn.

Den här var bebodd till ca 2005. De två arvingarna vet inte vad man vill. Då stuehuset har en ovanlig konstruktion har en fond gett pengar till upprustning. Först nytt vasstak, dock utan traditionellt fastbindning med snöre utan en förenklad, modern och  snabbare variant som därmed är billigare.

Men konstruktionen är som sagt gammal. Istället för murtegel är det på sina ställen flätverk av kvistar/grenar med lera både på ut- och insidan. Än är det långt kvar till en färdig renovering av denna fyrlängade bondgård långt ut i glesbygden. Fondmedlen räcker inte till helt iståndsättande. Vad ska den användas till sen? Kommer den att säljas vidare med god förtjänst? Antagligen finns inga villkor förenade med de 2 miljoner som getts i bidrag.

*

Denna gård passerade rätt snabbt. Av den nyligen fyrlängade gården fanns nu endast två längor kvar samt den stensatta gårdsplanen. Till höger syns högen med kasserat gult Flensburgstegel, ett gammalt murtegel som är ovanligt i format och som av genuina byggnadsvårdare tas till vara. Till vänster syns en helt ny länga med ny placering. Så här har stuehuset/bostadsdelen aldrig tillförne kunnat beskådas.

Den gamla uthuslängan från 1816 kortades av och fick en ny gavel.

Detta är en släktgård. Vi hade turen att träffa ägarna. Kvinnan berättade att det var hennes anfader som byggt gården. Ni ser inristning med årtal och initialer ovan dörren.

Den nya längan flyttades ut från gårdsplanen ca 5 meter. Var inte det onödigt? Rent, rakt, rätvinkligt, slätt, trist!!! Längan ska inrymma pannrum och verkstad och vi fick en liten visning. Det flytten innebar var bättre utsikt från två av bostadslängans fönster. Hmmm.

*

Vi kom till en fyrlängad gård som köptes av nuvarande ägarna 1986 och blev fredet/kulturminnesmärkt 1990. Det finns ca 30 bondgårdar som är skyddade på Fyn om jag förstått det hela rätt.

Här är ladugården. Korna stod bortanför dörröppningen med huvudena mot gårdssidan. Jag är otroligt intresserad av hur ladugårdar från olika platser och tider varit inrättade.

Här borta stod hästarna. Jag hoppas verkligen inredningen mättes upp innan allt revs ut. Innertaket är nytt.

Där borta stod dom alltså, hästarna. Jag förmodar att stolparna är menade att bevara och förstärka. Gillar!

Stolpkonstruktionen av trä, helst ek, bär upp byggnaden. De murade delarna är enbart klimatskydd. Visst är det intressant med de olika lokala byggnadstraditionerna. Jag älskar de här olikheterna som saknas i dagens byggande.

På många fynska bondgårdar finns brunnen samt den gamla vattenhon för kreaturen kvar. De äldsta är av sten men många av betong ser också ut att finnas kvar. Detta är kulturhistorisk betong – den här vattenhon göts redan 1886.

Här i ladugårdsdelen ska en samlingslokal inrättas  där det tidigare stått kor och hästar.  Ingen isolering ska ske av väggar, tak eller golv i den här delen. Då jag fick höra att ett stampat lergolv ska utföras här blev jag vanvettigt intresserad och förhörde mej om hur utförandet var tänkt. Ett ytprov visas på bilden ovan. Input fick jag – nu vill jag göra ett lergolv (jordgolv). Jag tror på idén på rätt ställe, hoppas på uppdragsgivare :-)

Svinstian, i direkt anslutning till ladugården, installerades med toaletter och rummet värmeisoleras, golvet får vattenburen golvvärme. Kanske öppnas här ett B&B framöver.

Stuehuset till höger är 30 x 6 meter. Här kan man läsa mer om gården och arbetena.

*

Den här gården är också uppförd i suleteknik som är en av de två tekniker som använts i dessa fyrlängade bondgårdar med stråtak. Stolpar i mitten bär upp takåsen. (I Sverige säger vi mesulakonstruktion och mitt Universums loge är uppbyggd på det sättet, taket där var ju tidigare lagt med vass.) Vasstaken binds/sömmas traditionellt med snöre till läkten. Hela rummet är mycket vackert och suggestivt med de krokiga, kluvna ekstolparna och vasstaket.

De danska fyrlängade bondgårdarna är ett led i en tusenårig byggnadstradition. Det finns gårdar kvar som byggdes på 1700-talet. De här bondgårdarna är den motsatta traditionen till den som finns i Sverige (Skåne undantaget) med månghussystem/flerhussystem. Det var först då ett lätt takmaterial som takspån, pärt, kom fram som alla bondgårdens funktioner hamnade under samma tak här hos oss.

Långsamhetens lov gäller också på den här gården. Den köptes av nuvarande ägare 1993. Först och viktigast är att tak och grund på hela anläggningen är bra. Ett nytt vasstak är en stor investering. Därefter får vården ta sin tid. Nu ska en stort gemensamhetslokal tillgänglig för hela byn inredas här. Ladugården med kobås och häststall mitt emot är ännu orörd och för mej en liten pärla. En separat liten korsvirkesbyggnad är på väg att byggas på ”baksidan” av gården. Det ska förse med spåntak intressant nog och blir ett ställe för B&B gäster att övernatta framöver. Redan nu kan man övernatta i det iordningställda hönshuset, gärna som cykelturist. Läs mer här.

Här har vi ett stråtak som ska lagas. På nocken/ryggningen ligger numera alltid ett hönsnät som förhindrar att blåst och storm river med sig takmaterialet. Längst nertill ligger på denna prästgård två skift tegelpannor som kom till efter 1920 visar fotografier berättade ägaren. Taket är lagt med vass men i anslutning mot skorstenen har råghalm, som är böjligare,  använts. Halmen kläms fast med två käppar som bundits fast i läkten. Detta är ett gammalt sätt att lösa den här anslutningen, numera används bräder på förvandring.

*

På Fyn verkar många av de som byggnadsvårdar en bondgård ha kontakt sinsemellan, man vet vilka hantverkare som kan sin sak och dessa anlitar man. Landsforeningen for bygnings- og landskapskultur (vår motsvarighet till Svenska byggnadsvårdsföreningen) har uppmärksammat de här bondgårdarnas utsatthet. Jag vill tacka Jørgen så väldigt mycket för den tur han med stort engangemang arrangerade för mej till de här bondgårdarna som jag mycket schematiskt beskrivit här på bloggen samt för inbjudan till det seminarium vi deltog i dagen därpå. Den gästfrihet som mötte mej var fantastisk! Jag uppskattade även det snack om landskapsskötsel vi förde med de egna ägorna som utgångspunkt.

En av mina övergripande slutsatser är att det är akademiker som vårdar de gamla bondgårdarna, människor som ofta inte har någon anknytning till gården sedan tidigare. Likadant är det ofta i Sverige och det upplever jag som ett problem, antagligen olösligt. En sammanhållen gård med inventarier och tillhörande mark som går i släkten ägo OCH vårdas är ofta kulturhistoriskt mer intressant än en gård där föremål och redskap splittrats, kanske också marken som hör till. Självklart gör dock de insiktsfulla människor som köper en bondgård för att rusta upp och bebo den en kulturgärning.

De gårdar som funnits i samma släkt under minst 200 år dokumenteras i Sverige – se länk http://www.juf.se/

På väg hem gick jag in på ett antikvariat i Köpenhamn och hittade bland annat De danske bøndergaarde av A. Steensberg från 1943 för 10 danska kronor! Sen tåget hemåt. Äntligen en relativt lång tågresa, jag som älskar att åka tåg.

.