Så! Äntligen! Nu har jag besökt Ornässtugan och denna gång kom jag in. Både i loftet och i besöksbyggnaden. Tillsammans med min färdkompis. Tidigare har jag ensam stått utanför och längtat in. Det här är väl ett ställe att vallfärda till som historieintresserad. Läget är vackert, svensk idyll om man säger så. Byggnaden är vacker både i form och material. Innehållet, en museiinteriör från 1700-talets mitt är museipedagogiskt väldigt intressant. Hur den man/familj som då ägde byggnaden ville bygga ett monument över sig själv och koppla det till Gustav Eriksson Vasa, Sveriges förste renässanskung.
”I slutet av 1600-talet övertog släkten Brandberg Stora Ornäs. Jacob Brandberg tog under 1700-talet fasta på loftbyggnadens anknytning till Gustav Vasa och samlade in föremål och då ännu levande folktraditioner om Vasas äventyr i Dalarna. Resultatet blev ett museum som öppnades redan på 1750-talet. Ornässtugan är ett av Sveriges äldsta museum.”
Detta är en favorit då det gäller trappräcken. Hoppas kunna använda en förenklad variant någon gång.
Rejäla ”knän” har använts som konsoler i loftens utsprång.
Någon lustigkurre hade placerat ett ”skyddsväsen” på baksidan. När ögonen väl fick syn på stenen fick man sig ett gapskratt. Befriande med tanke på den ärevördiga 1500-talsbyggnaden med 1700-tals tillägg som väsendet vakar över.
År 1520 reste Gustav Vasa till Dalarna på flykt från danske kungen Christian II. Denne hade avrättat Gustavs far Erik Johansson och si så där 80 personer till på Stortorget i det som kallas Stockholms blodbad. I Dalarna hoppades Gustav få hjälp till motstånd av de sturska masarna. I detta rum på övre våningen ska Gustav Eriksson Vasa ha sovit över??? Men inte i den här sängen och absolut inte med denna kungliga sänghimmel :-) Han var inte kung, bara en flykting. Ornässtugan har ingen eldstad och Gustav var här på kalla vintern.
Från ett dass beläget just här på andra våningen ska bondmoran Barbro Stigsdotter ha hjälpt Gustav att ta sig ut i friheten och fly den danske kungens män. Allt detta mytomspunna finns beskrivet i Peder Swarts krönika.
Från loftet ser man en bit bort entrébyggnaden, visitors centre, som stod klar 2002.
Vilket himla hallå det var bland restaureringsarkitekterna då – får en ny byggnad se ut så här i närheten av ett nationalmonument???
Det var sannerligen en riktig storm i ett vattenglas.
Möjligen är gräsmattan lite för välklippt i mina ögon. Den ser lite väl perfekt ut ;-)
.