Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


1 kommentar

Nyckelperson

Jag läste Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset för länge sen. Den har kallats århundradets kärlekssaga, varför förstod jag inte helt då. Lite mer förstår jag väl nu. Men det jag minns mycket tydligt var när Kristin på sin gård i det medeltida Norge gick över gårdstunet till de olika husen med nyckelknippan i bältet runt midjan. Hon var härskarinna över hushållets förnödenheter som fanns i härbren och alla andra byggnader som hörde till. Jag känner mig ibland som en bondmora då jag går över gårdstunet mellan mina hus. I matkällaren finns egen potatis, egna inläggningar, sylt, saft och marmelad. Dessutom den stora plåtburken med svarta kalamata-oliver. Öl och läsk. Det är underbart att ha stort, svalt utrymme för så´nt. Det hade jag inte i den stora staden.

Till tvättstugan går jag för att tvätta. I tvättmaskin ;-) – inte vedeldad järngryta som man gjorde förr. Murstock och skorsten finns kvar, grytan likaså men den förvaras på annan plats. Jag manglar och stryker där också – eldrivet.

Till magasinet går jag för att hänga tvättade lakan på vintern. Det frystorkar väldigt bra! Sommartid torkar de på tvättlinan mellan äppelträden. De luktar så gott sen! På sommaren tar jag ut cykeln eller moppen ur magasinet för en tur eller ställer till med kalas en halv trappa upp. Till lagårn går min andra halva oftast, det är hans territorium där han ”fixar”. Men där finns också liar, grensax och verktyg som jag behöver. Tryckluftsaggregatet används för att pumpa veteranmoppen. I mjölkrummet har jag pelargonior på vintern, till ”hönshuset” går jag för att vara min egen. På logen förvaras saker som sällan behövs. Från ”traktor”garaget hämtar jag bilen för att åka en tur. Det här är också ett sätt att byggnadsvårda – att låta uthusen ha en användning, att fortsätta använda dem även om deras ursprungsfunktion inte längre behövs.

En av nycklarna på bilden använder jag dagligen. En annan så gott som dagligen och den tredje bara emellanåt. Det här är alltså inte enbart vackra tingestar som handelsvara utan kulturhistoria i bruk. Således – jag tänker mej in i hur det var att vara gårdens härskarinna. Tänker på Kristin Lavransdotter. Angenämt!