Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.


Lämna en kommentar

Att leva sig in i en annan tid

Novemberkvällen var fuktig och mörk. En svag, byig vind förde
med sig ett isigt duggregn, blåste ner röken från skorstenarna
i kyrkbyn och drev in på gårdar och gränder. Någon kom skyndande
in från uthuset och vädrade i förbifarten efter röklukten.
Han gick snabbt med huvudet vänt mot blåsten och höll på samma gång
utkik efter blänket från vattenpussarna på gården.

Åkrar, skogsbackar och upplysta stugfönster var insvepta i ett
drypande mörker. Bara mitt i byn var det ljusare. Trapplampan
vid andelshandeln lyste svagt upp butikens röda vägg och gula dörr
och fönstren på ömse sidor, där det stod några öppna påsar med
kaffe och risgryn. Tillsammans med de närmaste gårdsfönstren
kastade butikslampan en smula ljus över en stump av vägen och
kom till och med stenmuren kring begravningsplatsen att avteckna
sig i dunklet.

Så förlorade sig vägen i det svarta mörkret igen. Byn var tom
och tyst. Bara vindsuset hördes. Ibland vid en kraftigare by kom
ett sakta gnäll när andelshandelns lampa gungade till.

Från stationshållet kom ett sakta knastrande av steg. Ljudet
blev starkare, och snart dök gestalten av en man upp i ljuskretsen.
Han avtecknade sig klarare ju närmare andelshandeln han kom.
(…)
Han försvann i mörkret så småningom. Gestalten blev dunklare
och vagare tills den slutligen var helt osynlig. Knastret av stegen
avlägsnade sig och dog bort. Byn låg tyst och tom igen, och lampkupan
gnisslade sakta.

Med hjälp av en roman lever jag mig in i livet som var. Nu var det Finlands historia genom Väinö Linnas trilogi om en torparsläkt. Utsnittet är hämtat ur  Söner av ett folk.
Andra läromästare för att förstå något av en annan tid kan vara
Friluftsmuseer.
Hembygdsmuseer.
Facklitteratur i etnologi.
Äldre fotografier.

Men att hitta eller ta foton av det höstmörker som då rådde gick inte.
A C Hultgrens fotografi från  1915 av torpet Bäckstugan i Svinhults socken, Östergötland får illustrera texten.


1 kommentar

Autenticitet

I år har jag besökt många skyddade kulturmiljöer där samhällets minsta en gång bodde. Det är inspirerande och jag är glad över att miljöerna finns kvar, kanske särskilt om de finns kvar på den plats de uppfördes. Det är sådan här platser som så ofta jämnats med marken för att glömma den enkelhet och social utsatthet som fanns.




Byggtekniker och material av väldigt skilda slag går att studera, traditionella planlösningar och gårdsuppbyggnader, vattenförsörjning och brandskydd, ”glömda” hantverk, redskap och verktyg. Det är väldigt underbart faktiskt.

 


3 kommentarer

Rosor, kål och gräs

Jag var på växtvandring på Vallby friluftsmuseum i Västerås förra veckan. Där guidade och berättade Maria Löfgren, museiträdgårdsmästare därstädes, om bondens och torparens trädgård. Vandringen var en uppföljning av den teoretiska kursdag som Maria höll i april i länsstyrelsens regi. Kursen är kostnadsfri och kommer troligen även att gå av stapeln nästa år. Är du intresserad så spana in länsstyrelsen i Västmanlands hemsida.

Ett intressant kunnande som förmedlades var att före Linnés tid, och än senare i bondmiljö, delades växtligheten in i tre typer. De tre var rosor, kål och gräs. Just det.

Rosor det är alla blommande växter.
Kål det är allt ätbart.
Gräs det är allt för människor oätbart.


Detta förklarar tant Ruts namn på trädgårdsblommor som jag hörde henne säga på sin ålderdom, en benämning som för inte för så många år sedan levde kvar hemma i norr. Till exempel fick praktlysing kallades av Ruth för ortnamnet med tillägget rosor, t ex Färilarosor. En blommande växt från Färila. Rosenskära hade samma namn. Här ovan har vi en ”Universumros” från min odling i år.

folkskola Vallby museum
Att lära sig odla var tidigare lika viktigt som att lära sig läsa och skriva i folkskolan under den tid då man levde av vad jorden gav. Alltså en bit in på 1900-talet. Här har vi byskolan inom museiområdet med nymålat staket. Här finns bärbuskar och upphöjda odlingssängar med ätbara grödor.


Maria Löfgren driver Museiträdgårdsmästarens blogg. Gå in där och läs vettja´. Därifrån är bilden med fågelskrämman hämtad. Sådana fanns ett antal av just i skolans odlingar. Kul saker det där…

Och till slut kom vi in på att gräsmattor inte fanns före 1950-talet på landsbygdens bondgårdar och torp. Gräset var då för tiden mat till djuren och därför sköttes ytorna extensivt. Den vetskapen sitter i min kropp. Det är jag väl medveten om, just därför vill jag inte ha en kortklippt  ”green” här på den gamla bondgårdens tun. De passar in i senare tidsepoker eller i andra samhällsskikt än de människor som lät uppföra denna gård under 1900-talets början.

 .