Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Utsikt från hemlighuset

Nu utnyttjas utedasset frekvent igen. Där är en rofylld plats att dra sig undan till, gärna med dörren på glänt eller varför inte vidöppen om det går för sig. På dasset finns tidningar och korsord så där kan man stanna rätt länge. En gång för inte så länge sen fanns bara detta hemlighus att användas året om. Jag tror nog det fungerade ganska bra då med.

Där har man utblick över gårdstunet just nu. Vår katt svassar cool höger i bild med svansen i topp. Ekens bruna blomhängen har fallit till marken och fastnar längs gränsen mellan gräs och grus. Jag gillar att årstidernas nerfall syns så tydligt. På dasset lever jag nära naturen. Det är ju byggnadsvård också att behålla hus med den funktion de en gång byggdes för.

För den som är intresserad av dasset ur historisk synvinkel kan jag varmt rekommendera Kalle Bäcks lättlästa vetenskapliga forskning som resulterat i boken Det svenska dasset – inte bara en skitsak! med underrubriken En historisk studie av dassets betydelse som forum för social kontakt och medborgaruppfostran. I den lilla tunna och seriösa boken från 1993 kommer det fram saker som jag aldrig reflekterat över tidigare, trots att utedassen fanns över hela landet, på landsbygd och städer, till inte alls så länge sen. Läs den!!!  Så här lyder förordet:

Någon har påstått att det finns två saker, som kan få stora delar av svenska folket att vrida sig av skratt. Den ena är långkalsonger och den andra är dass. Det första kan jag förstå. Det andra är jag mer frågande inför. Vi svenskar har uppenbarligen en mycket kluven inställning till dasset. Samtidigt som det tydligen väcker stor munterhet, är vi internationellt mycket frigjorda i vårt förhållande till dassbesöket (även om vi – som undersökningen kommer att visa – är långt mindre frigjorda numera). Den för oss historiker så kontroversielle Herman Lindqvist har påstått att det finns ett svenskt nationaldrag. Medan fransmän, spanjorer eller italienare med behov försynt försvinner eller möjligen påstår att de måste pudra näsan, reser sig svensken även i de största och förnämsta sällskap och ljudligt proklamerar att han måste gå på toaletten.
 
Det finns två risker med att skriva en bok om dass och dassbesök. Den första är att inte bli tagen på allvar. Här är jag emellertid optimist. Jag tror mig nämligen kunna övertyga i varje fall dem som ger sig tid att läsa boken att syftet är uppseendeväckande seriöst.
 
Den andra risken är att bli betraktad som populist; att i sin forskning hänge sig åt publikfriande ämnen. Detta är svårare att värja sig mot. Det är och har länge varit en dödsynd av vetenskapsmän i allmänhet och historiker i synnerhet att ägna sig åt publikt ögontjäneri. Till mitt försvar kan möjligen andras att jag är för sent ute. Det stora utställningsprojektet Den svenska historien har med önskvärd tydlighet visat att ett trendbrott i historie­intresset har inträffat. Det är inte längre de vanliga människornas historia, som står i fokus. Det är istället som under nationalromantikens dagar rikshistorien med kungar och krig, fältslag och freder som lanseras. Dasset har otvivelaktigt en plats i historien, men knappast i den senare kategorin.
.
.