Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


4 kommentarer

Stilla veckan

Livet fortsätter, självklart, men i en helt annan rytm. Jag städade skåpen och tog de lästa tidningarna till pappersinsamlingen. Jag planterade om blommor. Jag hämtade cykeln från verkstaden. Jag har nöje av att laga mat.

Bilder från barndomen återkommer envist till mig, då det fanns mycket mer tid som kunde ”slösas bort”, då man i timtal kunde stirra ut genom fönstret, observera myror, ligga under bordet och föreställa sig att detta är arken. Eller läsa uppslagsböcker.

Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?

(…) Framför våra ögon upplöses som rök civilisationens paradigm, som har format oss under de senaste tvåhundra åren: att vi är skapelsens herrar, att vi kan göra allt och att världen tillhör oss.

Det kommer nya tider.

Läs hela Olga Tokarzcuks kulturartikel i DN angående viruset som härjar i världen.

I denna lugnare tillvaro började jag en kväll ordna upp i vindskontoren. Började med att gå igenom en kartong med förpackningar, askar, omslag som jag menar är kulturhistoriska ;-). Då fann jag detta fruktpapper som omslutit en apelsin och som nu har ett namn som påminner om något jag inte kunnat förställa mig då när jag en gång åt apelsinen. Ett litet osynligt virus som gör att världen hamnat i något som liknar en science-fiction-film men som samtidigt ger mig ro.

Kan inte låta bli att önska att världen inte kommer att fortsätta som förr när vi fått bukt med pandemin. Jag längtar till fördjupade funderingar kring vilket samhällsbygge vi vill ha!


4 kommentarer

Forsythian blommar

En kvist forsythia knipsades av och sattes i vattenfylld vas. Snart nog slog knopparna ut där i ateljéfönstret.

Kanske bör en omvärdering göras av den där busken som mestadels blivit rådjursföda förr om åren och därför varit riktigt spretig och anskrämlig. Är det möjligt att busken kan ta sig och få vacker form – en inneboende kraft verkar bevisligen finnas. En kvist på nära håll gör en glad hur som helst.

Tids nog kanske jag skriver ner tankar kring virus som härjar globalt. Det intresserar. Det skrämmer. Det ger förhoppning om världsförändringar. Som boende på landsbygden har det inte förändrat mitt liv radikalt. Okej, många inställda möten. Jag hoppas och vill så gärna tro att något bättre än det som var kommer ut av det här skeendet. Kanske går förändringen min väg, i den riktning som många fler med mig önskar :-)