Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


7 kommentarer

Grönt tak



Den där vinrankan vid husväggen den växer så det knakar. Min efterlängtade pergola med en klättrande vinranka är en verklighet på gång.

Inhägnat mot rådjur men det passar bra eftersom jag vill behålla karaktären av bondgård och här fanns ingen trädgård, enbart mindre rabatter. Folket här hade nog att göra med skötseln av åkermarken – plöja, harva, så, välta, skörda, hässja, torka, köra in höet till logen, tröska säd, köra ut gödsel på åkrarna, sköta kreatur alltså utfodra kor, kvigor, kalvar, hästar, höns, grisar och två gånger om dagen mjölka korna, ordna värme för vintern genom trädfällning, vedkapning och klyvning. Ja det var fullt upp med det praktiska livet. Det skulle bykas i bykstugan, bryggas, plockas frukt och bär och potatis, läggas in, syltas och saftas, slaktas, konserveras, vävas tyger och mattor. You name it…

Inte fanns tid på en mindre jordbrukande gård att odla stor mängd växter för njutningens skull. Det kunde de göra som hade gods med egna trädgårdsmästare. Det är först i nutid en perennträdgård är anlagd här, här där grisarna bökade när gården var ett levande lantbruk. Men jag vill behålla karaktären av levande bondgård och låter därför bli att göra park av hela gården. Perennerna får vara inhägnade som grisarna en gång i tiden ;-) På så sätt slipper inte rådjuren in heller.

Annonser


8 kommentarer

Jag tittar rätt ofta på äldre fotografier. Det är ett bra sätt att förstå hur livet kunde gestalta sig för olika samhällsklasser förr. Nu delar jag med mig av två som jag nyligen fastnat för.

Familjen uppställd framför hövolmar och bostadshuset på landsbygden i Södermanland. Fotograf okänd. Ladugården, där kossor och häst(-ar) fanns, ligger utanför bild. Så här stora hövolmar (eller heter det höstackar?) har jag aldrig sett här i landet under min levnad men väl på resor till mer agrara länder. Höet förvarades så här då hölador saknades men hur i all världen byggdes de upp för att inte höet skulle förstöras av väta?

Här står en kvinna med sin dotter framför fallfärdig backstuga i Enskede, Stockholm, 1906. Foto Ivar Nilsson. Jag fann fotot här då jag sökte bilder på backstugor, en byggnadskategori som intresserar mig. Denna miljö finns inte kvar men kanhända är mangårdsbyggnaden (det man idag felaktigt ofta kallar torp) på översta bilden fortfarande bebott om det inte blivit fritidshus.


5 kommentarer

Vårt egnahem

tomtplan-m-text

Jag tar och berättar om den här gården igen, nya läsare kommer ju till.
Totalt sett finns här många hus. Vi tycker det är en fördel att ha dem kvar. Bostadshuset här på tomten har en planlösning som blev vanlig vid förra sekelskiftet, en fyrdelad plan runt en murstock.

Planlösningen är den ursprungliga förutom wc/dusch som finns sedan 1990-talet. Då bostadshuset stod klart 1910 fanns inget hygienutrymme, wc, i huset. Man använde torrdasset ute vid ladugården. Duschutrymmet finns numera där det tidigare skafferiet och passagen mellan sal och farstu fanns. En dörr har stängts till för att få plats med hygienutrymmet. Varmvattenberedaren har fått sin plats i trappskrubben. Under trappan har en kapp- och skohylla byggts. Vedspisen står på ursprunglig plats men den fasta köksinredningen är från 2005. Matkällaren under magasinet är obeskrivligt bra att ha.

Farstukvisten kom till strax före 1920 och det var de dåvarande husägarnas blivande svärsonen som byggde den.

Övervåningen stod oinredd tills den inreddes som undantagsboende för de gamla föräldrarna då de två barnen tog över gården 1924. Det gamla köket har inredningen med diskbänk och järnspis och skafferi intakt. Rummen på övervåningen används fullt ut idag. Det enda som vi gjort är att dela av det ena vindskontoret med en trävägg för att inrymma klädgarderob. Förutom den väggen har inget förändrats på övervåningen.

Som man kan se finns ingen tvättstuga i bostadshuset, inte ens en liten tvättmaskin. Det är vårt/mitt val för att slippa bygga till med en ”burk”. Eftersom den här gamla bondgården har flera uthus valde vi att låta tvättstugan finnas kvar i det gamla bykhuset. Alla funktioner behöver ju inte finnas under samma tak. MrsUniversum är mån om att använda de befintliga ekonomibyggnaderna för att de ska ha en funktion och inte förfalla. Ingen av oss upplever det som ett problem att gå några steg över gårdsplanen för att nå tvättstugan som man alltid gjort. Tvätten hänger vi på tork på tvättlinor utomhus eller vintertid på magasinet för frystorkning, småtvätt på en torkställning i ett kallt utrymme i tvättstugan.

På platsen för ett äldre uthus som revs på 1970-talet har vi låtit uppföra ett nytt uthus som numera går under namnet ”annexet”. Där finns badrum, ett apparatrum med varmvattenberedare mm, en textilkammare, och ett arbetsrum. Det innebär att vi får gå över gårdstunet för att nå dit. Övervägandet innebär att vi slipper bygga till bostadshuset som hade varit svårt att få snyggt. Jag trivs oerhört bra med livet mellan och i de här husen, så annorlunda än att leva i en stad.

tomt_web-2014


Lämna en kommentar

Istället för stuprör

Istället för stuprör har vi på annexet en granslana/stör som förbindelse mellan hängränna och mark. Den där stören var nu ganska förverkad nertill så den vändes istället för att bytas ut.
hängränna2
Stören hålls fast upptill av en specialkonstruerad metallkrok. Metalltråden är inkörd i hängrännans vulst och sen böjd till en öppen ögla.
avvattning2
Av tyngdlagen står den stadigt mot mark. Längst ner en platt liten sten i gräset som anhåll.

Om ni inte tänker på det så är nocken väldigt speciell på detta nybyggda hus, ett gammalt sätt att bygga nock på tegeltak i de landskap där taktegel först dök upp. Vi har fortsatt med den gamla byggtekniken utan nocktegel. Så ser det ut på alla andra byggnader här med tegeltak, utom bostadshuset som har två brädor lagda över nocken.
avvattning1
Nu är stören vänd och håller några år till.

Det var av denna hälsingegård jag såg att en stör användes som vattenavledare. Idag är det vanligare är stuprör eller kedja men allra vanligast ett stuprör som allt emellanåt sätts dit utan reflektion över behovet.


2 kommentarer

Komma överens

landskap2
landskap1
Detta landskap håller på att göra sig till mitt.
landskap3
Det blir svårare och svårare att stå emot det kulturlandskap jag uppfattar intagande. På försomrarna alltför inställsamt och sött kan jag tycka emellanåt. Ni vet, så där som människor som gör allt för att vara till lags. Det är jobbigt. Jag söker en kärna, något skavt, en egenhet, ja lite motstånd. Det är lättare att hitta detta under höstar och vintrar i detta behagliga landskap.


4 kommentarer

Långmaren

Långmaren är namnet på en liten bondgård som tidigare låg under Nynäs slott i Tystberga. Den är numera museigård som ägs och förvaltas av Sörmlands läns landsting.
museigård
Gården var bebodd till 1980-talet och sköttes på ålderdomligt vis fram till 1967. Två oxar som dragare, kor och höns fanns här då gården var i bruk.
långmaren13
På väg mot gården längs en slingrig grusväg passerar man bykhuset. Promenaden fram till gården är på några hundra meter. Det är förnämligt att parkering ordnas en bit bort och helt osynlig från gården. Vandringen blir en vandring bakåt i tiden.
långmaren4
Bostadshuset är en parstuga och många ekonomibyggnader hör till gården. På gårdsplanen finns härliga sittplatser för kaffegäster.
långmaren1
långmaren10
Ladugården är verkligt charmfull, inte så renskurad som många museiladugårdar brukar vara. Det märkliga var att ingen gödsellucka syntes, det fanns ingen enligt guiden.
långmaren7
Här är kalvkättarna, så smala de är. Som synes fanns plats för fyra kalvar.
långmaren11
Logen har vasstak liksom flera andra byggnader. Sjön ligger i helt nära.
långmaren8
Där bakom ligger jordkällaren…
långmaren5
…och det riktigt lilla hönshuset. Väldigt lite dagsljus måste ha kommit in, undrar hur mycket hönsen värpte? Men de hade väl hönsgård utomhus på sommarhalvåret kan jag tro.
långmaren12
Ladugården har ett tillbyggt torrdass som brukligt. Det är fortfarande användbart för besökare och en enkel anordning för handtvätt har arrangerats. Finemang!
långmaren2
Här inne kunde man läsa följande skaldestycke:

Jag minns min svunna barndomstid
med sol och sommardagar
Med lek och ras i lantlig frid
och plommonfyllda magar.
Jag minns i lummig, vild berså
av hägg, syrén och fläder
ett litet hus med snedtak på
och dörr av enkla bräder.
Minns snickarsågens cirkelgång
i nötta furubritsen
och tusen flugors muntra sång
i djupet under sitsen.
Visst är den sanitär och fin
och ren den nya tiden
med blanka kranar och porslin –
men var är ron och friden?

långmaren9
På baksidan av ladugården står slipstenen, ett absolut måste i en bondes liv förr i tiden.
långmaren3
Hagmark kantar tillfartsvägen på ena sidan. En grånad träbänk står under björken för den som vill vila sig. Gården är byggnadsminne och markerna ingår i ett naturreservat.
långmaren6
Det är ganska lätt att missa skylten men ett besök rekommenderas. Visst är det intressant att jämföra jordbrukets gårdar från olika landsändar.

.


4 kommentarer

Dokumentation då och nu

Vi har ett äldre fotografi, mer grått än svartvitt, som man kan anta vill visa på Mälarens extremt höga vattennivå ett speciellt år. En stor del av åkermarken ligger under vatten.


Klicka på fotot för att förstora det.

Året bör vara någon gång före 1924 då vi räknat ut att bostadshusets övervåning inreddes och en frontespis mot nordväst kom till. Tvättstugan förlängdes strax efter med en drängkammare.


Lite suddigt kan man se var gårdens olika funktioner fanns. Idag finns alla utom ett hus kvar även om funktionerna delvis blivit andra då gårdens djurhållning är borta. Det var vagnslidret/vedboden som revs på 1970-talet och då ersattes av ett plåtgarage. Det vi nu har ersatt med ett nytt uthus. Tvättstugan/bykstugan har byggts till med en drängkammare. Det är fantastiskt trevligt att ha kvar detta gamla fotografi.

Detta är läget vårvintern 2013. Man känner igen sig även om förändringar skett. Även grannens fina gamla lagård, vars tak med olika höjder skymtar till vänster på den äldre bilden, finns kvar bakom förbuskningen som skett.

Jag ska passa på att ta en bättre bild en morgon då solen lyser på norrfasaderna som är vända mot kameran. Vi brukar ta med oss matsäck och äta gökottefrukost på berget bakom ryggen någon vacker helgmorgon under våren. Det får bli då – men inte nu till Kristi Him. Jag önskar mej dit då grönskan kommit längre.

.

.


2 kommentarer

Flera danska bondgårdar

Det finns olika sätt att förhålla sig till en gammal byggnad. Förstås. Så klart.
Här är några gamla fyrlängade bondgårdar på Fyn.

Den här var bebodd till ca 2005. De två arvingarna vet inte vad man vill. Då stuehuset har en ovanlig konstruktion har en fond gett pengar till upprustning. Först nytt vasstak, dock utan traditionellt fastbindning med snöre utan en förenklad, modern och  snabbare variant som därmed är billigare.

Men konstruktionen är som sagt gammal. Istället för murtegel är det på sina ställen flätverk av kvistar/grenar med lera både på ut- och insidan. Än är det långt kvar till en färdig renovering av denna fyrlängade bondgård långt ut i glesbygden. Fondmedlen räcker inte till helt iståndsättande. Vad ska den användas till sen? Kommer den att säljas vidare med god förtjänst? Antagligen finns inga villkor förenade med de 2 miljoner som getts i bidrag.

*

Denna gård passerade rätt snabbt. Av den nyligen fyrlängade gården fanns nu endast två längor kvar samt den stensatta gårdsplanen. Till höger syns högen med kasserat gult Flensburgstegel, ett gammalt murtegel som är ovanligt i format och som av genuina byggnadsvårdare tas till vara. Till vänster syns en helt ny länga med ny placering. Så här har stuehuset/bostadsdelen aldrig tillförne kunnat beskådas.

Den gamla uthuslängan från 1816 kortades av och fick en ny gavel.

Detta är en släktgård. Vi hade turen att träffa ägarna. Kvinnan berättade att det var hennes anfader som byggt gården. Ni ser inristning med årtal och initialer ovan dörren.

Den nya längan flyttades ut från gårdsplanen ca 5 meter. Var inte det onödigt? Rent, rakt, rätvinkligt, slätt, trist!!! Längan ska inrymma pannrum och verkstad och vi fick en liten visning. Det flytten innebar var bättre utsikt från två av bostadslängans fönster. Hmmm.

*

Vi kom till en fyrlängad gård som köptes av nuvarande ägarna 1986 och blev fredet/kulturminnesmärkt 1990. Det finns ca 30 bondgårdar som är skyddade på Fyn om jag förstått det hela rätt.

Här är ladugården. Korna stod bortanför dörröppningen med huvudena mot gårdssidan. Jag är otroligt intresserad av hur ladugårdar från olika platser och tider varit inrättade.

Här borta stod hästarna. Jag hoppas verkligen inredningen mättes upp innan allt revs ut. Innertaket är nytt.

Där borta stod dom alltså, hästarna. Jag förmodar att stolparna är menade att bevara och förstärka. Gillar!

Stolpkonstruktionen av trä, helst ek, bär upp byggnaden. De murade delarna är enbart klimatskydd. Visst är det intressant med de olika lokala byggnadstraditionerna. Jag älskar de här olikheterna som saknas i dagens byggande.

På många fynska bondgårdar finns brunnen samt den gamla vattenhon för kreaturen kvar. De äldsta är av sten men många av betong ser också ut att finnas kvar. Detta är kulturhistorisk betong – den här vattenhon göts redan 1886.

Här i ladugårdsdelen ska en samlingslokal inrättas  där det tidigare stått kor och hästar.  Ingen isolering ska ske av väggar, tak eller golv i den här delen. Då jag fick höra att ett stampat lergolv ska utföras här blev jag vanvettigt intresserad och förhörde mej om hur utförandet var tänkt. Ett ytprov visas på bilden ovan. Input fick jag – nu vill jag göra ett lergolv (jordgolv). Jag tror på idén på rätt ställe, hoppas på uppdragsgivare :-)

Svinstian, i direkt anslutning till ladugården, installerades med toaletter och rummet värmeisoleras, golvet får vattenburen golvvärme. Kanske öppnas här ett B&B framöver.

Stuehuset till höger är 30 x 6 meter. Här kan man läsa mer om gården och arbetena.

*

Den här gården är också uppförd i suleteknik som är en av de två tekniker som använts i dessa fyrlängade bondgårdar med stråtak. Stolpar i mitten bär upp takåsen. (I Sverige säger vi mesulakonstruktion och mitt Universums loge är uppbyggd på det sättet, taket där var ju tidigare lagt med vass.) Vasstaken binds/sömmas traditionellt med snöre till läkten. Hela rummet är mycket vackert och suggestivt med de krokiga, kluvna ekstolparna och vasstaket.

De danska fyrlängade bondgårdarna är ett led i en tusenårig byggnadstradition. Det finns gårdar kvar som byggdes på 1700-talet. De här bondgårdarna är den motsatta traditionen till den som finns i Sverige (Skåne undantaget) med månghussystem/flerhussystem. Det var först då ett lätt takmaterial som takspån, pärt, kom fram som alla bondgårdens funktioner hamnade under samma tak här hos oss.

Långsamhetens lov gäller också på den här gården. Den köptes av nuvarande ägare 1993. Först och viktigast är att tak och grund på hela anläggningen är bra. Ett nytt vasstak är en stor investering. Därefter får vården ta sin tid. Nu ska en stort gemensamhetslokal tillgänglig för hela byn inredas här. Ladugården med kobås och häststall mitt emot är ännu orörd och för mej en liten pärla. En separat liten korsvirkesbyggnad är på väg att byggas på ”baksidan” av gården. Det ska förse med spåntak intressant nog och blir ett ställe för B&B gäster att övernatta framöver. Redan nu kan man övernatta i det iordningställda hönshuset, gärna som cykelturist. Läs mer här.

Här har vi ett stråtak som ska lagas. På nocken/ryggningen ligger numera alltid ett hönsnät som förhindrar att blåst och storm river med sig takmaterialet. Längst nertill ligger på denna prästgård två skift tegelpannor som kom till efter 1920 visar fotografier berättade ägaren. Taket är lagt med vass men i anslutning mot skorstenen har råghalm, som är böjligare,  använts. Halmen kläms fast med två käppar som bundits fast i läkten. Detta är ett gammalt sätt att lösa den här anslutningen, numera används bräder på förvandring.

*

På Fyn verkar många av de som byggnadsvårdar en bondgård ha kontakt sinsemellan, man vet vilka hantverkare som kan sin sak och dessa anlitar man. Landsforeningen for bygnings- og landskapskultur (vår motsvarighet till Svenska byggnadsvårdsföreningen) har uppmärksammat de här bondgårdarnas utsatthet. Jag vill tacka Jørgen så väldigt mycket för den tur han med stort engangemang arrangerade för mej till de här bondgårdarna som jag mycket schematiskt beskrivit här på bloggen samt för inbjudan till det seminarium vi deltog i dagen därpå. Den gästfrihet som mötte mej var fantastisk! Jag uppskattade även det snack om landskapsskötsel vi förde med de egna ägorna som utgångspunkt.

En av mina övergripande slutsatser är att det är akademiker som vårdar de gamla bondgårdarna, människor som ofta inte har någon anknytning till gården sedan tidigare. Likadant är det ofta i Sverige och det upplever jag som ett problem, antagligen olösligt. En sammanhållen gård med inventarier och tillhörande mark som går i släkten ägo OCH vårdas är ofta kulturhistoriskt mer intressant än en gård där föremål och redskap splittrats, kanske också marken som hör till. Självklart gör dock de insiktsfulla människor som köper en bondgård för att rusta upp och bebo den en kulturgärning.

De gårdar som funnits i samma släkt under minst 200 år dokumenteras i Sverige – se länk http://www.juf.se/

På väg hem gick jag in på ett antikvariat i Köpenhamn och hittade bland annat De danske bøndergaarde av A. Steensberg från 1943 för 10 danska kronor! Sen tåget hemåt. Äntligen en relativt lång tågresa, jag som älskar att åka tåg.

.


5 kommentarer

Gräsligt eller gräslikt

Apropå kulturhistoria då det gäller gräsmattor, deras skötsel och existens. Apropå blomsteräng, lieslåtter, cylindergräsklippare och åkgräsklippare med rotor. Visst är vi svenskar influerade av de engelska smaragdgröna utomhusmattorna men hur ska vi se på dem som företeelse på en bondgård eller på torpets gårdstun?

Lotte Möllers Trädgårdens natur köpte jag i den lilla stadens bokhandel som lades ner just som jag flyttade hit.  Det var precis rätt köp, jag blev förtjust i det jag läste. Vilken bok, vilka tankar – har ni läst den? Om inte, kan jag rekommendera den varmt.

Här ett utsnitt ur kapitlet EN GRÄSLIG HISTORIA:

” Ingen har betytt lika mycket för den moderna trädgårdens utveckling som engelsmannen Edwin Budding. Han levde på 1800-talet och var förman på en textilfabrik i Stroud, där maskinen som användes för att klippa yllety­gerna täta och jämna bestod av en cylinder, försedd med spiralknivar.

Borde inte samma typ av konstruktion kunna fungera även på gräs? Ludd som ludd, tänkte mr Budding och konstruerade med hjälp av sin vän ingenjör Ferrabee den första gräsklippningsmaskinen. Med den inleddes en revolution av trädgårdsskötseln och synen på trädgården. Tidigare hade gräsmattan varit slottens och herresätenas gröna statussmycke. Tack vare gräsklipparen blev den så småningom var mans, eller åtminstone varje trädgårdsodlares, egendom.

1830 presenterades uppfinningen i tidskriften The Gardener’s Magazine. I patentansökan framhölls att ”den gentleman som använder den får en roan­de, nyttig och hälsosam motion”. Man kan notera att den maskinella gräs­klippningen redan från början ansågs vara en manlig angelägenhet. Mor skötte blomsterrabatten, far klippte gräset. Så var könsrollsmönstret på 1800-talet, och så är det i stort sett fortfarande.

Gräsklipparen har inte heller förändrats mycket, åtminstone inte den handdrivna. Men motorgräsklipparen, som kom på 1940-talet, fungerar efter rotationsprincipen. Det innebär att den sliter av gräset, till skillnad från Buddings cylinderklippare som skär av det fint som en sax. Ro­torklipparens brutala sätt att förkorta grässtrået efterlämnar en sargad snitt­yta, som ger gräsmattan en lätt vissen färgton. Finsmakarna avskyr den och hävdar att en cylinderklippt gräsmatta är oändligt mycket vackrare. Och skyll inte på att orken inte räcker till! Det går att köpa motordrivna cylindergräsklippare, om man är beredd att betala ett par tusenlappar mer än för en vanlig rotorklippare.

För ett otränat öga kan det vara svårt att avgöra med vilken sorts maskin en gräsmatta är klippt. Men har den tydliga, raka ränder är den cylinder­klippt. Dessa stripes, är lika nödvändiga för den äkta engelska gräsmattan som pressvecken för citygentlemannens byxor.

Buddings uppfinning blev ingen omedelbar succé. Fram till slutet av 1800-talet slogs de flesta gräsmattor med lie, och det räckte inte med att göra det ett par gånger varje säsong. I Daniel Mullers Trädgårdsskötsel – en av 1800-talets mest spridda trädgårdshandböcker – konstateras att ”vid varm och fuktig väderlek måste gräsplanen slås två-tre gånger i veckan”.

Sedan skulle den sopas för att få bort ogräsfrön och dessutom vältas, dvs köras över med en tung vält, för att ytan skulle bli fast och jämn.

Den arbetskrävande skötseln begränsade gräsmattans utbredning. Grus­gångar, blomsterrabatter och grönsakssängar var grundingredienserna i de flesta trädgårdar. Men när gräsklippningsmaskinen så småningom bör­jade spridas, innebar det också en demokratisering av gräsmattan. De nya villakvarterens och egnahemsområdenas framväxt accompanjerades av gräsklipparens smatter. Säkert föraktades den av den gamla trädgårdskul­turens företrädare, och bekymrade samtal måste ha förts om hur avsky­värt den lät, hur fult den klippte och hur vulgära de människor var som skaffade sig denna nymodighet. Tidigare hade herrskapsfolket brukat kla­ga över gräshuggarnas envisa vana att väcka dem i arla morgonstunden genom att slipa sina liar. Men slipstenens möte med lien lät nu som lju­vaste musik i jämförelse med oljudet från gräsklipparen.

När kostnaden för arbetskraften steg och allt färre behärskade konsten att slå gräsmattor med lie blev emellertid också de mest traditionsbundna trädgårdsägare tvungna att skaffa sig en gräsklippningsmaskin. I dag är den oumbärlig och gräsmattan har blivit en självklar beståndsdel i varje träd­gård, även i klimat som lämpar sig bättre för kaktusodling eller renbete än för mjukgröna sammetsmattor.

Ibland kan det rent av förefalla som om trädgårdsskötsel är liktydigt med grässkötsel. I ett nybyggt villaområde i Bergslagen såg jag i somras träd­gårdar som skilde sig från den omgivande terrängen enbart genom att det i dem växte gräs, medan marken utanför tomtgränserna var täckt av lilje­konvalj, daggkåpor och förvildade krolliljor. Jag hör inte till dem som anser att naturen alltid är överlägsen det som trädgårdsodlaren kan åstad­komma, men i det här fallet var det uppenbart att där naturen slutade, där började fantasilösheten.

Men gräsmattan har inte bara blivit trädgårdens mest självklara detalj utan också den mest bekymmersamma. Det räcker med en blick på kemi­kaliehyllan i närmaste trädgårdscenter för att inse den saken. Mossdödare, ogräsmedel, konstgödsel och ständiga mödor krävs för att förverkliga drömmen om den perfekta gräsmattan.

Och om den förverkligas är den en katastrof, åtminstone ekologiskt sett. För fjärilar, bin, fåglar och ängsblommor är den ungefär lika gästvän­lig som en öken. Gräsmattan är en helt igenom artificiell företeelse. I naturen förekommer grässlätter bara om marken är för torr för att träd skall kunna växa där eller om betande djur håller annan växtlighet borta. Men den ”naturliga” gräsmattan, antingen den nu kallas savann, stäpp, äng eller prärie, är ett under av artrikedom jämfört med en välskött villagräs­matta, där till och med lågväxande örter som tusenskönor och veronika stämplas som hemska ogräs.

(…)

En blomsteräng i stället för den kortklippta gräsmattan har närmast blivit en modefluga under de senaste åren. Medeltidens trädgårdstrend kommer tillbaka, men det kan vara svårare än många tror att åstadkomma en trädgårdsäng. Man skall i princip göra precis tvärtom jämfört med anläggningen av gräsmatta. Jorden skall vara eländigt mager. Inte en gnut­ta näring får tillföras den. Det stimulerar nämligen de grova, glupska gräs­en som tränger undan den sprödare ängsfloran.

Har man en gammal gräsmatta kan man gå en genväg och helt enkelt inte klippa gräset så ofta och inte så kort som tidigare och sedan vara noga med att räfsa bort det avklippta gräset, så det inte förvandlas till ny näring. Det ger en chans åt de blommor som levt mer eller mindre inkognito i gräsmattan att växa upp. Prästkragar, rölleka och johannesört kan spontant dyka upp i ängsgräsmattan. Man kan hjälpa den på traven genom att sätta lökar av kungsängsliljor och gammaldags narcisser och plantera in gullvi­vor, smörblommor, käringtand, åkervädd, styvmorsviol, blåklocka (som bara trivs i den magraste av jordar), gulmåra och andra vildblommor.”

Lotte Möllers bok står sig än tycker jag, en klassiker. Det som ger en tidsprägel åt gräsmattekapitlet är att åkgräsklippare aldrig nämns, de hade inte spridit sig över landet 1992 då boken gavs ut första gången. En annan klassiker är En andra natur. En trädgårdsodlares bildningsväg av Michael Pollan från 1991 som även den satt djupa spår i mig.

Klicka och läs lite om vår slåtter, hur man svingar en lie och se söt räfsning

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,