Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


1 kommentar

Tilltro till byggnaden

  • Tro på byggnadens egenvärde.
  • Förstärk upplevelsekraften.
  • Underhåll varsamt för att rädda maximal materia till efterkommande.
  • Planera insatserna och upprätta ekonomiplan.
  • Använd material som åldras i samklang med sin omgivning.
  • Låt reparationen förstöras – inte originalet.
  • Få medkonsulter att förstå tankegångarna likaså hantverkare m fl.
  • Acceptera det naturliga åldrandet som en ofrånkomlig livsform. Det starkaste och perfekta är inte bäst.
Nybyggt bostadshus omkring 1910.

De här punkterna hade jag med mig från en internationell restaureringsutbildning i Rom när jag flyttade till Universumet. Jag har arbetat efter dem i allra möjligaste mån.

Här lever vi på husets villkor med skeva och sneda ytor, lutande golv, originalfönster med lösa innanfönster. Den gamla träpanelen har behållits överallt förutom på husets norrgavel, drängkammarens norrgavel och på hönshuset/ateljén.

Jag har valt linoleummattor på golv i bottenvåningen där det sedan 70-talet legat plastmattor. Innan dess låg där korkmattor vilket syns både på gamla foton och på de brädor som varit underlagsgolv. På övervåningen ligger det gamla fernissade grangolvet från 1924 kvar, det har bara strukits med fernissa igen. Här används linoljefärg, limfärg, äggoljetempera, kalkbruk (hydrauliskt och luftkalkbruk), taktegel av bränd lera, takpapp och gärna återanvändning av de gamla fönsterblecken, hängrännorna och stuprören med sina vackra koniska infästningarna. Farstukvistens gamla betonggolv med sparstenar ingjutna får vara kvar när kvisten restaureras. Den byggkonstruktionen tillhör husets byggtid.

Mitt förhållningssätt till tapeter är dock inte antikvariskt på samma sätt som de flesta bebyggelseantikvariers ser ut att vara. Papperstapeter javisst, men några med nutida mönster (köket på bottenvåningen) eller fel tidsepok och fel formgivare med tanke på att de sitter i en enkel bondgård och inte en borgerlig bostad (exempelvis William Morris mönster Willow Boughs från 1874 i köket på övervåningen). Det är alltså inte en fullständig rekonstruktion jag är ute efter när tapetsering genomförs, det är en stämning jag är ute efter.

Det som emellanåt varit det svåraste har varit att få vissa hantverkare att förstå mina tankegångar, därför är det bra att inte ha tummen mitt i handen utan kunna utföra många arbetsinsatser själv! Men i vissa delar har det också varit svårt att få min man ”med på tåget”, då har det blivit svårare att genomföra men när jag fått igenom min lösning på ett problem uttrycker han förnöjsamhet över det! Inom mitt yrke har jag också många gånger träffat privatpersoner som i mina ögon velat alltför mycket, vilket innebär förstörelse istället för förstärkning av det kulturhistoriska värdet.

Jag tycker fortfarande att min beskrivning av gården, som finns i bloggens marginal, stämmer:

Mitt Universum är en bondgård från 1910 i Mälardalen. Här pågår praktisk byggnadsvård parallellt med nyfiket undersökande av livet förr. Ett levnadssätt med viss långsamhet som ger livskvalitet utan att stänga ute omvärldens impulser. Kanske kan det kallas kulturhistorisk nutid…


4 kommentarer

”Där bor det äldre människor”

”Där bor ett äldre par, det är så mörkt kring huset, ingen fasadbelysning men väl knutlampa och sparsamt med ljuspunkter i fönstren.” Så brukar vi säga till varandra när ett sådant hus passeras. I några få fall lyser kanske till och med lysrörsljus i köket. I vissa rum är det helt mörkt. Det är vackert på ett stillsamt sätt, inte glammigt och mörkerförstörande.

Men det kan ju faktiskt även vara byggnadsvårdare som bor där i huset. Som vägrar fasadbelysning, likadana fönsterlampor i alla fönster, trädäck, kalhuggen tomt.

Men ärligt talat blir det svårare och svårare att uppleva detta stillsamt omtänksamma liv på landsbygden. I stan går det inte alls.

Och nu år vi själva de där äldre människorna som andra tycker lever alldeles för omodernt. Men vi trivs med vårt levnadssätt trots att jag personligen mer och mer saknar gelikar i alla åldrar att prata med och dela erfarenheter med om just den här livsstilen.


4 kommentarer

Gediget 1950-tal

Jag återkommer till de här svenska stensorterna – Kolmårdsmarmor och Brännlyckan. Så vackra. Snart ska byggnaden, där de här gedigna materialen finns, rivas. Tomten ska ge plats för ett nytt polishus.

Ek och gult tegel är likaså både svenska och gedigna material. Därför undrar jag över hur rivningen i Västerås kommer att gå till. Ska allt krossas till fyllningsmassor eller kommer en selektiv rivning att genomföras där de fina glaspartierna, beslagen, fönsterbänkarna, trappstegen, radiatorerna mm blir hållbart återbrukade? Jag vågar inte tro att det är så det blir.


Lämna en kommentar

Blänk

Knopparna på hurtsen blänker i höstsolen, solens återsken. De är tunga, genomgjutna och jag tycker lika bra om dem nu som då det begav sig. De sitter på ateljéns samtliga lådor och skåpluckor. En gång i tiden satt några av dem i mitt sista kök i Stockholm. Efter kompletteringsköp finns de nu här i Universumets ateljé och blänker funktionalism.


5 kommentarer

Levande natur

Allt i det här arrangemanget är levande material förutom svamparna som är gjorda av flirtkulor/flörtkulor med målad hatt. Jag tycker så mycket om de där svamparna som inte är av plast som många dekorationssvampar är numera. Men mest av allt är lavar och mossor fina. Mossorna, som här är gröna, klarar inte av att torka ut, då dör de men lavarna klarar av att torka ut helt.

”Fönstermossor” i form av renlav och islandslav är sen gammalt vanligt att ha mellan fönsterbågarna när man har ytterbåge med lös innerbåge. Det använder jag när andan faller på i fritidshuset. Här är återbrukade lavar som jag tagit bort under sommaren och förvarat torrt för att till hösten fukta dem så de blir mjuka så de formas efter fönsterbågarnas mellanrum.

Det kan man verkligen kalla nature vivante.