Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Genomsikt


Nu är vi där. Årstiden då man kan slå upp dörrarna mot omvärlden. Ateljén blir genomsiktlig bär dörrarna öppnas och det fungerar både höst och vår.

Den här sista bilden är från nu. Det har tillkommit en sak som ni kanske ser. Till höger finns en lodrätt placerad stör. Den finns där som stöd för den som så önskar när hen ska uppför trappstegen. Ett räcke ville jag inte ha där. Stören fungerar bra och ser lite ut som ett utropstecken tycker jag.


1 kommentar

Ett eget hus

Jag trivs med att – i snöiga vintern, kanske under stjärnklar himmel, eller i vårens ljumma vindar, i höstens virvlande lövblåst – gå ut till min ateljé. Jag trivs med att arbeta där. Rummet och inredningen därinne är något helt annat än i bostadshuset. Där är luftigare, där är lätt att arbeta, allt jag behöver finns i min närhet.
ateljén denna vintr
Jag kan lämna allt och stänga dörren till arbetsplatsen (och för all del även hemmet) ifall det är stökigt. Längtar jag efter vårljuden kan jag på husets baksida öppna stalldörrens övre halva en solig marsdag, sitta och arbeta utan att det drar runt benen samtidigt som jag hör fåglarnas kvitter och takdroppet. På vår och sommar står båda dörrarna ofta öppna. På senhösten bombarderar ekollonen tegeltaket och det låter väldigt mycket kan jag berätta. Årstiderna gör tillvaron spännande, de ger en dynamik åt året. Faktiskt trivs jag med att gå mellan husen här på gården. Det är inga långa sträckor men jag hinner uppleva väder och klimat. Jag vill inte ha allt under ett och samma tak, nej…
skottat
Och sedan i fjol har jag en omgärdad perennträdgård i direkt anslutning. Grinden syns till vänster. Just nu vilar den sig under snötäcket och behöver ingen omsorg alls. Utebelysningen ger ett bra sken, en lysrörslampa innesluten i opalglas. En moderniserad form av ”stallampa”. Ljuskällan är aldrig bytt sedan armaturen sattes upp 2001. Bara det.

Det var ett viktigt steg som togs när jag kom på att vi skulle göra detta uthus till mitt arbetshus. I skön och livsviktig avskildhet. Man behöver vara själv ibland.

Ett eget rum.
A Room of One’s Own är en essä av Virginia Woolf från 1929. Den anses vara feministisk. Lästips!

.


Lämna en kommentar

Trollslända

Jag har något i taket med skira genomskinliga vingar. Den rör sig och fläktar sval luft på mej.

Det är en fläkt.
Som en trollslända.
Den heter BLOW och kommer från italienska Luceplan med Ferdi Giardini som formgivare.

Trollsländan har suttit där sen ateljén invigdes. Vingarna kan fladdra i tre hastigheter.

Den gör inte mycket väsen av sig. Varken ljudmässigt eller utseendemässigt.

I själva kroppen finns belysning. Den har jag släckt för jämnan. Om jag inte någon gång städar då det är mörkt.

Jag gillar verkligen min BLOW. En takfläkt med enkelhet och vacker formgivning.

I ett annat hörn finns lilla datorhörnan där omgivningen kan växa till halvkaos om det vill sig. Som arkitekt har jag lika gärna lyrikböcker framme som BBR, Boverkets byggregler  :-)

.