Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


6 kommentarer

Albertus Pictor in reality

Äntligen har jag lyckats! Äntligen har jag sett Alberts målningar inne i Härkeberga kyrka utanför Enköping. Första gången jag stod utanför den stängda kyrkporten var som 19-åring med övriga familjen. Har försökt komma in några gånger senare men inte förrän i torsdags kom jag in och såg kalkmålningarna in reality.

Det här är den bäst bevarade kyrkan med Albertus Pictor målningar. Det är ju jubileum i år eftersom det är 500 år sedan Albert Målare och Pärlstickare dog.

Så här vackert utsmyckad med funktionssmide är kyrkporten. Den här gången var den alltså öppen…

Kyrkan är från 1200-talet, vapenhuset byggdes på 1480-talet samtidigt som valven i kyrkorummet slogs. I samband med detta målade Albert kyrkan. Senare har väggmålningarna kalkats över men inte valven. På 1900-talet avlägsnades väggarnas vitkalkning men väggmålningarna går inte att återställa till sin forna glans.

Inne i vapenhuset finns många bilder med djävulen, trollpackor, häxor och skrymt. De får inte komma in i kyrkan.

Livshjulet finns också här. Jag är i den ålder att jag är placerad i topp. Det är bara att vänta på fallet utför för att sen bli ett lik i vit svepning. Senmedeltidens tankevärld uppenbarar sig…

Den här bilden på väggen i vapenhuset fascinerar mig: här ”ser vi hur fan hjälper trollkäringar att kärna smör, som de stulit med hjälp av en s k mjölkhare, också den avbildad” som det står i kyrkobeskrivningen. Mjölkharen är ett ”skrymt”, som syns framför smörkärnan. Ända in i 1900-talets tankevärld har baran, eller bäran funnits i allmogens tankevärld. Baran var ett nystan som tillverkades med flera magiska ingredienser. Ägaren svor sedan att lämna sin själ till djävulen efter döden, så skulle nystanet, baran, föra mjölk och andra förnödenheter till gården. Jag tycker det är häftigt med avbildningen av ett så magiskt fenomen i form av en mjölkhare, senare baran. Plötsligt kommer man de medeltida människorna närmare.

Grimaser och fula figurer.

Inne i kyrkorummet är det vackert, rum och inredning har patina. Där finns sedelärande målningar för kyrkobesökarna att betänka, både vackra och hemska saker syns. Bänkinredningen är från 1755 med rester från 1600-talet.

Triumfkrucifixet hänger på plats mellan kor och långhus. Horror vacuii , rädsla för tomrum, råder. Alltså långt från vårt modernistiska sparsmakade inredningsideal.

Jona på väg att hamna i valfiskens buk.

Den vitkalkade kyrkan exteriört med vapenhus, långhus och kor. Sakristian på norsidan syns inte.

Alldeles nära kyrkan låg komministergården eller kaplansgården (förstås ligger en prästgård nära kyrkan). Besöket på Härkeberga kaplansgård blev en positiv upplevelse trots att vi var ensamma där och husen stängda. Det är endast öppen under sommarens helger.

Gårdens samtliga byggnader är timrade. På fägården, den del man når först från vägen, fanns en smaragdgrön gräsmatta… välhållet men att anläggningen är inte i bruk förstår man. På fägården fanns brunnen med hinkflöjel. Alla hus här runt gården har vasstak.

Så här såg gården ut då den var i bruk. Fotot är troligen från 1920-talet och är scannad ur boken jag nämner längre ner. Här fanns ingen smaragdgrön, jämnt klippt gräsmatta. Det hade förstärkt känslan av dåtid och gård i bruk ytterligarare om vi fått se detta! Jag undrar om det är gödselstacken som syns till vänster utanför fähusdörren. Jag skulle ha gissat att den fanns på utsidan gården men kanske var det inte så. Nu samsas gödselstacken på samma gårdsyta som vattenbrunnen.

Det här är lite av MrsUniversums käpphäst: hon vill inte göra ”för fint” hemma på gården. Trots att inga djur finns i lagården vill jag att känslan av bondgård ska finnas kvar, gården ska vara i bruk, likaså redskap. De ska inte ställas ut som rekvisita enbart. Åtminstone inte i mitt Universum. Så när jag nu lassat in hö i logen gör det inget om grässtrån ramlar ner på väg eller gräsyta. Och brännässlorna får finnas som påminnelse om gödselstacken, den kväverika jorden finns kvar och där trivs nässlorna.

Vasstak inifrån, precis som på loge och lagård i mitt Universum.

Mangårdsbyggnaden var envånig med tegeltak. Den vänstra delen hade byggts till. Framför det låga huset fanns blomstersängar och till vänster om den äldsta ingångsdörren med överljus, växte som sig bör en libsticka för att hindra olyckan att ta sig in.

Vårdträdet var en lönn. Vårdträdet var viktigt fick jag lära mej, för att förhindra brandspridning om elden kom lös.

Delen till höger om utknuten är äldsta delen. Panelen har rot och toppända vänd upp eller ner varannan gång. Till vänster är en senare tillbyggd del. Där är panelbrädorna jämntjocka (men inte jämnbreda).

Vackert trappsteg, trampsten till en visthusbod. Så här har vi vid hönshuset i Universumet från 1920-talet.

En annan lösning på trappa – två golvbrädor skjuter ut och på marken en trampsten. Det var nog inte lätt att bli gammal och mindre rörlig förr i tiden.

Drängstugan är inrymd här med överskjutande taksprång. Vasstaket har väldigt breda vindskivor och har rätt brant lutning så klart. Trampstenar nedanför dörren, yeah!

En vacker och välhållen fägata. Gärsgårdarna, gärdesgårdarna av trä med hank och stör, är i bra skick men gräset för välklippt för att stämma med den tid gården brukades. Vackert är det ändå…

Plötsligt kom ösregnet. Vi satte oss under ett entrétak till en visthusbod och tittade och  diskuterade bland annat byggande av trägärsgårdar, hur de görs rent praktiskt och hur de skiljer sig regionalt.

På väg till bilen igen. Man har lämnat ”öar” av vitmåra i den maskinklippta gräsmattan på fägården. Via den svarta porten når man fähuset för kossorna. Till höger därom, bakom en fönsterlös timmervägg, finns höskullen med direktkontakt med fähuset. Från fägården når man dasset som är hopbyggt med får- och gethus.

Dassdörrens handsmidda hasp.

Trampsten i form av trasig, förbrukad kvarnsten in till dasset.

Dasset vette mot fägården. Det hade tre hål men bara ett i funktion. Dasset var avsett för besökare. MrsUniversum gillar sådana museer eller besöksplatser där de gamla dassen fortfarande har sin funktion kvar.

Som gräsänka har jag inga fritidsproblem. Jag tycktes minnas att Härkeberga kaplansgård beskrivits i någon bok om svenska gårdstyper och hittade gården i Sigurd Erixons ”Svensk byggnadskultur”. Kapitlet om gårdstyper måste jag ju läsa än en gång efter en måltid med sval sallad under eken. Hittade en minneslapp med gårdstyperna stiliserade. Härkeberga komministergård i Uppland kan klassificeras som en centralsvensk gård. Kanske någon anar att jag är intresserad av regionala skillnader i byggnadssätt och av allmogens kultur…

 

Det handlar om M= mangårdsbyggnadens belägenhet i förhållande till fähusen, om portlider och om stängsling för djuren.

Det här blev ett mycket långt inlägg. Jag som hade tänkt hålla på i kökslandet. Nu går MrsUniversum dit, solen lyser ännu ett tag. På eftermiddagen fick jag ett trevligt spontanbesök av goda vänner precis då jag tjärat dörrar till drängkammare och tvättstuga klart. Det skriver jag om en annan gång, tror jag.


Albert Målare

Albertus Pictor var här i närheten för lite drygt 500 år sen. Han gjorde ”roliga” kalkmålningar i kyrkvalven. I år firar vi honom. Det är han sannerligen värd.  Jag har sett en av de första avbildningarna  av en människa med glasögon. Albert målade den. Kanske är det dags att i år besöka Härkeberga kyrka där hans målningar är många och välbevarade. Då ska jag i förväg undersöka när kyrkan är öppen. Ett antal gånger har jag stått där vid en låst kyrkport.

Frimärkena som ges ut i år gillar jag. På en utfallande bild med målningen Livshjulet från 1480-talet i Härkeberga kyrka i Uppland,  har tre frimärken stansats ut som egna enheter. Kul idé!