Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.


2 kommentarer

Komma överens

landskap2
landskap1
Detta landskap håller på att göra sig till mitt.
landskap3
Det blir svårare och svårare att stå emot det kulturlandskap jag uppfattar intagande. På försomrarna alltför inställsamt och sött kan jag tycka emellanåt. Ni vet, så där som människor som gör allt för att vara till lags. Det är jobbigt. Jag söker en kärna, något skavt, en egenhet, ja lite motstånd. Det är lättare att hitta detta under höstar och vintrar i detta behagliga landskap.

Annonser


2 kommentarer

Medelpad. Mellersta Norrland – 4

Nordväst om Sundsvall, nära Indal i Västernorrlands län, Medelpads landskap ligger en gammal gård långt bortom ära och berömmelse. Gudmundstjärn är namnet. En gång i tiden var man helt självförsörjande här.
resan61
Halvvägs från Indal
Gården, som låg i väglöst land, var i bruk från 1700-talet fram till 1943. Skogsbilvägen byggdes först 1961. Gården är byggnadsminne och markerna naturreservat. Idag finns dryga 20-talet byggnader bevarade.
Gudmundstjärn var ett av de sista riktiga självhushållen i vårt land där nästan allt som behövdes för överlevnaden producerades på gården. Så sent som på 1940-talet var det bara ett fåtal saker som köptes utifrån. Fem generationer i rakt nedstigande led bodde här och för varje ny generation tillkom ett antal nya hus för olika ändamål. Som mest fanns här ett 30-tal byggnader. Under 165 år som Gudmundstjärn fungerade som självhushåll tillverkade kvinnorna på gården de kläder som behövdes. Ull kardades och spanns. Lin rötades, bråkades och häcklades. Det vävdes och syddes. Vadmal stampades i egen vadmalsstamp. Männen byggde hus och tillverkade redskap genom att timra, såga, hyvla, karva, smida. Man bodde i generationsboende och tillsammans skötte man kreatur och mark.
resan76
Bron med pardörren in till den äldsta mangårdsbyggnaden.
resan65
Man kan komma till gården antingen nerifrån sjösidan eller uppifrån skogen. Väljer man det senare är vyn denna då man närmar sig – där ligger gårdstunet och sjön syns långt där nedanför. Till höger syns det nyare bostadshuset från 1900-talets början.
resan66
Gårdstunet är välhållet. Inget sly kommer upp, vårdträden är några vackra rönnar, så typiska för norra Sverige.
resan72
resan71
Alla byggnader har tak av hyvlad spån. I äldsta mangårdsbyggnaden ligger trobräderna, underlagsbrädorna eller rotet som man säger norrut, från nock till takfot. Där emellan skymtar spånläggningen.
resan74
En bagarstuga är ett måste på en norrländsk bondgård före förra sekelskiftet. Denna brukar det fortfarande bakas tunnbröd i.
gudmundstjarn-002
Foto Länsstyrelsen i Västernorrland.
Stugan från tidigt 1900-tal har haft problem med hussvamp i grunden hade jag läst i nummer 3/2014 av Husbyggaren. Nu såg jag resultatet av den saneringen. Halvan, som inte var införstådd och inte är i branschen, stönade tyst. Och jag, jag dokumenterade inte ens. För det såg inte så bra ut. Först senare insåg jag att just därför borde jag ha fotograferat. Att trägolvet helt nytt (vad det bestod av tvistar vi om) är förståeligt men trösklar av rostfri plåt med dörrfoder som slutade en bit upp på väggen. Mycket var nytt och ”fel” trots att tapeterna var nytryck av gamla sådana. Nymålat, rent och fräscht. Man hade passat på att göra en total make-over när hussvampen ändå skulle bort. Jodå, jag vet att hussvamp är en byggnads största fiende. Tidigare reparationer på 1970-talet hade gett grogrund för svampen då dräneringen inte varit fullgod. Att en ny dörröppning var upptagen på andra sidan farstun för att rörelsehindrade ska få tillgänglighet kan jag förstå. Men dörren – en helt nymodig sak utan försök till anpassning? Ok, det är lätt att vara förståsigpåare men vi undrade hur den antikvariska kontrollen skett. Vi fick oss ett samtal om vad som är bevaransvärt och vad som ger en gammal byggnad dess identitet. Kanhända har man efter saneringen planerat en helt annan funktion i huset jämfört med tidigare.
resan70
En häst hade man haft på gården, stallets fönster syns här.  Rampen är gången upp till torrdasset och nedanför finns hönsgården. All gödsel togs tillvara för odling av åkermarken.
resan69
Detta är ett av de bästa torrdassen jag besökt som varit i bruk. Man förstår sammanhanget med vikten av kretslopp som är så viktigt för levandegörandet av livet förr.
resan67
Som sagt – slipstenars arrangemang är alltid intressant att se.
resan55
Den ståtliga storhässjan står numera tom men är avsedd för torkning av säd bundna till kärvar. De hissas upp en och en med block och talja via den den svängda träanordningen i toppen. Där tog en man emot kärvarna och placerade axen mot solsidan.
resan75
Den här bäcken gav genom fördämning energi året om till kvarn, vattensåg, spånhyvel, vadmalsstamp – you name it.
Utöver det dricksvatten, vatten till kreaturen, kylning av mjölk, klädtvätt. Har jag glömt något?
resan54
Ramsågen och kvarnen drivs med ett vattenhjul. Funktionen testas nu och då.
resan53
Spånhyveln kom till på 1920-talet och behövdes för att få fram spån till alla dessa tak.
resan60
All mark som kreaturen inte fick komma åt var inhägnad med gärsgårdar av trä. På sommaren släpptes kor och getter varje morgon fria på skogen där de betade. På kvällen kom de hem till ladugården för att mjölkas. Idag inhägnar man djuren istället för odlingarna. Av de kulturfastigheter jag besökt är det Stensjö by i Småland och Gudmundstjärn i Medelpad som har flest löpmeter gärdsgårdar.
resan58
Här kommer bäcken strilande ner till sjön Gudmundstjärn:
resan59
Ett besök i Gudmundstjärn rekommenderas å det varmaste! (Guidning sommartid på vardagar.)

 


5 kommentarer

Mellersta Norrland – 3

Jodå, jag var på visning av Öppen trädgård hos the Secret garden. En trädgård med symmetriska rabatter blandad med trolsk natur. Mina bilder är bleka avbildningar av en liten jämtländsk pärla som avbildas desto bättre av skaparen själv.
resan32
resan35
resan34
resan33
Till min egen gård tar jag med detta: vilda växter som bildar rabatter, fallskydd, vid en gräsramp in till ett av uthusen. Där fanns vad jag kunde se brudborste, olika slags gräs, gårdsskräppa, maskros, en flockblommig sak, stormhatt, midsommarblomster och smörblommor i en salig blandning. Det där var vackert och funktionellt.
resan37
Mitt i skogen kom efter flera mils körning en vägskylt. Svängde av mot Grundtjärn där en annan bloggerska finns. Det är intressant att med egna ögon se det ångermanländska landskap och den plats som beskrivs så poetiskt.
resan40
resan38
resan39
Jag gillar verkligen galvad pannplåt, grått som ett gammalt spåntak :-)
Ekonomistål och Pokab tillverkar.


Inte alltför långt därifrån bor hon som har skriver bloggen Bland skog och hav.  Byn heter Skalmsjö. Här finns ett ångermanländskt landskap med ett mer levande jordbruk:
resan44
Höskörden är i full gång.
resan45
Ni ser huset där borta.
resan46
På nära håll ser det ut att behöva lite omvårdnad. Att det står så många tomma och stiliga hus i dessa vackra landskap är en stor sorg. Att storstadsnormen gäller, att urbaniseringen inte stoppas upp tror jag är en farlig väg att gå. Hela landet lever inte.
resan48
Mjölkkor finns det dessutom. Fortfarande. Jag har glädjande nog sett många kor på denna resa. Enligt statistiken finns flest mjölkkor i Östergötland. En eloge till alla mjölkbönder som ser till att vi får svensk mjölk och öppna landskap även i norra Sverige!!! Ni är hjältar som arbetar i motvind. Alldeles för ofta förgäves.
resan43
I den nedåtgående solen stannade jag vid Myckelgensjö gammelgård, en kulturhistoriskt mycket intressant ångermanländsk bondgård. Dukade upp den medhavda kaffetermosen med dopp på trappan i kvällningen.
resan42
Fönster intresserar alltid. På flera av gårdarna som passerats finns spårfalsade fönster. Så även i Myckelgensjö. Inget kitt krävs eftersom glasen träs in i ett hyvlat spår i båge resp. spröjs.
resan41
Blåklockor är nog min favorit bland vilda växter. Ett omålat härbre i bakgrunden gör inte saken sämre.
resan13
Och ja, så här kan en gård förvandlas till könlöshet. Men granngården är bevarad, se bara:
resan12
Den här gården tror jag nog är i goda händer. På Klovsta finns massor att göra och ägarna verkar ha hittat rätt. Just nu bloggas det härifrån mer om lantbruk än om inredning och pinaler.
resan11
Ångermanland är ett levande landskap, människorna är idérika, tar tag i sin situation tycks det. Här på landsbygden händer mycket kan jag mig se, höra och läsa.
resan10
Torsåkers lilla kyrka är vackert belägen på slätten vid Ångermanälven. Härifrån kommer en del av mina rötter långt tillbaka. Och här började häxprocesserna på 1600-talet. Om någon av mina anmödrar avrättades har jag inte undersökt än.
resan51
resan49
resan31
resan30
resan29
Så har jag varit med och lagt hyvlad stickspån på en liten lada. Jag var inte ensam, vi var fyra. Min bättre hälft Halvan förstås, han var med på hela resan. Vi lade hyvlad stickspån med längden 52 cm i tre-lagstäckning och spikade med blank (ej galvaniserad) och tunn trådspik. På det här taket är spånen lagda från ett och samma håll – allt för att vintervinden ska ”smeka” taket och inte riva bort spånen under höststormarna.

Det är absolut inte svårt att lägga hyvlad stickspån. Det gäller bara att blötlägga dem en tid före spikning samt att se till att ha rätt ände upp så att regnvatten inte tränger in i de hyvlade ytorna och minskar livslängden.  Vackert blir det. Minst lika vackert då det blir silvergrått inom ett år (likt pannplåt). Normalt har man aldrig strukit spåntak med trätjära. Den svåra konsten är att leta bra ämnen (gran eller fur) hyvla dem på rätt sätt i spånhyveln så de blir av god kvalitet. Hantverkarens kunskap ska inte förminskas!

.


19 kommentarer

Räfsa

Räfsor är redskap av trä för att samla ihop hö (eller halm) på vallen, åkern.
räfsa
De här höräfsorna är populära inredningsdetaljer i ”lantlivsboendet”. Och hur ofta hör jag inte att de kallas kratta. Då mår jordbrukaren i mig väldigt dåligt och tänker på hur snabbt kunskapen om agrara levnadssätt försvinner. Nu när staden blivit norm.

Räfsa var ordet på det vackra träredskapet. Och hö är torkat gräs som blev foder till kreaturen :-)

.


4 kommentarer

Slåtter

slåtter1
slåtter2
Igår påbörjades lieslåttern upp mot ekkullen. Nu hoppas vi på godväder så det torkar. Det går på ett par dagar vid gynnsam väderlek om man rör upp det en gång om dagen.
Förr, innan man började torka hö genom att hässja det, räfsades höet ihop till en hög på kvällen innan rånnen som man säger här, daggen, fallit för att bredas ut igen morgonen därpå. Så höll man på tills höet var torrt nog att lassas in i en hölada eller köras med höskrinda upp på höskullen.
gräset
I år har gräs och örter fått växa fritt även på den långsmala triangeln med äppelträd. Det är oerhört mjukt och inbjudande fortfarande så det får anstå något innan vi slår det.


Sång efter skördeanden

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldig skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

Erik Axel Karlfeldt

ur Fridolins visor och andra dikter, 1898.

Här läses dikten upp i svt:s Öppet arkiv

.


4 kommentarer

Fågelbad

I Världsnaturfondens (www.wwf.se) tidskrift WWF EKO nr 2/2015 har jag bidragit med en bild på fågelbadet jag göt för några år sedan. På näst sista sidan, sidan 23 i tidningen, hittar ni bilden och beskrivningen på hur man steg för steg gör ett fågelbad i betong. Kompisen Lotta och jag gjorde var sitt betongfat med rabarberblad som gjutform. Det var absolut inte krångligt. Men fler än ett har jag inte gjort.

Mitt eget blogginlägg från 2010 hittar ni HÄR. Jag menar att byggnadsvård hör ihop med landskapsvård och omsorg om naturens flora och fauna. Livet är verkligen mångfacetterat! Djupare än bara en yta. .


Lämna en kommentar

Höst på den sörmländska landsbygden

Höst i den sörmländska byn av Mats Ottosson
Höst i den sörmländska byn.  Akvarell av Mats Ottosson.
Gissa om jag trivs med hösten på landsbygden? Massor.

Och samtidigt kan jag njuta av skyltarnas och gatlyktornas glitter i stadens våta asfalt och stadens höga tempo och kulturutbud. Både stad och land har mycket att ge mej, men jag har nu valt att leva och bo på landsbygden sedan länge.

Konflikterna som finns mellan stad och landsbygd oroar mig. Att värna om mångfald och öppenhet och allas våra grundläggande demokratiska rättigheter känns allt viktigare. Vare sig vi är stabor eller lantisar. Jag har börjat läsa den här bloggen.

.


11 kommentarer

Självbindare

Jag skrev om att återkomma om utflyktsdagen i september med traktorer och gamla jordbruksmaskiner. Det blir lite om en fantastisk makapär – självbindaren Herkules.
självbindare5
NE: självbindare, skördemaskin för stråsäd. Självbindaren skär av säden och samlar den i kärvar, som binds med en mekanisk knytapparat.
självbindare4
Herkules dras här av en traktor men den går även att dra efter hästar.
självbindare3
Resultatet när den gått fram är kärvar som ligger på rad, ihopknutna med snöre.
självbindare2
Självbindaren uppfanns redan 1875 men genom att den har en komplicerad konstruktion och därmed blev dyr, dröjde det till in på 1900-talet innan den blev vanligare. På 1940- och 50-talen ersattes den av skördetröskan.
kärve med snöre
Kärve (nek) ombunden med ett snöre som syns om man tittar noga.
kärve bunden med strån
Här ligger en kärve (nek) ombunden med halmstrån som man gjorde då man skar säden med skära eller slog med lie. Det var kvinnor och barn som brukade göra kärvarna innan självbindaren tog över.
Nationalencyklopedin förklarar:
kärve, en med halmband eller snöre (skördegarn) sammanhållen bunt av (vanligen) stråsäd eller halm.
nek, sydsvenskt ord för kärve.
skyl,  form för torkning av sädeskärvar, Långskyl= trave, förr vanlig form för torkning på fältet av sädeskärvar, parvis uppresta mot varandra med sädesaxen uppåt och med sex eller flera par i varje
självbindare1
Det här är en komplicerad maskin med tre långa trästörar som roterar sinsemellan, en duk som rullar med den avkapade säden på och portionerar ut den i lagom mängd, därefter binder apparaten ihop till en kärve. Det var ingen vidare bra förklaring så här kan ni se en film med samma typ av självbindare som ovan i funktion. Trots hela den komplicerade konstruktionen tycker jag att det är mest märkligt att det går att göra en knut på snöret som binder ihop kärven :-)

Gamla metoder i jordbruket demonstreras i Stenudden, Luleå 2009. Självbindaren är en Herkules av samma typ som på mina bilder. Till skylarna som man gör använder man en stör i mitten. Så har man inte alltid gjort.

Jag minns första gången jag såg ett skördat sädesfält med skylar och en parkerad självbindare. Det var nära Björsund i Sörmland och jag stannade men saknade den gången kamera. Det var oerhört vackert med skylarna jämnt fördelade på den stooora halmgula åkern. Sinnligt helt enkelt.

Visst är det väl intressant med agrarhistoria! En historia som vi alla har anfäder som varit delaktig i på något sätt.

.