Mitt Universum

Byggnadsvård med kulturhistoria.

Bondgårdens djur

8 kommentarer

Här på gården fanns två hästar, 8 kor samt ungdjur, ett par grisar och ett okänt antal hönor. En katt hörde förstås också till. Det fanns inte fler djur än att man hade ett personligt förhållande till och egennamn på alla, det var innan dagens djurindustri uppstod. Syskonen Agnes och David hade tillsammans drivit jordbruket efter sina föräldrar från 1924. När de dog, hon 77 och han 75 år gamla, med några månaders mellanrum år 1966, upphörde jordbruket. De sista djuren som försvann var hönsen som nackades efter de gamlas bortgång. Efter det blev gården ett ”sommarställe” på landsbygden – tills Halvan & Mrs Universum tog över.

Men än idag är gården välbevarad med alla sina byggnader. Det kan tyckas att de stora ekonomibyggnaderna är otympliga och besvärliga att ta hand om och underhålla, men jag ser det som ett förtroende att se till att de finns kvar. De skapar ett förtroligt och gediget gårdsrum, gårdstun. Platsen har valts med omsorg och byggnaderna har vuxit fram organiskt allt efter behov.

Författare: MrsUniversum

Mrs Universum lever nu, blickar bakåt, tänker framåt. Tycker inte nödvändigtvis att allt nytt är bra. Tycker inte heller att allt gammalt måste vara bäst :-)

8 tankar om “Bondgårdens djur

  1. Wonderful photos! My favorite is ‘Griseknoen’.

    Gillad av 1 person

  2. Jag har nog aldrig sett någon sitta med en gris i knät, vilken underbar bild! Men kalven som vi hade första tiden i nya landet blev en lekkompis särskilt för småsyskonen. Stor igenkänning i de härliga bilderna, särskilt vad gäller arbetet med höet. Männens bara överkroppar minns jag väl, men hon i långärmat och hatt (!) verkar malplacerad. Sen minns jag inte hästkärror i höskörden, utan slädar, medarna gled lätt över stubben. Sittande på släden fick jag en gång en groda i stöveln och en chock.
    Ja, korna mjölkades ute på sommaren men jag tror att jag aldrig någonsin såg en man mjölka. Värdefulla bilder som berättar om livet som det levdes förr.

    Gillad av 2 personer

    • Bra att få höra om dina erfarenheter!
      Min känsla är att hon i långärmad klänning och hatt ställts upp bara för att låtsas medverka i skördeanden. kanske kom hon med kaffe just när grannen/amatörfotografen Lundqvist kom förbi. Han bodde på en närbelägen bondgård. Vi tror att hon är Davids hustru. Kvinnan bakom är Agnes, hon har huckle, förkläde och kortärmad arbetsklänning – väl anpassad klädsel till höhässjning. Det här med släde med medar på sommaren känner jag inte till, däremot hästräfsan som hästen drog och som syns på två av fotona. Den där vagnen som hästen till vänster har förspänd vet jag inte vad det är, inte heller vad som står uppe på flaket. Halvan o jag har diskuterat men inte kommit fram till något entydigt svar. Det är inte en höskrinda, dels behövs den inte vid hässjning av hö som ska torkas, och en höskrinda är stor med glesa spjälor. I en sådan ska rymmas en mycket stor volym hö. Så – vad kan det vara? Vad användes släden till som du åkte på? Hur benämndes den?
      Joo, små söta grodor kan skrämmas – eller små barn kan bli skrämda av sådana. Riktigt små grodor som nyss tappat svansen var kul att fånga i handen – men då hade jag koll på läget förstås. Själv blev jag äckelintresserad när ett råttbo kom fram då höet mejats ner. Där låg flera blinda, rosa minifigurer som inte kunde göra något. Jag tor någon vuxen dödade dem men då såg jag inte på.
      David mjölkade tydligen korna, gissningsvis både ute och inne i ladugården. Kanske hade han och systern kommit överens om den arbetsfördelningen. Annars skulle han nog inte ha lått sig fotograferas med den sysslan, det var ju normalt kvinnogöra. Men han hade tydligen ”bitit huvudet av skammen” :-) Fint kan jag tycka.
      Som sagt, roligt att höra om dina egna minnen av höskörd. Använde ni stång- eller linhässjor?

      Gillad av 1 person

      • Nu har jag pratat länge med min syster som släktforskar och samlar information från olika släktingar. Det jag skriver om är hos farmor i Nordkarelen i Finland. Jag kan tänka mig att den där släden kanske fanns i en lada på utmarkerna och att den kanske användes till att transportera störarna som höet träddes upp på. Det var alltså varken stång- eller linhässjor utan störar med tappar så att man fick stackar, många såna blev det. Läste någonstans att det kan kallas för krakar på svenska. I med nedersta tappen och så en näve med hö som man snodde ovanför tappen så att höet sen låstes där och inte rann ända ner till marken. Jag måste konsultera bror min och fråga om det överhuvudtaget fanns någon höskrinda eller om det bara var ett enkelt flak när man tog in höet i ladan där vi sen trampade för glatta livet.

        Jag frågade också syster min om det fanns några foton på hästar och andra djur, men nej, det var bara folk som blev fotograferade, märkligt nog. Jag får nog lov att mejla min kusin som växte upp med farmor, han vet ju förstås besked.

        Gillad av 2 personer

        • Jag fattar, sådana där krakar har jag sett under en finfin resa i ryska Karelen. Däremot har jag inte förstått helt hur man la upp höet på dem – liiite klokare blev jag av din förklaring.
          Vet du vad – jag tror att du hade en fantastisk barndom när du var hos din farmor. Fantastisk!!!

          Gillad av 1 person

  3. Så roligt att se bilderna på gården när den var en ”riktig” bondgård! Visst är det nåt tryggt över samarbetet häst och folk – tänk så mycket trevligare än att umgås med en traktor! Effektivare kanske, men inte det nära förhållandet som med hästen… Vi har mycket bilder i våra respektive familjealbum från vinter och skogsarbete med häst. Man blir så varm inombords av att se hästförare och hans fyrbenta kompis.
    Det är verkligen ovanligt att se en karl som mjölkar korna, men man var väl tvungen att göra det som skulle göras, vare sig man var man eller kvinna.
    Grisens ”rastgård” – är det där du har perennrabatten nu? Katten – är ni säkra på att den svartvita missen hette Grålle??? :-)
    Jag hade en fin stund med bilderna och kommentarerna som kommit in! Tack :-)!

    Gillad av 2 personer

    • Ja, man blir nog inte samma sorts vän med en traktor som ett levande tamdjur – åtminstone inte jag :-) Bara getterna vi hade här ger så fina minnen.
      Och en del av grisarnas ”rastgård” är nu perennträdgård – med okantade brädor mot ladugården som på det gamla fotot.

      Gilla

Tyck till om du vill!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.