Handgrävda diken

Handgrävda, öppna diken är en bristvara i den här delen av landet. Stora delar av åkermarken är täckdikad, även det kanske för hand med ett redskap som på bilden nedan, men i fallet med täckdikning ser man ser ingen skillnad på om diket är grävt för hand eller med maskin.

Denna smala träspade är den första generationens redskap för täckdikning kan jag tro. Till dessa täckta diken användes nergrävda tegelrör.

När jag ser öppna handgrävda diken hoppar jag högt av glädje, kanske ger jag till ett glädjetjut. Tänk att de har bevarats! Tänk att någon kanske förstått storheten i att bevara uttrycket som handgrävda diken ger landskapet. Ty de försvinner i snabb takt. Hur lätt är det inte för en traktorgrävare att ”förbättra” till det som kulturhistoriskt är sämre. Självklart kan man rensa ett handgrävt dike med maskin men det måste styras upp och genomföras med känsla och det är inte självklart att det görs. Tänk att byggnadsvårdens tidskrifter aldrig tar upp det här landskapsvårdande karaktärsdraget.

Ty landskapsvård är just vad det är det här med handgrävda diken.  Du vet väl att ett handgrävt dike skiljer sig avsevärt från ett maskingrävt och att floran längs dikesrenen kan vara helt underbar…