Mangla tvätten

Har ni sett en sådan här mangel någon gång? Under en fantastisk tid i mitt liv hjälpte jag till med att dra en sådan mangel. Linne- eller halvlinnedukarna blir nog aldrig så fina som när de manglas med en sådan här bumling. Den stora mangeln med stenar som tyngder är numera i min ägo men jag använder jag en elektrisk kallmangel till vardags.

Stenmangling

Klicka på teckningen för att se ett foto med en mangel av samma typ.

En mangel av den här typen finns på tvätterimuseet i Vårby söder om Sthlm, Masmovägen 20-22.
Det har öppet på söndag den 2 mars klockan 12-14. Visning av tvätterimuseet kl. 12.30. Servering i bostadshuset.
Entré: 20 kr
T-bana eller buss 172/740/865 till Masmo. Promenad 300 meter under Botkyrkaleden via Örbrinken ner till Masmovägen vid Albysjöns strand. Till vänster efter ca 100 meter på Masmovägen, så hänger tvätten på tork!

I romanen Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson från 1935 är temat stadens förhållande till landet, samt stadsbornas dito gentemot landsbygdsbornas. Här beskrivs bl a hur bönderna i Sörmland övergick till att tvätta stadsbornas kläder då jordbruket inte längre lönade sig och industrialiseringen fortgick. Vill man se den realitet det innebar är tvätterimuseet en riktig guldklimp. Hur livet gestaltade sig innan tvättmaskiner förekom kan vara nyttigt att få se :-)

.

15 reaktioner till “Mangla tvätten

  1. Ja stenmangel är oslagbart till linnedukar. Har dock haft förmånen att använda en elektrisk. Numera har jag en gjutjärn som på den andra bilden och den får duga. Dessutom är den vacker i vardagsrummet!

    Gilla

    1. Ja, de gamla trotjänarna är fortfarande bra på sin sak.
      Den i gjutjärn är stilig! Men den gamla mangeln jag nämnder skulle inte rymmas i vardagsrummet tillsammans med övrigt möblemang :-)
      Förr hade man ju mangelbodar, ett helt hus för en mangel som användes av flera i bygden.

      Gilla

  2. Jag har inte använt denna helt manuella modell men väl en elektrisk stenmangel. Jag sommarjobbade som hemsamarit (det hette så då!) för länge sedan och blev på ett ställe ombedd att mangla med hjälp av detta monster. Till min stora fasa! Jag hade aldrig sett eller använt en stenmangel tidigare. Glöm absolut inte att lägga in rullarna innan du sätter igång den var uppmaningen. För då skulle hela den stora tunga överdelen vara tvungen att lyftas upp för hand och det var inte mindre stenar som kunde plockas bort en och en utan en jättelik stor och tung platta.
    Kan väl bara säga att jag var mycket lättad när jag var klar utan missöden. Förmodligen blev det slätt och fint men det kommer jag inte ihåg…

    Gilla

    1. Vilken historia du berättar Annica. Förstår att det var skrämmande. Själv introducerades jag till manglingen av en person som använt mangeln många gånger tidigare – en mangel-mentor :-)

      Gilla

      1. Mangel-mentor – vilken fin titel! Det finns nog inga sådana idag när de flesta inte bryr sig om att mangla. Jag hade behövt en som hjälper mig med mina linnedukar, tycker det är svårt att få dem fina (så de används tyvärr inte så ofta).

        Gilla

  3. Om man ska magla linnedukar slår inget en stor stenmagell. Linnet blir jätteslätt och nästan glänsande. Saknar den stora stenmaglen från lägenheten i stan.

    Gilla

  4. Det fanns faktiskt en elektrisk stenmangel i vårt studentbostadsområde. Precis det som Annica blev varnad för hände mig. Det var inte roligt att behöva kalla på vaktmästaren som skulle lyfta upp den tunga stenskivan igen. Det är en lyx att sova på nymanglade lakan!

    Gilla

    1. Men va? Inte trodde jag att du var över 100 år ;-) Precis som jag…
      Men visst är det fantastiskt att ha fått se och känna resultatet av en stor stenmangel?
      Den jag använde hade ingen stenskiva utan var av allmogekaraktär och helt i trä men med stora stenbumlingar på toppen som tyngder. Den körde också snett ibland men jag lärde mig hur man som två kvinnor kan ordna till detta.

      Gilla

      1. Jag är nog 150. Har ju fyra fina barnbarn. Just idag skrev jag också hos någon att vi inte hade vatten i kran förrän jag var tolv, dessförinnan var det vatten ur en källa som gällde. Igår var det där min mor var i sina minnen på äldreboendet. ”Måste bära vatten”, sa hon. Det är en lång resa jag har gjort, inser jag.

        Jag tror att de där stenmanglarna fanns kvar ganska länge i vissa hus. Det nya HSB-hus vi flyttade in i närjag var tolv hade elmangel som jag alltid stod vid när mamma hade tvättstuga. Men jag minns ju också bykandet i stora betong(?)kar när vi bodde i Finland. Dem var det roligt att plaska omkring i.

        Gilla

        1. Det där är hur värdefulla erfarenheter som helst. Går knappast att få med modersmjölken idag, åtminstone inte i här i Norden. Du berättar väl vidare förmodar jag… mycket bättre än att läsa om livet förr i etnologisk litteratur.

          Gilla

        2. Det är väldigt värdefulla erfarenheter. Det var till exempel mycket lätt med den bakgrunden att bo primitivt i Indien när vi gjorde en långresa för ett antal år sedan. Jag skulle tro att Finland en period utvecklingsmässigt låg femtio år efter Sverige, p.g.a. krigen. Jag och min storasyster är lindebarn till exempel vilket våra jämnåriga här häpnar över.

          Gilla

  5. Det var även stor skillnad på mellansverige och södra Sverige jämfört med den norrländska landsbygden, kanske framför allt inlandet. Säger jag med erfarenhet från en familj där mangeln jag nämnt användes fram till 70-talets början. Lindebarn är jag dock inte, skulle gärna vilja veta hur barnen lindades.

    Gilla

    1. Jag vill minnas att mamma berättat att vi hade armarna fria, att det bara var benen som lindades. När jag nu googlar på finska så blir jag förbluffad – det är modernt och inne med lindor igen och då hela kroppen! Även i Sverige finns en diskussion om detta på bloggar och andra sidor. Jag ska se om jag kan få något svar av mamma när jag besöker henne nästa gång.

      Ja, Sverige är ju ett långt land, så skillnaderna var säkert stora.

      Jag har en bild av en tvättmaskin som står ute på backen hos mormor, vid bastun. Dit leddes vattnet från en källa i skogen. Den rena tvätten vreds ur mellan två valsar som satt fast på maskinen, det skedde genom att man vevade manuellt. Annars var ju just vridandet av tvätten tungt, det minns till och med jag. Jag minns också den bykgryta som mormor hade vid sjön, där lutvättades vitvätten, men det måste ha varit före den nya bastun. Tvättmaskinen kom på 60-talet till dem, tror jag.

      Gilla

Kommentarer är stängda.