Mitt Universum

Om byggnadsvård med kulturhistoria.

Jag blir inte provocerad

11 kommentarer

… av krönikor och debattartiklar som beskriver och gör narr av stelbenta och likriktade byggnadsvårdare som slänger ut pengar i mängd på sina hus och förvandlar dessa till något helt annat.
Nej det blir jag inte!

Jag blir inte provocerad av spetsiga krönikor om oss byggnadsvårdare (de visar lika mycket brist på kunskap hos krönikören själv). Nej, jag tycker det känns bra att någon rör om i grytan så vi får tänka till. Jag provoceras inte personligen därför att jag inte känner igen mej i det som beskrivs, jag känner mej inte träffad. Inte alls. Här i Universumet går vårdandet i långsamt, få dyra specialdetaljer köps in trots att speciallösningarna är ganska många, vi är inte helt dominerade av modet, varken det som existerar inom byggnadsvården eller i världen utanför. Men jag känner till ismerna och modena.  Genom att ta arbetet i långsam takt hinner vi anpassa oss efter huset. Det  hör också ihop med byggnadsvård av privata bostadshus, att mycket görs av ägarna själva för att ”lära sig” huset.  Endast där det krävs hantverksskicklighet som vi saknar, anlitar vi byggnadsvårdare duktiga hantverkare. Det är viktigt att komma ihåg att det är stor skillnad på byggnadsvård och en  vanlig hemmagjord snabbfixrenovering.

Ni anar inte hur olik salen blev det jag fört tänkte mig som nyinflyttad, ajajaj…  Då var tanken fondvägg, danska kvadratiska reoler längs ena långväggen med utvalda moderniteter placerade på exakt rätta ställen därpå, varför inte några Pungovaser med carrarraglasyr av Stig Lindberg  och andra klassiker ;-)  Vilken tur att jag hann omvärdera situationen och rummet. Jag älskar visst det modernistiskt sparsmakade – men inte i den omfattningen här i huset! Det är skönt att slippa stirra sig blind på en enda trend och anpassa sig efter den, skönt att se fördelarna med det ena och det andra, kunna njuta vänners nybyggda hem med minimalistisk inredning. Det ger ett djup åt tillvaron. Om man resonerar så kommer inte bostäder förstöras, förvanskas genom att väggar rivs, rumsfunktioner byter plats osv.  Naturligtvis är det en utopi att inga förvanskningar, ingen förstörelse ska ske men bättre än dagsläget kan vi nog få det, kanske med lite mer styrning/information/utbildning uppifrån. Det skulle behövas mer styrning även av kommunernas detaljplaner. Här i landet är vi lite osäkra, emellanåt lite fantasilösa och därmed otroligt beroende av andras åsikter, därför går vi alla i samma riktning. Här behövs folkbildning – törs man skriva det? Och vem som ska sköta detta har  diskuterats så länge jag varit yrkesverksam.

Jag vidhåller min ståndpunkt att ”byggnadsvårdsindustrin” och retrotrenden skapar onödigt höga priser särskilt på nytillverkade inredningsdetaljer/ reservdelar. Jag tar ett lite larvigt exempel här – att betala 119 kronor för 3 meter hyllpapper tycker jag nog är i överkant. Jag väljer en annan tillverkare, dock inte för att jag inte har råd utan för att jag inte vill gynna något jag inte tror på.  Min inställning kan nämligen liknas vid: ”Mera hyllpapper till folket!” ;-) eller vackrare vardagsvara, bättre byggdetaljer, för flera. Okej, jag vet att det är vanskligt-  ändå har jag den ståndpunkten. Kanske är det egoistiskt men jag vill kunna röra mig här i landet och bli glad av det jag ser, inte behöva bli deprimerad över hur det byggda kulturarvet där jag inkluderar bostäder, förstörs.

Detta här har man försökt med långt tidigare. Och misslyckats. Ni som känner till Hemutställningen  1917 på Liljevalchs vet att duktiga arkitekter och formgivare skapade inredningar, möbler, glas och porslin avsedda för arbetarklassen och därmed till priser som inte skulle vara övermåttan höga. Men, som det står i wikipedia ”Arbetarklassen, som man hade vänt sig till, lyste dock med sin frånvaro och visade sig ointresserad. Istället blev “vardagsvaran” på Hemutställningen ett nytt mode för överklassen.” Och numera är produkterna samlarföremål hos medelklassen, sådana som jag ;-)

Tänk om någon slog sig in på byggvarumarknaden med en tålig, välgjord, estetiskt tilltalande ytterdörr som är möjlig att underhålla så att den ovane fastighetsägaren som letar efter något att ersätta den trasiga ytterdörren (eller vilken byggdetalj det nu månde vara) hittar den där dörren till bra pris och väljer den istället för en helt opassande vit standarddörr med lite chic uppglasning, omöjlig att måla om. Genom att sälja många kan priset hållas nere inbillar jag mig. Många fler än ägaren blir lyckliga av att se hur välbehållen byggnaden man passerar är. (Fönster och ytterdörrar är något vi byggnadsvårdare reagerar starkt på när de bytts ut).


Ellen Key skrev i Skönhet för alla om glädjen och möjligheten att med små medel ordna det trivsamt för sig. Det här läste jag för många år sedan under arkitektutbildningen och de etsade sig fast. Så underbart att enkelhet och second hand är högsta mode bland fler och fler idag. Minns mina egna första inredningar och känner igen mej i beskrivningen från vilda Västern. Pengar betyder inte självklart att man har smak och att man är lycklig.

Hur falsk den föreställningen är att skönhet i hemmen endast vinns genom rikedom, det ser man bland an­nat i de hem som är överlastade med me­ningslösa lyxföremål och konstsaker. Där finns inget djupt skönhetsbehov, ingen per­sonlig smak, som gjort sitt urval eller givit fö­remålen en tydlig plats. Där är de mest sam­manhangslösa ting hopförda och ordnade av tapetseraren! I sådana rum, fulla av drape­rier och braskuddar, skärmar och mattor, porslinsmålningar och glödritningar, staty­etter och tavlor, grips den skönhetsälskande av en lidelsefull längtan till raka motsatsen, till enheten och enkelheten i ett gammaldags lantrum med stela, uppradade möbler, vita nättelduksgardiner och tomma väggar! Men han vet att sådana rum numera sällan finns och att det intetsägande skall möta honom även i de mest avlägsna trakter i form av Makartbuketter, japanska solfjädrar, målade tallrikar, pressade brons- eller mässingsprydnader, skä­ra och blå vaser m.m, m.m. Och till detta kommer att arbetsbor­det ofta är för litet eller placerat så att ljuset kommer från höger istället för vänster, att lampan är för hög eller för låg, att sängar­na är för trånga, att gardinerna utestänger dagern. Med ett ord: att all denna fulhet hindrar såväl ett lätt arbete som en stärkan­de vila och att man därför omedelbart hämmar sitt arbete genom likgiltighet för den grundläggande saken och omedelbart ökar det genom ansamlandet av krimskrams som skall hållas rent och som är i vägen!

Någon sade, om ett annat land, att ”de som har pengar har ingen smak och de som har smak har inga pengar”. Men un­der slutet av 1800-talet kan man om Sverige säga att där skydde smaken rikedomen i lika hög grad som fattigdomen och blev där­med alldeles hemlös. De flesta kvinnor visade inte ens så mycket smak att de värdesatte ett stilfullt, gammaldags hem, om de ärvt ett sådant, eller kunde omforma det för den nya tidens krav utan att alldeles förstöra dess egenart. Alla dessa nu vanställ­da rum skulle ha kunnat se behagliga ut om man endast haft de möbler i dem, som verkligen behövdes. Ifall man på väggarna satt upp några träsnitt eller fina fotografier eller ifall man i en enkel gulbrun eller grönbrun lerskål, en sådan som man får för tjugu­fem öre på torget, arrangerat några grenar. Ifall allt krimskrams varit borta och endast enkla glas med blommor stått på byrån och några böcker hade legat på bordet. Ifall rummets färger va­rit samstämda istället för att skära sig mot varandra och alla fula handarbeten varit utbytta mot enkla hemvävda dukar, mattor och gardiner.

En amerikansk författarinna berättar att hon en gång kom till ett blockhus i Västern och då hon trädde in i rummet greps hon genast av den lika oväntade som behagliga känslan att hon befann sig i ett hem inrett av en kvinna med smak. Väggarna var endast av stockar, bordet av omålat trä, sittplatserna av pack­lårar. Men dessa var klädda med nankin i en varm gulbrun färg, med en rak bård av blått band liksom även gardinerna och bordsduken. En ljus halmmatta låg på golvet och en vas med vildblommor och några böcker var de enda prydnaderna. Men dessa enkla medel gav ändå rummet, långt borta från kulturens rikare möjligheter, ett intryck av bildning och harmoni.

Ett ungt konstnärspar som inte hade råd att beställa ens de enklaste möbler gjorde själva hela möbleringen till sitt vardags­- och matrum av packlårar, en utväg som naturligtvis inte rekom­menderas som så praktisk att efterfölja, utan här endast nämns som exempel på hur man i nödfall kan klara sig. Matbordet och fruns sybord utgjordes av en större och en mindre packlår, vars bottnar man behållit men sågat ut sidorna på så att endast fyra ben var kvar. En annan lår blev serveringsbord eller ”buffetvagn” bara genom att den vändes med botten upp. Vägghyllor fick man genom att man på ett par mindre lådor behöll botten, och ena kortsidan eller långsidan, och skar ut de andra sidorna, så att de endast bildade en kant med kraftiga linjer. Taburetter fick man av fyrkantiga packlådor, vars sidor som stod mot golvet skars ut i halvcirkel. Allt detta målades nu i rött eller vitt, med dekorati­va blommor här och där. På bord och ”buffetvagn” lades hemväv­da, vita fransade dukar och på vägghyllorna sattes gamla ler- och träkärl upp. Två andra packlårar ställdes i vinkel mot varandra i ett hörn och på dem breddes bondvävnader och bänkdynor ut, så att det av detta blev den trevligaste lilla hörnsoffa.

Genom några veckors eget arbete skapade detta unga par på så sätt ett stilfullt, hemtrevligt rum som i ören kostade dem vad andra gett ut i kronor, ofta utan att ge samma behagfulla resul­tat. Nuförtiden har påläggsömmen återupptagits, varigenom man med jämförelsevis lite arbete kan få ett vackert resultat till bår­der på dukar och förhängen, till kuddar och dylikt, om detta ar­betssätt används med smak för färger och mönster. Ännu enkla­re arbetssätt finns för liknande ändamål. Men eftersom tid inte bör offras på dåligt material och bra material är dyrt, blir dessa handarbeten aldrig billiga. De hemvävda gardinerna och bords­dukarna med enkla mönster och vackra färgsammanställningar blir ide flesta fall såväl det mest hållbara som det billigaste.

*

Här är krönikorna och debattartiklarna jag syftar på i inledningen. Jag tycker det är bra att frågan om byggnadsvård-renovering-restaurering diskuteras:

29 december 2012 Värst förstörelse vid renovering inomhus

19 juli 2011 Kulturmiljövården är inte en rikemanshobby

19 juli 2011 Ingen kris för byggnadsvården

.

Annonser

Författare: MrsUniversum

Mrs Universum lever nu, blickar bakåt, tänker framåt. Tycker inte nödvändigtvis att allt nytt är bra. Tycker inte heller att allt gammalt måste vara bäst :-)

11 thoughts on “Jag blir inte provocerad

  1. Kære MrsUniversum, det var en lang (men god!) blog.
    Hvor trist, at du alligevel ikke valgte de ”danska kvadratiska reoler” (Montana)- dér har min søster jobbat… :-) – nej, spøg til side… Jeg tror, at LANGSOMHED er vigtig. Så begår vi ikke så mange dumheder!
    MEN: vil vi renovere, så bliver vi også nødt til at træffe nogle beslutninger. Og der er ofte rigtig mange muligheder (hvis man tænker sig om). Men sker det LANGSOMT, så bliver beslutningerne, som træffes, bedre. I hvert fald er der mindre at ærgre sig over, bagefter… :-)

    Gilla

  2. Spontant tycker jag att det finns sämre sätt att ägna sin fritid åt än att renovera och bevara gamla hus. Det går jättebra att renovera utan dyra detaljer som krönikan hänvisar till. Men om man sätter sig in lite i byggnadsvård kan man välja material och sätt att renovera så att inte husen förstörs.

    Gilla

  3. Det är nästan meningslöst att använda ord som vackert i en sådan här diskussion, för smaken är så föränderlig och subjektiv. Men varför gör det då så ont i ögonen när det sitter en fabrikslackad dörr i spårad hdf i huset? Är det min snobbism som gör ont eller finns det absoluta sanningar när det gäller material och arkitektur? Att bevara hantverk, för att hantverket varit svårt eller unikt, det är lättare att argumentera för. Eller när ingreppen hotar att förstöra byggnadens konstruktion. Men när det är en odefinierad estetisk upplevelse? En känsla av att livet blir fattigare när allt är så lika och opersonligt. Svårt.

    Gilla

  4. Man kan fundera mycket på vad orsakerna till dagens byggnadsvårdsvurm är. Vad är det vi försöker återskapa? Vad är det vi vänder oss från? Gysinge är ett skolexempel på hur man gör pengar på vår folkhemsnostalgi. Visst är det vackert. Men vilka andra värden går förlorade? Det är ju som Hanna Hellqvist skrev – torparna hade inte tid eller pengar till det vi håller på med. Och torpet blir ju charmigt bara för att vi glömt bort eländet eller kanske lite för att det låter oss slippa den nutida fattigdomen bakom spetsgardinen. Jag tycker inte alls att byggnadsvård är dåligt, jag bara tycker att det är som att vandra i fjällen: när man kommer upp på toppen visar det sig att trerättersmiddagen med franskt vin är influgen med helikopter och att det som förut var en enkel upplevelse förvandlats till upplevelseindustri. Detta är en klok blogg i en uppsjö av förställd torpromantik. Tycker om att man kan lära sig saker, att det är vackert, och att det är bra om byggnadsvårdsindustrins aktörer får sig en och annan intelligent känga.

    Gilla

  5. Tack för det här inlägget! Jag håller helt med allt du (och Fröken Key) säger.

    Gilla

  6. Jag håller med. Jag tar inte åt mig och jag orkar heller inte bry mig. Men det är fascinerande att folk retar upp sig på byggnadsvård och byggnadsvårdare. Jag kan nog komma på 100 andra punkter som är mer värda att debattera om.
    De flesta hus- eller torprenoverare ser det som en hobby (så är det i vårt fall). Precis som att renovera 50-talsbilar. Inte blir folk provocerade av att någon fixat en Cheva från 69?
    Stina

    Gilla

  7. Ja, vad ska man säga……
    Men jag fortsätter nog i min egen stil. Byggnadsvård behöver inte kosta stora pengar men det kräver engagemang och inlevelse.
    Man kan bygga ett kök för 200 000 kr eller 20 000kr och båda kan vara byggnadsvård.
    Dessutom kan man ibland fråga sig varför folk väljer så dyra allternativ. Behövs det verkligen eller är prislappen det man vill visa fram. Det slutgiltiga beviset´på att man gjort något, att man ochså är någon.

    Kan bara säga att jag tycker det är mycket roligare att hitta dörren hos någon lumphandlare eller i ett hus som ska rivas. Att hitta en lösning som är både billig, praktisk och snygg även om det då tar tid..
    Att göra saker för att det behövs, inte något för att visa upp att jag gjort något.

    Dessutom anser jag att i de flesta fall är bra matrial och hantvärk inte så dyrt.
    Men en dålig hantverkare ofta kan kosta en hur mycket som hellst

    Gilla

  8. Tackar så mycket för all respons!!!

    Birgittas tanke är att egen tid sparar pengar. Yes!

    Louise snuddar vid en kärnfråga. Smaken är som baken. Vi måste hitta en ny vokabulär. Värdera det äldre byggandet på annat sätt än i reda pengar.

    Och ni med Torpet Berget – som ett exempel: eran dusch är helt i min smak, helt! ja, inte bara den. Fast man ska naturligtvis komma ihåg att ert Torp är ett fritidshus. Det enkla är det svåra, vackra, hållbara, tillräckliga.

    Hans – du skriver om att byggnadsvårda utan baktanke att ha något att visa upp. För att det behövs, yes. Men det kan vara svårt att göra sig fri från Jante. Och som sagt – en dålig hantverkare kostar minst lika mycket som en bra ifall man nu behöver köpa hantverkstjänst. Där är det också viktigt att ha tydligt nerskrivna anvisningar samt ett kontrakt.

    Gillar Jennys beskrivning av byggnadsvård och snabba lösningar då det gäller mycket i livet över huvud taget:
    ”Jag tycker inte alls att byggnadsvård är dåligt, jag bara tycker att det är som att vandra i fjällen: när man kommer upp på toppen visar det sig att trerättersmiddagen med franskt vin är influgen med helikopter och att det som förut var en enkel upplevelse förvandlats till upplevelseindustri.”
    Upplevelsen blir till en vara som kan köpas fast den skulle kunna vara gratis eller näst intill…

    Låt oss kämpa på med det vi tror på – vårda våra byggnader med fördjupad kunskap men utan onödiga excesser och utan stress.

    Gilla

  9. Att gnälla på byggnadsvårdare känns väldigt svenskt. Det är som att dom som klagar vet om att det dom väljer att lägga sin tid på (Thailandsresor, Konferenser i Sälen, Mad Men, Call of Duty 2, ragga på krogen eller löpträning inför årets tredje maratonlopp) är sämre, men inte vill erkänna det. Och om du tycker byggnadasvårdare får ett dåligt bemötande skulle du bara ana vad preppers, Peak Oil omställare och veganer får höra! I dagens mediaklimat finns det bara två egenskaper du bör ha: en tjock hud och vett att slänga ut dumburken. I slutet sammanfattar du hela debatten med den enkla meningen ”Låt oss kämpa på med det vi tror på – vårda våra byggnader med fördjupad kunskap men utan onödiga excesser och utan stress.”. Helt korrekt.

    Gilla

Tyck till om du vill!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s